I många städers och stadsutvecklingsprojekts visioner och mål står det att vi ska skapa en blandad stad. Men hur uppnår vi egentligen blandningen och bygger städer och stadsdelar som skapar mångfald, gemenskap, ett tryggare samhälle och mindre segregering?
En omfattande forskningsstudie som genomförts i tretton europeiska storstäder visar på en allt mer uppdelad stad. I Stockholm har segregationen haft en markant ökning under de senaste tio åren. Den fattigaste och den rikaste gruppen har blivit mer geografiskt isolerade ifrån varandra. Catharina Thörn, sociolog och känd gentrifieringsforskare, vid Göteborgs universitet har sett samma utveckling i Göteborg.
– Man varnade redan i början av 90-talet för utvecklingen i Göteborg och vad det gör med människors livsmöjligheter. Att vi ska bo blandat är inte bara en rumslig fråga, det handlar om en fördelning av en rumsligt kollektiv resurs som även genererar ekonomi och ska fördelas jämlikt.
Tillsammans med fotografen Katarina Despotovic har hon gjort en närstudie av hur en gentrifieringsprocess kan gå till. I boken Den urbana fronten redogör Thörn och Despotovic för hur det tidigare industriområdet Kvillebäcken försvinner till förmån för en omdaning av området. Stadsdelen, som ligger på Hisingen i Göteborg, beskrevs i slutet av 1990-talet som ett viktigt område och med stor social betydelse och potential för småskalig utveckling. Här fanns bilverkstäder, second hand-butiker och moskéer, en brokig blandning av små fastighetsägare och låga hyror.
– När kartan ritades i Göteborg skulle stadskärnan istället finnas på båda sidor älven. Då blev Kvillebäcken plötsligt central mark. Det är här den grundläggande gentrifieringsteorin kommer in. Ett stycke land med enkel bebyggelse som har lågt värde kan göras om till attraktiv citymark med bostadsrätter och mer ekonomiskt hållbart attraktiv. Konsekvensen när platsen görs om för att attrahera människor med högre inkomster är att fattigdomen flyttas runt.
Kvillebäcken började beskrivas som ett otryggt och farligt ställe. Det skedde ett antal spektakulära mord i närheten som var relaterade till en svartklubb. Stadsdelen sågs allt mer som ett slumområde och gick till och med under epitetet Göteborgs Gazaremsa. Det beslutades att det nedgångna industriområdet skulle fräschas upp och omvandlas till en ”levande blandstad”. Visionen för det nya Kvillebäcken är en hållbar, levande och trivsam stadsdel. Området ska präglas av social livskvalitet med trygghet och mångfald och bli ett skyltfönster för det hållbara Göteborg. Men enligt Catharina Thörn blev resultatet av förändringen ett typexempel på gentrifiering.
Blicken på staden
De gamla industrilokalerna i området revs för att ge plats åt 2 000 nya bostäder. Av de nya lägenheterna i Kvillebäcken består 75 procent av bostadsrätter och 25 procent hyresrätter. Av de tidigare verksamheterna finns ingenting kvar, berättar Catharina Thörn. Av de som var verksamma på platsen och som intervjuades för boken var det ingen som kände igen sig i den bild av Kvillebäcken som framställts de senaste åren. Catharina Thörn pekar på hur det snarare blev en otrygg plats när rivningsprocessen dragit igång.
– Man rev området bit för bit och skapade rivningstomter som stod tomma och skapade en känsla av otrygghet. En populär chark började få problem med råttor när en stor sophög blev kvar efter rivningen, säger hon och lyfter fram vikten att prata om vems blick vi har på staden när vi diskuterar stadsplanering.
– Varifrån kommer berättelserna, vilka intressen finns det av att beskriva en plats på ett eller annat sätt. Det finns också en norm kring vad en attraktiv stad är som är starkt kopplat till medelklassområden. Den karaktäriseras ofta av att det är en fin plats med caféer och butiker. Men en stad måste ha heterogenitet och då måste vi fråga oss själva om allt verkligen ska se likadant ut i en stad om den också ska vara till för olika grupper i samhället, säger Catharina Thörn.
Catharina och Katarina ville också ta en närmare titt på hur beslutsprocessen för nya Kvillebäcken gått till. I detta fall rör det sig om ett förlopp som har stark koppling till gentrifiering.
– Makten flyttades över till ett lokalt bolag för att kunna fatta snabbare beslut. Det är ett redskap som många städer använder sig av. Det får dock insynskonsekvenser. Det var svårt att få ut offentliga handlingar och det saknades en tydligt dokumenterad beslutsprocess. Det formella beslutet om detaljplan togs först när marken var riven. Avsaknaden av transparens och medborgarinflytande är en viktig faktor i relation till gentrifiering.
Gentrifiering ingen naturlig process
Gentrifiering har ibland beskrivits som en naturlig, oundviklig process. Med tiden kommer områden som t ex Skärholmen i Stockholm vara det nya innestället dit folk vill flytta. Det är en naturlig utveckling för att staden inte ska stagnera. Den tesen är något som Catharina Thörn menar är en myt och som även boken tar upp.
– Städer är resultatet av en social och politisk kamp mellan olika grupper. Det är en fråga om maktrelationer och hur en stad styrs beror mycket på dessa konstellationer, vilken politisk ordning som råder. Städer har alltid sett ut och styrts på olika sätt. Att det finns något som är naturligt blir därför ett väldigt konstigt antagande. Det finns en naturlighet i att städer förändras men hur förändringen tar sig uttryck, vilka som blir vinnare och förlorare, vilka som måste flytta på sig, och detta beror helt på politiken.
Catharina Thörn. Foto: Göteborgs universitet/Johan Wingborg
Hon efterlyser en mer nyanserad bild av och ett mer sociologiskt perspektiv kring stadsutveckling.
– Jag ser gång på gång att vissa grupper blir förlorare rumsligt sett. Men om staden är en kollektiv resurs som vi ska dela på måste vi diskutera hur vi ska bo tillsammans, vilka som ska få plats och hur vi ska få plats.
Det pratas ibland också om att gentrifieringsprocessen kan innefatta något bra, som att kvarteren upplevs finare och tryggare och att hus ökar i värde. Men gentrifiering kan aldrig innefatta något positivt, menar Catharina Thörn.
– Gentrifiering som begrepp inbegriper bortträngning. Det innebär en klassförändring där några får flytta på sig till förmån för andra. Det är en polariserande process som tar något från en grupp människor. Man måste göra skillnad på det och idén om en allmän upprustning och förbättring av en plats, med avsikten att de som bor där ska kunna bo kvar. Då handlar det inte längre om gentrifiering.
En annan syn på staden
Det som hände i Kvillebäcken kan förstås från ett lokalt såväl som ett globalt håll, förklarar Catharina Thörn. Skeendena hade med lokala styrelseformer och relationer att göra men det kan även ses som ett lokalt uttryck av en global tendens. Det handlar om hur synen på staden och dess uppgift har förändrats.
– Det har pågått ett skifte sedan 1970-talet där staden har gått från att ha mer av en kommunalpolitisk uppgift att ombesörja vård, skola och omsorg till att vara en plats som ska skapa ekonomisk tillväxt och vara starkt varumärkesbyggande. Stadsutvecklingen har blivit ett otroligt viktigt redskap för att få städer som Göteborg att växa. Det handlar mycket om att locka medelklassen att bo kvar och få nya människor att flytta hit för att skapa skatteintäkter. Men för de grupper som drabbas hårdast av bostadsbristen, unga och hushåll med låga inkomster, byggs det inget nytt.
Nya Kvillebäcken. Foto: Älvstranden Utveckling/Hans Wretling
Annan modell prövas i Vallastaden
Ett sätt att komma närmare steget till en blandstad är genom tuffare styrning och fler små aktörer, menar Rickard Stark på Okidoki Arkitekter. Han är områdesarkitekt och ligger bakom mycket av idéerna kring Vallastaden, Linköpings stora stadsdelsprojekt. Ambitionen för den nya stadsdelen detaljplan är tydlig; den ska skapa förutsättningar och incitament för en småskalig och blandad stadsdel med fokus på social hållbarhet.
Kärnan i Vallastadsmodellen handlar om tre principer. Den första är att marken delas in i mindre fastigheter och hämtar sin inspiration från hur städer byggdes förr i tiden.
– För hundra år sedan var det inte ovanligt att en privat familj kunde bygga och även på 1930-talet fanns fastighetsindelning fortfarande kvar som ett verktyg. Sedan släppte det totalt i och med det storskaliga byggandet på 1960-talet, då det behövde byggas många bostäder och ett helt område kunde bli en fastighet. Det tankesättet har blivit kvar än idag, säger Rickard Stark.
Vallastaden. Illustration: Okidoki Arkitekter
I Vallastaden delas varje kvarter upp i många fastigheter med kortsidan mot gatan. Indelningen gör det möjligt att blanda villor, radhus och större flerbostadshus inom samma kvarter. En annan del i modellen är att detaljplanen görs färdigt innan marken säljs. Genom att göra färdigt detaljplanen innan marken säljs kan kommunen styra mot de önskade kvaliteterna och ställa krav vid markförsäljningen. I regel sker marktilldelningen idag tidigt i processen och därefter arbetas en detaljplan fram tillsammans. Ett tillvägagångssätt som Rickard Stark menar i förflyttar makten till den nye markägaren.
– Marken är vår bästa resurs i kommunen och den säljer vi iväg utan att förädla den. Vi skulle aldrig komma på tanken att göra det med skog. Men det som säljs ut är själva makten när man släpper in de stora börsnoterade företagen över tröskeln. Det som byggs följer många gånger rationalitet och storskalighet.
Enligt Vallastadsmodellen säljs även marken till ett fast pris, vilket gör att aktörer konkurrerar om kvaliteter istället. Poäng sätts enligt en förutbestämd skala. Variation i lägenhetsstorlek och verksamheter som ger liv och rörelse i bottenvåningarna ger t ex extra poäng. Totalt deltar 40 aktörer, från börsföretag till privatpersoner, i Vallastadsprojektet.
Fördelen, påpekar Rickard, med att många fler byggare har fått chansen att vara med ökar möjligheten att skapa blandade bostadsformer och uttryck.
– Så som vi har arbetat i Vallastadsmodellen har utgångspunkten varit att titta på vilka mekanismer i miljön och fastigheten som upplevs positivt av människor. Det har varit nyckeln till dynamiken och blandningen och möjligheten att få med fler aktörer. För att komma till rätta med de monotona, nya stadsdelar vi har skapat under lång tid måste vi börja arbeta mer såväl kravställande som att släppa in fler aktörer.
Modiga politiker
Rickard Stark säger att det finns ett kommunalt uppvaknande som följer en europeisk trend. Fler progressiva kommuner börjar sätta agendan och ställa tydligare krav vid markförsäljningen. Under en av Citylabs nätverksträffar i Stockholm var temat blandad stad. En vision som samtliga närvarande var överens om men vägen dit uppfattas som desto mer komplex. Bland annat pratade deltagarna om att det många gånger krävs modiga politiker som vågar komma med tuffa krav och nya förslag för att få igenom förändringar. Rickard Stark bekräftar bilden utifrån erfarenheterna i Vallastadsprojektet. Där spelade Centerpartiets kommunalråd i Linköping, Muharrem Demirok, en viktig roll. Demirok var dåvarande ordförande i samhällsbyggnadsnämnden 2011 när planeringsarbetet med Vallastaden inleddes.
– Hade det inte varit för en djärv politiker som ”Murre” vet jag inte hur det hade gått med projektet. Han trodde starkt på idén och gav sitt fulla stöd till modellen.
Samtidigt lyftes problematiken bland de närvarande på nätverksträffen i att förändringar ska ledas av kommunalpolitiker. De är inte sällan bundna till att bli omvalda inför nästa mandatperiod och vill inte riskera att stöta sig med potentiella väljare. Även när de presenterar förslag, som att bygga flerbostadshus i ett villaområde, kan de mötas av motstånd från de boende och tvingas backa.
Rickard Stark. Foto: Ola Kjelbye
Hyresrättens plats
En viktig ingrediens i den blandade staden handlar om en fördelning mellan olika typer av bostadsformer som bostadsrätter, villor och hyresrätter – som alla har råd med. Nyproduktion av hyresrätter kan i vissa fall sluta med en månadskostnad som är flera tusen dyrare än en bostadsrätt. Hur får vi då ihop ekvationen om billiga hyresrätter och visionen om ett långsiktigt och hållbart byggande?
– Det finns en stor motsättning i det. Det är ofta poänglöst att försöka bygga billiga bostäder. Även om man kommer ner så långt som 1 400 kr/kvm och år landar hyran på det dubbla jämfört med de lägsta hyrorna i det befintliga beståndet. Det blir med andra ord ändå inte några billiga bostäder för de resurssvaga. Det krävs en annan typ av större grepp. Vi måste försöka hitta en lösning som social housing eller en kraftig omläggning av bostadsbidragen, säger Rickard Stark.
Vägen till en bra blandning av bostadsrätter och hyresrätter, områden som är attraktiva för alla och som får områden och stadsdelar att leva upp och skapa mångfald, gemenskap, ett tryggare samhälle och mindre segregering kantas av många utmaningar. Catharina Thörn efterfrågar ett större politiskt grepp om stadsutvecklingen.
– Vi bör gå bort från det teknokratiska fokuset och istället prata mer om målkonflikter, vilka val som får konsekvenser och att det finns en tydlighet kring konsekvenserna. När vi inkluderar medborgarna i en dialog behöver det primärt handla om deras vardagsliv och vilken stad de vill bo i. Vi måste börja prata om hur man ska värna om de bostadsområden som finns så att de inte riskerar att bli gentrifierade när vi förtätar, bygger om och bygger ut.
