Stadsplanerare som sätter människan i första rummet

Foto: Jenny Öhman

Stadsplanerare som sätter människan i första rummet

ANNONS

Annons
Annons

I både jobbet som stadsplanerare och i arbetet med Urbanistica Podcast drivs Mustafa Sherif av en tydlig vision: att skapa en stad som sätter människan i fokus.

Det isblå ljuset från de cylinderformade armaturerna skimrar vackert och reflekteras i det blankpolerade stengolvet. Färgen och ljusets intensitet bestäms av vilken tid det är på dagen eller vilken väderlek det är, berättar Mustafa Sherif när vi passerar den enorma lampan som hänger i entrén till AFRY:s huvudkontor i Solna. Denna kyliga januaridag är det tomt på folk här när Sverige är inne i en ny våg av coronapandemin. Många av kollegorna jobbar hemifrån men Mustafa föredrar att komma in till kontoret.

– Jag älskar den sociala interaktionen på jobbet. Sen bor jag trångt också, och där är det inte helt lätt att hitta ett kreativt fokus, säger han och skrattar när vi tar hissen upp till tionde våningen.

Det är en lätt svindlande utsikt från trapphuset och ut genom de stora panoramafönstrena. Mitt emellan de olika kontorslandskapen ligger Mustafa Sherifs egen poddstudio. Sedan ett år tillbaka är han en av det globala ingenjörs- och designföretagets 16 000 medarbetare. Han delar sin tid på bolaget, enkelt uttryckt, mellan stadsplanering och storytelling.

Vi slår oss ner i varsin röd stol vid det vita skrivbordet där hörlurarna, mikrofonerna och mixerbordet ligger framme. Det är här arbetet med Urbanistica Podcast sker. Det som från början var ett sidoprojekt och som på drygt två år har utvecklats till en prisbelönt podd med gäster och lyssnare från hela världen.

Samtal om staden

Det började under Mustafa Sherifs första yrkesverksamma år efter utbildningen till stadsplanerare. Jobbet som konsult var roligt och utvecklande men han längtade efter mer spontana sammankomster mellan kollegor i branschen. På vilket sätt kunde han få igång kreativa samtal utan att det tog för mycket av kollegornas värdefulla tid? Mustafa kom fram till att podcasten var det perfekta formatet. Poddar kunde ju alla lyssna på under tiden man arbetade eller höll på med något annat.

Sagt och gjort, i november 2019 drog han igång Urbanistica Podcast. Mustafa bjöd in såväl arkitekter, landskapsarkitekter och projektledare som futurister, föreläsare och författare för att prata om aktuella projekt, stadsplanering och den smarta staden. Samtalsämnena i podden rör sig från placemaking, ekosystemtjänster och AI till smart odling, gatukonst och inkluderande skateanläggningar.

– Målet är att de som lyssnar ska förstå vilken typ av stad vi faktiskt skapar. Jag vill att vi som stadsplanerare ska reflektera över varje linje vi drar på papper och vad det får för konsekvenser i verkligheten.

Berättelser som når fram

Det unika med Urbanistica Podcast är att det inte bara är andra yrkesverksamma som intervjuas. Mustafa bjuder in människor från världens alla hörn och med olika bakgrund – som en fotbollsälskande 12-åring och en pappa med barnvagn. De får berätta sin historia och ge sitt perspektiv på staden.

– Vi behöver lyssna på vad alla olika människor behöver och drömmer om i deras framtida städer, jag tror att det är jätteviktigt att ha med så många perspektiv som möjligt.

Mustafa tror också att formatet tilltalar många. Han har en stor passion för storytelling och har lärt sig mycket av hantverket från TEDxTalkStockholm där han arbetar ideellt med innehåll och coachning.

– Jag vill att podden ska vara mer än en intervju. Lyssnarna ska känna att det är ett samtal om projekt och branschfrågor samtidigt som personerna och deras berättelser får komma fram.

Drygt två år efter starten av Urbanistica Podcast har han spelat in 250 avsnitt. Podden, som spelas in på svenska, engelska och arabiska, har lyssnare från 120 länder. Mustafa har vunnit flera branschpriser för sitt arbete med podcasten. 2021 utsågs han till Årets Möjliggörare på Arkitekturgalan och samma år vann han två priser på Betonggalan.

– Jag är så glad för att det har gått så bra, säger han medan han lägger ena handen på hjärtat och bugar sig lätt.
– Det är ett kvitto på allt jobb jag har lagt ner. Som barn hade jag drömmar om framtiden men jag trodde inte de skulle uppfyllas med tanke på hur livet såg ut då. När vi kom till Sverige fick jag en ny chans och det är jag så tacksam för.

Foto: Jenny Öhman

Från Bagdad till Helsingborg

Mustafa Sherif växte upp i 90-talets Bagdad. Med en familj på sex personer och ont om utrymme hemma spenderades större delen av tiden utomhus. Gatan blev ens rum, där alla sociala aktiviteter skedde. Det var platsen för lek med vänner och läxläsning men även begravningar och andra lokala tillställningar.

Men uppväxten i Bagdad kantades också av oroligheter och sorger. Mustafa förlorade flera av sina vänner under kriget och al-Qaidas terroristattacker. Familjen blev tvungen att flytta flera gånger, inom Irak men även till Syrien och Iran.

–  Jag minns att jag ofta analyserade varje ny plats, och reflekterade över var jag kände mig trygg eller otrygg.

En legends ord

Hösten 2008 flyttade familjen till Sverige. De bosatte sig i ett miljonprogramsområde i Helsingborg. Det blev en påtaglig omställning för Mustafa. Allt kändes annorlunda: man såg sällan någon på gatan och barnen lekte bara i lekparker.

– Det var en jättesvår tid i början. Det var raka motsatsen till den miljö jag hade vuxit upp i och de första månaderna var jag i chock, berättar han.

Han reflekterade mycket över vad som ansågs vara rätt eller fel beteende och hur han skulle hitta sin plats i staden. När han upptäckte den legendariske danske arkitekten och professorn Jan Gehl fick han något av en uppenbarelse. Jan Gehls postmoderna fokus på människans relation till stadsrummet blev en ögonöppnare.

– När jag lyssnade på Jan insåg jag att det jag hade observerat och upplevt i såväl Bagdad som Helsingborg fanns i verkligheten. Han hjälpte mig att sätta ord på det jag kände. Det var också tack vare honom som jag bestämde mig för att jobba med stadsplanering.

Enligt Jan Gehl är problemet med decennier av den modernistiska stadsplaneringen att biltrafiken har stått i centrum, på bekostnad av människans utrymme att röra sig. Men staden borde inte anpassas efter bilen utan efter människorna. Det är kärnan i hans devis ”cities for people” och i synnerhet är det barnens behov som bör visa vägen.

Denna tes var också det som fick Mustafa Sherif att upptäcka sin nisch som stadsplanerare. Efter några yrkesverksamma år med olika typer av projekt hittade han en till passion: att skapa städer och miljöer med fokus på barnens välmående.

Engagemanget för barnens perspektiv grundar sig också i hans egna upplevelser som barn. Han minns en traumatisk händelse från Bagdad. Familjen hade gäster hemma och Mustafas mamma bad honom gå till affären för att köpa mer bröd. Ena sekunden korsade han gatan – i nästa ögonblick flög han upp i luften, och landade sedan på bilen som kört på honom. Någon slags änglavakt måste ha varit med där. Mustafa var helt oskadd. Han hoppade av bilen och gick vidare för att köpa brödet.

– Jag tänkte nog inte så mycket på det då men såhär i efterhand känner jag att det var verkligen hemskt. Det var ju en ouppmärksam förare som inte såg mig.

Barnens perspektiv

Genom medborgardialoger, barnkonsekvensanalyser och workshops på skolor arbetar Mustafa Sherif för att barnens röst ska finnas med i de tidiga skedena.

– Det är ett så otroligt kreativt och spännande jobb. Jag har gjort många workshops och varje gång blir jag lika förvånad över vilka kloka svar barnen ger.

Mycket av det barnen lyfter fram är insatser som är bra för planeten, berättar han. När de beskriver en plats utifrån deras perspektiv täcker det även in biologisk mångfald, grönska och skugga. Aspekter som vi vuxna kanske inte alltid ser men som ju egentligen är självklara, menar Mustafa.

Det finns några nyckelbehov som nästan alltid kommer fram när han intervjuar barn. En sådan är tillgång till gratis dricksvatten och toaletter på offentliga platser. Det är viktigt för såväl barnen som deras vårdnadshavare och belyser vikten av demokratiskt utformade stadsrum. Många barn nämner också att de känner sig begränsade av allt för programmerade ytor. Faktum är att barn spenderar bara upp till 20 procent av sin utomhustid på planerade och iordninggjorda lekplatser. De andra 80 procenten spenderar de i andra typer av utemiljöer.

– Det säger en del om hur vi svarar på barns behov.

Nyligen publicerade Boverket en nationell kartläggning som visar att skolgårdarna i landet krymper. Under de senaste tre åren har friytan, den yta där barnen på egen hand kan vara utomhus och leka, i snitt blivit knappt fyra kvadratmeter mindre per elev. Ofta tenderar de att bli mindre i storlek i de fall det finns en närliggande park, säger Mustafa som ser en problematisk trend.

– Det kan lätt bli ett argument för att minska storleken på skolgårdar. Men vi kan ju inte bara outsourca skolgårdarna och förlägga barnens aktiviteter till parker. De finns ju till för hela staden och ska svara på en mängd olika behov.

Foto: Jenny Öhman

Lagkrav ger tyngd

Den 1 januari 2020 blev FN:s konvention om barnets rättigheter svensk lag. Det innebär att barns rättigheter får en stärkt ställning och att all offentlig verksamhet genomsyras av ett barnrättsperspektiv. På väggen bakom Mustafa sitter en plansch med de 54 artiklarna från barnkonventionen.

– Det ger helt klart mer tyngd till de här frågorna och har varit till hjälp i dialogen med beställaren, att det faktiskt är ett krav nu, säger han. Samtidigt är det hos beställaren, det vill säga bland kommunerna, som ansvaret ligger. Det är de som sätter spelreglerna och kravnivåerna i projekten.

Och barnperspektivet kommer att spela en allt större roll inte bara i Sverige utan på ett globalt plan. Idag bor det över 5 miljarder barn i världens städer. Enligt Arups rapport Cities Alive: Designing for urban childhoods (2017) beräknas 70 procent av världens befolkning bo i städer år 2050 och majoriteten av dessa invånare kommer vara barn, alltså personer under 18 år.

– Det är upp till oss vuxna att ta ansvar för en tredjedel av befolkningen och de barn som lever här under de kommande årtiondena. Vilken framtid vill vi skapa för dem? Det handlar om generationers fortsatta välmående. Det är ett stort och viktigt uppdrag, säger Mustafa.

En förebild

Att få skapa något som bidrar till förändring – gärna tillsammans med andra – är Mustafa Sherifs starkaste drivkraft.

– För mig räknas vartenda projekt – vare sig det handlar om att göra om ett litet torg eller en cykelväg till att rita ett centrum. Allt jag gör kommer resultera i att en människa ska må bra när det förverkligas.

Mustafas driv och arbete med såväl stadsutvecklingsprojekt som samtalen i podden har gjort honom till en förebild bland många studenter. De hör av sig och vill referera till podcasten i examensuppsatser och berättar att det är tack vare honom de utbildar sig till stadsplanerare. En del vill göra sitt examensarbete hos honom.

– Det känns så otroligt roligt, jag blir så glad! Nu är det min tur att ge tillbaka och hjälpa dem på de sätt jag kan, säger han och ler stort.

Om Mustafa Sherif får drömma och blicka tio år framåt vill han gärna skala upp arbetet med barnfrågor till nästa nivå. Förhoppningen är att driva ett större internationellt arbete kring barnperspektivet i staden, att skapa ett starkt forum för stadsplanerare och arkitekter med fokus på barns rättigheter.

– Podden kommer jag fortsätta med tills jag dör. Det här dokumenterade samtalet om staden är mitt bidrag till mina kollegor och framtida generationer.

Mustafa Sherif 
Ålder: 28 år
Bor: i Älvsjö, söder om Stockholm
Familj: Singel.
Utbildning: Masterprogram i urban design, KTH, byggteknik inom arkitektur, LTH, arkitektur och urban design, Politecnico di Milano.
Det roligaste med mitt jobb är: ”När vi gör en workshop och barnen börjar skapa och jobba på egen hand. De bara tar pennan och modellen och kör, och jag bara backar tillbaka och tittar på.”
Det svåraste med mitt jobb är: ”Byråkratin. Jag har svårt för när ingen riktigt vågar eller vill ta ansvar för ett eventuellt misslyckande. Men i mina ögon kan man inte misslyckas när man vill göra något innovativt tillsammans. Jag tror verkligen på talesättet innovation comes from collaboration – not isolation.”
Mitt mest minnesvärda avsnitt av Urbanistica Podcast: ”Det med Jan Gehl. Det var ett jättefint samtal. Jag kommer ihåg vartenda ord.”
Förebilder: ”Jan Gehl, och Zaha Hadid. Hon inspirerade mig och andra i min ålder väldigt mycket. I Irak var hon en idol och många av oss drömde om att bli som henne.”
Så får jag återhämtning: ”Vissa promenerar i skogen för att tanka energi. För mig sker det i mötet och samtalen med människor, när jag skapar något tillsammans med andra.”

Sponsrat innehåll från Bauroc

Relaterade artiklar

Lämna en kommentar


Regler för kommentarer på Hållbart Byggande

Vi ser gärna att du som läsare bidrar med synpunkter och tankar. Tänk dock på att hålla en god ton. Diskussioner och synpunkter välkomnas liksom kritik, däremot bör det handla om sakfrågan och inte om en person. Vi önskar en civiliserad ton i vårt kommentarsfält och alla påhopp, kränkningar, stötande språk eller uttryck tas bort.