Socialantropologen Viktoria Walldin brinner för att skapa bättre möjligheter för barn och unga. Hon vill att de sociala frågorna nu kommer upp ordentligt på agendan i bostadspolitiken och framför allt att den ökade segregationen tas itu med på allvar.
Text Anneli Hidalgo
De grå, regntunga molnen skymtar utanför de stora glaspartierna. Här inne på Whites kontor i Skanstull i Stockholm råder ett fokuserat lugn bland de drygt 240 medarbetarna. Nedför trappan kommer en av dem, som nu har kommit att få en nyckelroll i arkitektbyråns arbete med social hållbarhet. Viktoria Walldin arbetar sedan sju år tillbaka som socialantropolog på White.
Hon kom i kontakt med arkitektbyrån i samband med en etnografisk studie av företag med multidisciplinära arbetssätt. White dök upp som ett passande företag för observationer och hon ringde upp den dåvarande VD:n Anders Svensson. Han blev nyfiken på Viktorias arbetssätt och när hon berättade mer om sin bakgrund och om antropologi kopplade han ihop det med de sociala hållbarhetsfrågor som White då arbetade med.
– Han menade på att jag är en stadsplanerare. Det jag gör är ju egentligen att ta fram underlag till stadsutveckling.
Viktoria började som underkonsult och blev snart anställd, som den första antropologen på en arkitektbyrå. Hon kopplas in i ett tidigt stadie av ett projekt och arbetar bland annat med intervjuer, observationer, medborgarmöten och fokusgrupper i det aktuella området och talar med människor på plats om var behoven finns. Ett av de större projekten Viktoria har varit involverad i är Kirunas stadsomvandling. Hon genomförde intervjuer med kirunabor om deras tankar inför flytten och samtalen blev en del av underlaget till Whites detaljplan. Just nu arbetar hon med ett projekt om campusutveckling åt Akademiska Hus. Fastighetsbolaget förvaltar de stora akademiska institutionerna i Sverige som Karolinska Institutet, Kungliga Tekniska Högskolan och Stockholms Universitet, och vill få fram mer levande och inkluderande campusområden. Det kräver ordentlig planering och ett mångfaldsperspektiv och Viktoria arbetar nu med intervjuer av elever på olika gymnasieskolor i Stockholm.
– Jag frågar dem om vad de känner till om de olika lärosätena, hur de ser på sina chanser att komma in på något av dem och hur de tänker kring framtiden. Det är otroligt intressant och lärorikt. Ena dagen är jag i Tensta gymnasium och nästa dag på Viktor Rydberg och Rudbeck. Än så länge har jag sett de mest ambitiösa eleverna bland de med icke-akademisk bakgrund medan andra studenter, som har alla förutsättningar, inte är lika målinriktade. Samtidigt så finns det även en stor grupp av lågt motiverade elever med lågutbildade föräldrar som har dåliga chanser till att få den information de behöver. Detta måste utbildningsväsendet ta ett större ansvar för då många elever vitnar om att detta med högre studier är ”helt upp till en själv.” Det är den verkligheten, bakom siffrorna och de vanliga grundantagandena, som jag vill komma åt, berättar Viktoria.
Allra helst jobbar Viktoria med en uppsökande metod där hon försöker få tag på de vars röster inte alltid hörs.
– Skickar du ut en inbjudan till ett samråd är det oftast samma personer som kommer. Det är bättre att arbeta uppsökande och fånga barn och unga på plats som kanske inte skulle komma till tals annars. Då har vi större chans att få med även deras perspektiv.
Intresset för sociala frågor ökar
Sedan Viktoria började på White har ett flertal nyckelpersoner tillkommit som jobbar tillsammans med henne och med den metod hon arbetat fram. Allt material från intervjuer och gåtursanalyser blir till slut en sociofysisk miljöanalys. Det handlar kortfattat om vår fysiska miljö, hur vi rör oss i den och våra tankar kring den. Detta använder sedan arkitekter som underlag till detaljplaner och visionsdokument. Efterfrågan på Viktorias och hennes kollegors analyser har ökat rejält den senaste tiden. Branschen har under de senaste åren börjat greppa vikten av att arbeta med social hållbarhet.
– När Breeam Communities som certifieringssystem introducerades i Sverige, som tar in sociala aspekter jämfört med LEED eller gamla BREEAM, var då någonting faktiskt hände. Byggherrar började bekanta sig med och intressera sig på riktigt för sociala frågor. De förstod att det var viktigt i nya stadsdelar men framför allt i befintliga bostadsområden. När byggherrarna bestämde sig för att använda certifieringsmodellen följde andra efter och helt plötsligt har vi nu ett byggherredrivet intresse för sociala frågor. Det är det som händer nu och det är superintressant.
Förstå brukarperspektivet
Att de sociala frågorna har börjat segla upp först på senare tid tror Viktoria beror mycket på vårt svenska fokus på teknik och ekonomi i första hand.
– Jag märker det så tydligt när jag jobbar i andra länder, speciellt i Östafrika. Där säger de ”Oh, Sweden is sending a social planner, finally”. Det är inte alltid fler ingenjörer de behöver utan även planerare som kan sätta sig in den sociala kontexten.
Socialantropologi är det vetenskapliga studiet av människan som kultur- och samhällsvarelse. Vår relation till varandra och till vår omgivning. De miljöpsykologiska aspekterna är just det som bygg- och bostadssektorn skulle kunna bli bättre på och lära av socialantropologin. Att i större utsträckning inkludera brukarperspektivet.
– Jag har sett det så många gånger under mina intervjuer om attraktiva lärandemiljöer då jag kan få svar som ”jag såg den här dörren, den såg stor och tung ut och då kände jag mig viktig. Här kan jag bli något.” Det är ju otroligt spännande att se vilken inverkan en stor pampig dörr på en skolbyggnad har på en elev. Det säger också något om att man kanske ska lägga extra krut på de detaljer man tror inte är så viktiga.
Människans inre kraft
Viktorias intresse för sociala frågor och bostadsfrågor har alltid funnits där men väcktes än mer till liv när hon läste antropologen Carolyn Nordströms bok ”A different kind of war story”. Nordströms beskrivningar av inbördeskriget i Mocambique och krigsoffrens förmåga att börja om på nytt gjorde henne nyfiken på antropologin och skapandet av platser.
– Vår förmåga att ta oss igenom krig och de värsta upplevelserna vi någonsin kan föreställa oss fascinerar mig. Vi kan flytta till ett nytt land, bygga nya världar och börja om på nytt.
Hon studerade socialantropologi på universitetet men var osäker på vart det skulle leda henne karriärmässigt. Hon bytte spår och studerade marknadsekonomi och flyttade sedan till USA där hon arbetade med marknadsföring i fem år. En tid som också gav insikter i en högaktuell bostadsfråga.
– Där fick jag verkligen se gentrifieringens baksida. Det är så viktigt att vi inte bara pratar om förtätning. Jag tror absolut på den som ett sätt att få till en densitet, som kan ge en service men också en större mångfald. De positiva effekterna är att vi får igång ett område. Samtidigt måste vi motverka de negativa konsekvenserna, till exempel att folk inte har råd att bo kvar.
Även i Sverige börjar Viktoria se exempel på när nedgångna, mindre attraktiva bostadsområden får en ökad status, som till exempel i Bagarmossen där hon själv bor.
– Här ville man inte bo för ett tag sedan men nu har det blivit ett populärt område med en fin blandning. En förutsättning för ett det ska fortsätta vara ett bra blandat bostadsområde är dock att Stockholmshem behåller miljonprogrammet och inte säljer ut det.
Segregationens konsekvenser
Viktoria arbetar ofta med uppdrag inom förnyelse av miljonprogrammen i segregerade områden. Och det som framkommer tydligt under hennes många samtal med de boende är att segregationen inte bara handlar om bostadssituationen. De som bor där är inte så ofta intresserade av att huset ska få en ny loftgång. De vill prata om barnen, vad som händer med skolan och att de behöver ett jobb, berättar hon. Det är med andra ord i mångt och mycket en arbetsmarknads- och resursfråga det handlar om. Hon har själv sett alla resurser försvinna inom loppet av några år. Familjen flyttade till Malmvägen i Sollentuna i mitten på 70-talet när Viktoria själv var barn. På den tiden hade de boende tillgång till full samhällsservice. Förskola, skola, bibliotek, gymsal, restauranger – allt fanns där. Sakta men säkert försvann samhällstjänsterna en efter en och områdets status började snabbt dala, något som fick förödande konsekvenser för en hel generation människor.
– Det finns ingen som vill bo i ett område utan några samhällsresurser. Har du ett val ser du till familjens bästa och väljer en plats med fungerande skola och bibliotek. Men det som då händer är att vi får ett bostadsområde där människor som inte har ett val klumpas ihop, där vårdcentralen har nya läkare varje vecka. Det största problemet när områden blir så stigmatiserade är att det påverkar de boende oerhört starkt. Det sätter sina spår och påverkar även samhället i stort. Att människor ses ned på för deras bostadsadress är ju farligt. Men när vi ger så otroligt dåliga förutsättningar skapar vi ojämlika livschanser för framför allt barn och unga, något som går vidare i generation för generation.
Vill se skärpt lagstiftning
Den ökande segregationen är en brännande viktig socialpolitisk fråga som måste komma högre upp på dagordningen, säger Viktoria och menar på att det snart krävs någon form av lagstiftning för att få till en förändring.
– Något bör komma med i plan- och bygglagen för att det inte bara ska hamna på kommunens bord att ställa sociala krav i upphandlingar. Det bör ställas mer krav på de nya platser som utvecklas. Vi har en mängd bostadsområden som byggs på dyr mark med lyxbostäder som inte alla kan bo i. Det handlar om resursfördelning. Ett förslag är att de som vill bygga på en attraktiv plats även måste åta sig att bygga på en mindre attraktiv sådan.
Hon menar också att vi måste diskutera social housing som ett alternativ och tycker att det är dags att återuppta frågan om fördelningen av bostadsbidrag och socialbidrag.
– Det sägs att vi inte behöver social housing. Samtidigt har vi hela bostadsområden och stadsdelar där en stor andel får bostadsbidrag. Vad är egentligen skillnaden? Tyvärr har man förlorat kunskapen som krävs för att göra bra kontextuella samhällsanalyser. Vi fortsätter att bygga bostäder utifrån 100 år gamla planer trots att Sverige och familjekonstellationerna ser annorlunda ut idag. Utgå istället från de aktuella förutsättningarna och behoven och ta därefter fram mer flexibla lösningar.
Hon lyfter även fram vikten av att prissätta lägenheter i olika nivåer för mer blandade och tryggare bostadsområden.
– Jag tror på blandningen och på grannskapseffekten, för att folk ska få möjlighet att omge sig av andra som kan inspirera dem. När vi växer som människor växer vi också som kommun, stad och land.
Brinner för ungas rättigheter
Även om det finns en estetisk sida hos Viktoria som tycker om att arbeta med miljö och psykologi är det de socialpolitiska frågorna hon brinner för. Hjärtat klappar extra hårt för barn och ungas rättigheter och att få bidra till att skapa mer jämlika livschanser.
– Jag tycker att barn och unga, som är helt oskyldiga, ska ha rätt att växa upp med alla möjligheter att bli de bästa de kan vara.
Det bästa med jobbet tycker hon är att få möjligheten att träffa unga som gamla och lyssna på deras tankar om livet. De berättar om drömmar och framtidsplaner, hinder och svårigheter, varför något har gått snett i skolan, hur deras barn ska få jobb. Med berättelserna kommer också utmaningen i att försöka förvalta dem på ett bra sätt.
– Många gånger får jag höra allt om människors livssituation. Det som slår mig är hur tydliga skillnader det finns. En del tycker att de har en självklar plats i samhället medan andra inte gör det. Att det ligger till på det viset känns otroligt sorgligt och det påverkar mig väldigt mycket att se hur ojämlikt Sverige är.
Hon vill också gärna ta sig an genus- och normfrågor i större utsträckning. Kvinnors och unga tjejers plats i det offentliga rummet borde belysas mer, menar hon.
– En vän till mig i Etiopien har byggt en skatepark där. Det är lika många tjejer som killar som åker. Men här i Sverige är det inte så. Bygger du en ungdomsgård eller fotbollsplan är det i princip bara killar där. Varför är det så? Vart tar flickorna vägen i de offentliga platserna? Börjar man väl skrapa på ytan och titta närmare på de sociala aspekterna är det en hel värld av frågor som plötsligt öppnar upp sig.
Fakta Viktoria Walldin
Född: I Etiopien, Addis Abeba
Familj: 2 barn, en son på 11 år och dotter på 9 år
Bor: I Bagarmossen
Utbildning: Socialantropolog och marknadsekonom
Karriär: Bland annat marknadskoordinator på Time Inc, i USA
Fritidsintressen: Vara ute i skog och vid havet, läsa böcker
Favoriträtt: Injera i alla former (etiopisk mat)
Reser helst till: Medelhavskusten, Addis Abeba och Istanbul
Läser just nu: Miniatyrmakaren (Jessie Burton) och Fem gånger mer kärlek (Forster).
Förebild: Modiga, starka kvinnor, gärna plus 55 år då de liksom har landat i livet och kan ge bra livsråd. Oprah Winfrey till exempel.
Foto: Rikard Westman
