Den boendesegregerade staden och barnen

Del 2.

Redan i den första delen av denna serie skrev jag om den segregerade stadens effekter för barn och ungas utbildningsnivåer. Denna vecka har jag fokuserat än mer på boendesegregationen och dess effekter för barnen. Detta inlägg handlar inte minst om barn och deras upplevelse av ett uppdelat stadsrum. En särskilt intressant avhandling inom detta område är van der Brugts (2006) som behandlar barns sätt att se på boendesegregation och ett uppdelat stadsrum.  Barns upplevelser av en segregerad stad studeras nästan uteslutande i förhållande till skola och utbildning, men denna ser till barns generella uppfattningar om staden som helhet och deras eget bostadsområde i synnerhet.

van der Burgt (2006) har studerat hur barn och ungdomar (11-15 år) förhåller sig till sina bostadsområden och vilka konsekvenserna är för dem av att bo i en segregerad stad, i och med att barn antas röra sig mindre mellan bostadsområden i jämförelse med vuxna. Studien är gjord i en anonym medelstor svensk stad.

Genom studien kommer hon fram till att det finns två kategorier hos dessa barn vad gäller social segregation där pojkar, mindre barn, barn med utrikesfödda föräldrar och barn med föräldrar som saknar högskoleutbildning tenderar att ha sina kompisar och aktiviteter nästan enbart i det område där de bor. Dessa barn befinner sig därmed mycket sällan i andra delar av staden. Flickor, barn med inrikes födda föräldrar, äldre barn och barn med högskoleutbildade föräldrar har däremot betydligt fler kontakter utanför det egna bostadsområdet och får därmed också andra intryck och kontakter vilka påverkar deras syn både på sig själva, på staden och på sin framtid. Studien visade också att den senare kategorin oftare reste utanför staden, och att den första kategorin barn mer sällan deltog i organiserade aktiviteter vilket antas bero på deras socioekonomiska situation.

Att pojkar, mindre barn, barn till utrikes födda föräldrar och barn till föräldrar utan högskoleutbildning enligt denna studie spenderade nästan all sin tid i det egna bostadsområdet gör också att det är dessa barn som mest påverkas av eventuella grannskapseffekter. Brännström (2006) skriver exempelvis att en vanlig sådan grannskapseffekt i utsatta områden är att tilliten till andra människor och omgivning blir lidande. Han menar att boende i otrygga områden där kriminalitet och vandalism är vanligt förekommande löper en större risk att känna mindre förtroende för sin omgivning, och därmed också skapa ett mindre nätverk inom vilket de verkar vilket i sin tur kan begränsa individens framtida utvecklingsmöjligheter på exempelvis arbetsmarknaden. Framför allt är detta en faktor som spelar roll hos individer i områden där maktlösheten över det egna livet är en utbredd känsla hos de boende. Nivån av tillit är exempelvis ännu lägre, menar Brännström, hos personer som dessutom endast får tillfälliga anställningar. För de barn som i van der Brugt studie visade sig spendera mycket tid utanför det egna bostadsområdet kunde man finna att det kände sig mer ”hemma”, trygga och välkomna över större geografiska områden i staden än de som sällan rörde sig utanför sitt område.

Redan i dessa unga år kunde van der Brugt påvisa att det fanns en bild hos barnen av vilka områden som är ”bra” respektive ”dåliga”. Barnen beskriver ett av de sex områden hon valt att studera som direkt ”sämre” och ”farligare” än de övriga fem områdena och det kan alltså beläggas finnas en stigmatiserande effekt redan hos barn. Viktigt att tillägga är dock att de barn som i studien bor i ”det utsatta området”, eller har andra personliga kopplingar till det, refererade å sin sida inte till detta område i samma negativa termer.

Över lag visade studien att samtliga barn trivdes bra i alla sex områden som undersökts. van der Brugt menar att det för barn är viktigast att bo nära kompisar och att man har vuxna i sitt närområde som man känner och känner igen. Utrikes födda pojkar eller pojkar med utrikes födda föräldrar från det i studien mest utsatta området gav också uttryck för att det för dem är viktigt med vänner som också de immigrerat till Sverige för att det ger ”a sense of community”. Genomgående konstaterades det också att barnen gav uttryck för ett behov av att visa på att det bor i ”bra områden”, vilket indikerar att de förknippar bilden av sig själva med den bild som finns av området där de bor.

Några barn från det utsatta området i studien gav också uttryck för en medvetenhet om att deras område ansågs vara just ”sämre än andra områden” i den allmänna debatten. De menade exempelvis att de fann det påfrestande att den mediala bilden av området av andra barn och ungdomar kunde användas som ”bevis” på att deras område är ett dåligt område att bo i.

Sundlöf (2008) konstaterar att det finns områdesbetonade skillnader mellan vilka som gör en socio-ekonomisk karriär eller inte. I grunden handlar det om huruvida området har resurser att satsa på sina barn och ungdomar för en god utbildning med goda resultat vilket i förlängningen leder till en högre utbildningsnivå med en bättre inkomstutveckling. Att förringa är dock inte det synsätt på vilket omgivningen ser på utbildning, individen påverkas positivt i stor utsträckning av att vara i en miljö där högre utbildning är att föredra. Detta gör att boendesegregationens konsekvenser dels påverkar de faktiska utbildningsresultaten och därmed också möjligheterna till arbete, dels spär på de skillnader som redan finns mellan utsatta områden och andra genom att grannskapseffekten för utbildningsmotivationen förefaller vara relativt hög vilket också beskrivs mer utförligt ovan. I sin avhandling har Sundlöf sett till om det gagnar en arbetssökande att flytta från ett utsatt området till ett som anses bättre, och hon finner att det inte är säkert, framför allt om utbildningsnivån är låg hos den sökande. Det nätverk som finns i utsatta områden kan vara en god möjlighet till att finna ett arbete, framför allt för kvinnor. Sundlöf menar att kvinnor vid en flytt lättare förlorar sitt sociala nätverk i större utsträckning än männens då deras ofta är mer lokalt begränsade vilket kan försvåra för deras arbetssökandeprocess. Bergsten (2010) å sin sida konstaterar i sin avhandling, där hon undersöker boendemiljöns effekter på skolresultat och anställbarhet, att bostadsmiljön har en något större betydelse för män än för kvinnor.