Bostadssocial statlig utredning ett måste

Boverkets generaldirektör Janna Valik beskrev myndighetens funderingar kring huruvida en ny modell för egnahemsbyggen vore en av flera lösningar på bostadskrisen, särskilt i ljuset av flyktingkrisen, i 2015 års sista Agenda som sändes i SVT 20/12. Under det gånga året har, om möjligt, bostadsmarknadens kris än mer kommit upp på agendan. Ja, för alla förutom möjligen på den rikspolitiska agendan för därifrån har vi i bostadfrågan inte hört särskilt mycket vare sig innan Migrationsverket blev tvungna att låta människor sova under bar himmel eller efter.

Statskontoret fick den 19:e februari i uppdrag av regeringen att snabbutreda möjligheter och konsekvenser med statligt ägda asylboenden. Uppdraget kom från Justitiedepartementet med rubriken Uppdrag att bedöma statsfinansiella konsekvenser av fastighetsförvärv och nybyggnation och redovisades sedan redan i maj i promemorian Statligt ägda asylbostäder? Kostnader och konsekvenser. Statskontoret fann i korthet att nej, statligt ägda asylboenden är inte vägen att gå i nuläget utan man torde fortfarande kunna åstadkomma högre effektivitet, också finansiellt, genom att se över upphandlingsförfarandet. Dock skriver de att “Statskontorets bedömning är att det är svårt att få en korrekt bild av dagens kostnader för olika typer av asylboenden. Detta begränsar möjligheterna att jämföra kostnaderna mellan alternativen att upphandla boendeplatser respektive att staten upphandlar och förvaltar asylbostäder”, vilket också civilminister Ardalan Shekarabi medger i en intervju med Svd den 18/12.

Man skulle kunna kalla det ett parallellspår till Statskontorets uppdrag. Under 2015 utvecklades och påbörjades också Västervikslösningen gällande just ett ökat statligt ansvar för tillhandahållandet av asylboenden. Västerviksmodellen innebär att en kommun (pionjärer alltså Västervik) bygger lättanpassade och flyttbara modulhus medan Migrationsverket tecknar långtgående hyresavtal, “minst sex år eller helst ännu längre”, vilket alltså gör byggandet lönsamt för kommunen. Många fler kommuner har visat intresse för att prova samma system. Extra intressant är att både kommun och myndighet låtit meddela att dessa bostäder planeras också utifrån integrationsberoende faktorer såsom att det är modulbostäder som är lätta att flytta om behoven ändras för de boende gällande närheten till utbildning, arbete, kommunikationer, barnomsorg m.m. Modulfunktionen möjliggör också för kommunen att anpassa boendet efter andra grupper såsom studenter, nyanlända i etableringsfasen vid behov, och när behovet minskar från Migrationsverket.

Flyktingkris eller ej, så vet majoriteten av oss, inte minst sedan vi alla är bostadskonsumenter, att krisen varit ett faktum länge. Under denna vecka har så flera utspel om bland annat social housing kommit från Boverket (exempelvis presenterat i en intervju med Sveriges Radio den 6/1) vilket väckt många nya perspektiv som hittills nästintill lyst med sin totala frånvaro i den svenska bostadsdebatten.

Att lyfta också de social bostadsfrågorna är dock ett måste, att lösa en bostadskris för en mycket heterogen grupp bostadskonsumenter tillåter inte att vi 2016 inte också tar de social hållbarhetsaspekterna i beaktande. För detta finns många olika ingångar och nivåer, från frågan och Social Housing till det som Jonas Hammarlund, huvudsekreterare i byggkonkurrensutredningen lyfte i min intervju med honom straxt innan jul “något jag personligen kommit att reflektera över är om det exklusiva byggandet som vi nu ser på många håll bidrar till en överambition för både bostadsbyggandet och stadspaneringen vilket i sin tur som hämmar bostadsbyggandet framför allt för de grupper som inte har möjlighet att skaffa sig en exklusiv bostad. Jag menar fortfarande att vi ska ha, och vara noggranna med, att svenska bostäder håller en hög standard, men frågan är vad en hög standard egentligen är och när gränsen går för att den höga standarden hindrar ett bostadsbyggande med något för alla”.

Efter den långa raden av statliga utredningen, mycket bra sådana med hög kvalitet, från planprocessfrågor, byggkonkurrens, strandskydd och bostäder för äldre behövs nu utan tvekan en övergripande genomlysning av de nya bostadssocial perspektiven som den svenska bostadsmarknaden står inför. Och nej, jag sällar mig inte till varken den ena eller den andra sidan gällande varken egnahemsbyggander, social housing eller Västerviksprojektet, jag är genuint intresserad av en rejäl utredning där vi för svensk bostadsmarknad en gång för alla vågar lyfta också på de obekväma stenarna, att tiga ihjäl behovet av social housing för att det inte är förenligt med svensk folkhemsmodell är föga tröstande för de som saknar bostad. Trots detta tror jag inte heller att vi bör anamma varken fransk eller annan modell för att erbjuda bostäder för de som av socio-ekonomiska skäl inte finner en på egen hand, men vi är skyldiga att därför komma med andra lösningar och då måste vi våga utreda och diskutera både social housing, socio-ekonomisk och etnisk segregation, en bostadsmarknad med noll flexibilitet och en rad andra avgörande ämnen.