Monica von Schmalensee har ägnat sitt 35 år långa yrkesliv åt arkitekturen. Hennes passion yttrar sig i de stora projekten, där varje moment känns som att regissera en Steven Spielberg-film.
Text Anneli Hidalgo Foto Jenny Öhman
Monica von Schmalensee hoppar av cykeln och ställer den bredvid de andra cyklarna på bron som leder fram till Whites kontor vid Norra Hammarbyhamnen i Stockholm. Ett stenkast bort brölar lastbilar och bussar fram längs Ringvägen men bara ett par hundra meter bort, precis vid vattnet, ligger denna enorma glasbyggnad i ett slags sus av lugn. Monica von Schmalensee bor sex-sju kvarter bort på samma gata på Södermalm och går eller cyklar ofta till jobbet. Iklädd en ljust blå kappa, en scarf, svarta vida byxor, en svart ledig blus, runda glasögon och svartvita sneakers kliver hon in på Katsan, Whites kontor i huvudstaden sedan 15 år tillbaka. Dagen innan har hon träffat en delegation från Burma på näringsdepartementet. Om ett par timmar går ett tåg till nästa möte så vi beger oss raskt till ett av konferensrummen för att påbörja intervjun.
Återta Sveriges position
I december 2017 inrättade regeringen Rådet för hållbara städer. Det ska fungera som ett nationellt forum för att stärka och genomföra regeringens politik för hållbara städer. Rådet, som är en del av den nya arkitekturpolitiken, består av 10 myndigheter, däribland Boverket, Formas, Statens centrum för arkitektur och design, ArkDes, Energimyndigheten och Vinnova. Den samlade kunskapen hos de olika myndigheterna och deras respektive experter ska utgöra basen för rådet.
Monica von Schmalensee har utsetts till rådets ordförande*, med uppdraget att starta verksamheten och driva den under det första året. Varje år fram till 2022 ska rådet rapportera till regeringen och föreslå åtgärder som krävs för att de nationella hållbarhetsmålen ska uppnås. I somras släpptes den första rapporten där rådet pekar ut tre prioriterade arbetsområden. Det handlar delvis om att stötta lokalt arbete i kommuner och knyta samman olika kompetensområden. Inte minst finns det ett behov av att stärka forskningen kring hållbar stadsutveckling och lyfta fram den kunskap som finns inom samhällsbyggande i Sverige.
Allt sedan Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismen drog in med ljus och luft, har Sverige varit känt för sin gedigna kunskap om byggfunktion och arkitektur. Tillsammans med den gedigna satsningen på forskning och möjligheten att bygga vårt samhälle enligt den svenska modellen har Sverige haft ett gott renommé utomlands och lockat många besökare genom åren. Men här har vi tappat mark, säger Monica von Schmalensee. Hon menar att det inte har funnits samma initiativ på forskning som tidigare och viktiga institutioner har lagts ner. Planverket som en gång i tiden hanterade de övergripande planerna finns inte kvar längre.
– Vi har avlövat den kunskap som vi skulle behöva för att kunna ta ett radikalt kliv framåt. Strategin för hållbara städer och urban utveckling kräver en holistisk syn men även mer evidens, via specialister och forskare.
Även byggprocessen är en sådan som kräver rätt kunskap men som tenderar att bli allt mer fragmentiserad och innebära större komplexitet, menar hon.
– Vi behöver återta förarsätet i planeringsprocessen.
Ledarskap med visioner
Ordförandeskapet i rådet är Monica von Schmalensees huvudsakliga uppdrag just nu och något som ligger henne varmt om hjärtat.
– Den erfarenhet och det helikopterperspektiv jag har skaffat mig vill jag gärna kommer till användning. Vad gör man av sin kunskap annars? Hur sätter man ihop allt? Därför kändes det intressant att se om jag kan göra ordentlig nytta.
Erfarenheten och kunskapen har hon förskansat sig genom en 35 år lång karriär som arkitekt. Längs vägen har den varit på olika platser och i varierande former. I början av sin yrkesbana arbetade hon bland annat på arkitektföretaget Coordinator och hos Bengt Lindroos. 1994 hörde White av sig och erbjöd en plats och sedan dess har hon arbetat på företaget, först som arkitekt därefter som chef för kontoret i Stockholm. De senaste sju åren har hon varit vd för företaget.
Att få ha varit med och leda och representera företaget under ett antal år har varit en lärorik och rolig resa. En uppsjö av kunskap har hela tiden funnits nära till hands via kollegorna. Det har både varit till hjälp och fungerat som en källa till inspiration. Men det har även fått henne att förstå vikten av ledarskap för att driva igenom utveckling.
– De positiva saker som har skett har gjorts tack vare ett starkt ledarskap. Också de företag som arbetar med hållbarhetsfrågor drivs av personer som tror på de frågorna men som även har ledarskapet i sig.
Vad utgör då grunden för ett gott ledarskap? För Monica von Schmalensee handlar det om att ha ett högre syfte.
– Du behöver vara både strateg och visionär, du behöver vilja någonting mer. Det måste vara kropp och själ som du går in med och en dos nyfikenhet, det är en bra drivkraft. Du behöver också vara intresserad av företaget och det som är tillgångarna såväl som förutsättningen för att företaget ska fungera, det vill säga alla människor som du arbetar med.
Numera arbetar hon som senior rådgivare på kontoret, lite som en ”fri molekyl”, som hon själv uttrycker det. Hennes kroppsspråk är avslappnat under samtal, och andas den trygghet som en person med livs- och yrkeserfarenhet har. Hon lutar sig tillbaka med händerna bakom huvudet och pratar lugnt och eftertänksamt under vår konversation. När vi kommer in på frågor som berör henne lutar hon sig ibland över bordet, med en tydlig vision och passion inom sig. Det är varmt och kvavt i luften och Monica tar av sig den lätt blåmönstrade scarfen hon har haft runt halsen.
Andra krav på arkitekten
Under de tre och ett halvt decennier som Monica von Schmalensee har varit verksam i branschen har hon kunnat se hur arkitektens roll har förändrats. Idag ställs det till exempel helt andra krav.
– En arkitekttimme numera måste innehålla så mycket annan kunskap gentemot hur det var förr. Då räckte det med att man var generalist. Nu måste flera dimensioner finnas med och man behöver kunna lite om stadsplanering, miljö, landskap, ljus, design och en rad andra områden.
Det är anledningen till att White sedan flera år tillbaka i stor utsträckning arbetar med interdisciplinära team för att bygga upp kunskapsbasen och på ett snabbt sätt kunna bemöta kundernas olika önskemål. Förutom arkitekter jobbar socialentrepologer, kulturvetare och miljöexperter på kontoret.
Arkitekturen på den politiska agendan
Det som har varit tongivande, menar Monica, är att arkitekterna tappade en del av initiativet när man avstod från att projektleda på det sätt som det hade gjorts under byggandet av miljonprogrammen. Istället blev det de stora byggbolagen som tog över och fick hålla i taktpinnen, medan arkitekten hamnade mer vid sidan av, och så har det fortgått under ett antal år. Men den senaste tiden har flera röster höjts för att lyfta arkitektens status.
– Branschen har jobbat så otroligt hårt för att arkitekturen ska komma högre upp i tankekedjan och att arkitekterna ska få vara tankeplogen framåt, att få ta plats och synas.
Kraven har fått gehör och tidigare i år presenterade regeringen en ny arkitekturpolitik. Med propositionen för gestaltad livsmiljö ska arkitekter få bättre förutsättningar för att utföra sitt arbete och för att komma till tals. Beslutet kring den nya arkitekturpolitiken är extremt viktig, påpekar Monica von Schmalensee.
– Det var en bred uppslutning från början kring den här frågan. Alliansen startade hela utredningen och nuvarande regering har slutfört den. I stort tycker jag att våra frågor finns med på agendan, vi är med på exportsidan, som kreativ näring och vi kan prata arkitektur på ett helt nytt sätt.
När vi ses är det en dryg vecka kvar till valet. Den gråmulna regntunga himlen utanför känns som ett slags lugnet före stormen, som när ett tryck ska släppa och regnet få forsa ner. Denna valomgång har kommit att domineras av andra större frågor, snarare än arkitekturpolitik. Monica von Schmalensee efterfrågar mer engagemang från sina kollegor.
– Nu måste kåren själva stiga fram och ta ledarskap och ta strid för vissa saker. Det tycker jag är jätteviktigt. Vi måste engagera oss i mellanlandet mellan politik och näringsliv. Man måste anstränga sig och göra det begripligt för andra människor. Det är så otroligt lätt att man låser in sig i sitt eget. Det handlar om en långsiktig strategi och det kräver att man börjar arbeta med det på en rad olika sätt.
En slags regissör
Att Monica von Schmalensee skulle bli arkitekt var inget självklart val. Hon kunde ha blivit vad som helst egentligen, berättar hon. Fram tills hon var 15 år gammal bodde familjen i Stockholm. Då fick hennes pappa jobb på ASEA i Västerås och ungdomsåren spenderades därmed i den anrika Mälarstaden. Hon upptäckte tidigt ett intresse för hus och tyckte om känslan för staden. Under gymnasietiden arbetade hon som guide och tog med turister runt Västerås olika byggnader. Därtill var hon duktig på att teckna och i stort en allmänintresserad och ganska nyfiken person.
Till en början pluggade hon juridik men det föll henne inte alls i smaken. Då hon också hade sökt in till arkitektskolan bestämde hon sig för att prova på det istället. Det var när hon fick praktisera på AOS arkitektkontor i Stockholm som hon förstod att hon valt rätt.
– Då förstod jag att arkitekten inte bara var den ensamma personen, den här mästaren. Det handlade desto mer om ett lagarbete. Det tyckte jag var jättekul! Sedan dess har jag tyckt att det här är världens roligaste jobb.
Och det märks att den kärlek till yrket hon fann för alla dessa år sedan fortfarande lever kvar. Glöden i ögonen lyser till extra mycket när arbetet som arkitekt kommer på tal.
– Att vara arkitekt är som att vara regissör. Du kan vara konstnärlig och kreativ men också regissera sceneriet.
Den känslan infinner sig särskilt under arbetet med större projekt, till exempel Tele 2 arena som hon har designat under sin tid på White.
– Det känns nästan som en stor Steven Spielberg-film egentligen. Du sitter med taktpinnen och håller i trådarna runt projektet, hela idén kring vad den här arenan ska användas till och försöker förankra det hos teamet, staden, fotbollsklubbarna. Det är också ett myller av människor som arbetar med projektet och till slut har den en själ. Det är faktiskt helt magiskt att få vara med om en sådan resa. Att ha så kul på jobbet varje dag och få vara med om de här sakerna är få förunnat, säger hon eftertänksamt, men med ett stort leende på läpparna.
Vi avslutar samtalet och vår fotograf Jenny dirigerar och instruerar sedan Monica som bekvämt följer direktiven framför kameran. Medan hon får blicka ut mot Hammarby sjö, promenera längs de luftiga gångarna i Whites öppna kontorslandskap och spontant posera framför den stora betongtrappan som skär genom våningsplanen. Då och då passerar kollegor som hon glatt växlar några ord med alltmedan kameran jobbar för fullt. Vi knäpper av de sista bilderna och tar farväl. Monica går ner för trappan och på ett ögonblick har hon försvunnit in bland myllret av kollegor, planritningar och framtidsvisioner, inne i sitt rätta element.
Fakta
Monica von Schmalensee
Född: 21 juni 1956
Familj: Man och två barn.
Bor: I hyresrätt på Södermalm.
Utbildning: Arkitektutbildad vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.
Karriär: Ordförande för Rådet för hållbara städer, rådgivare i design- och samhällsbyggnadsfrågor åt Londons borgmästare. Började som arkitekt på White 1994, blev därefter chef för kontoret i Stockholm och vd för White, numera arbetar hon som senior rådgivare på kontoret. Har innan tiden på White arbetat som arkitekt på bland annat arkitektföretaget Coordinator och hos Bengt Lindroos. Monica har även varit ordförande för Sweden Green Building Council.
På nattygsbordet: Arkitektur propositionen Gestaltad Livsmiljö
Reser helst till: Vårt ”kollektivhus ” i södra Frankrike
Äter gärna: Moules aux frites
Favoritbyggnad i Stockholm: Stadshuset
Förebild: Flera men under många år har den franske arkitekten Jean Nouvel varit min förebild.
Motto: Våga utmana
*Fotnot: Ordförande för Rådet för hållbara städer är sedan 1 januari 2019 riksarkitekt Helena Bjarnegård.
