“En stor bostadspolitisk satsning genomförs. Ett investeringsstöd riktat mot mindre och energieffektiva lägenheter introduceras. En särskild stimulans införs för att snabbt uppföra fler studentbostäder. En byggbonus riktas till kommuner där det byggs nya bostäder”.
(Regeringsförklaringen 2015, s. 7 )
Ovanstående var det som sades vid dagens öppnande av riksdagen gällande bostadsmarknaden. Trettiofyra ord var det som i det 45 minuter långa anförandet tillägnades en av de största utmaningarna som Sverige står inför, – bostadsutmaningen. Ja, för jag vill inte kalla det för en bostadsbrist då en stor del inte handlar om bristen på bostäder utan snarare om dess brist på nyttjande.
En stor del av statsministerns regeringsförklaring ägnades åt att förklara på vilka grunder vi skall bygga vidare vårt samhälle, och visst är det i tider som dessa mycket viktigt att det ges plats för humana, rättvisa, likabehandlande och värdiga värderingar – men det som spär på de mörka makternas krafter är politikens oförmåga att ta tag i, visa upp och tydligt deklarera att det visst finns problem och att sedan komma med konkreta lösningar, – som en person i “bostadsmarknadsbranschen” sa till mig nyligen “jag vill ha besked på var jag ska börja gräva, med vilken spade och hur(!)”.
Bostadsutmaningen är ett reellt problem, det har varit det en tid och kommer så att fortsätta vara. Och, det handlar inte bara (långt ifrån!) om den migrationssituation som vi nu ser utan likaväl om den nationella migrationen i urbaniseringens och centraliseringens spår. Hur får vi till en ökad rörlighet? Hur får vi till ett mer flexibelt förhållningssätt till våra bostäder och dess utformning? Hur blir vi mer klimatsmarta bostäder och städer och hur får vi en mer modernt anpassad bostadsmarknad efter studenter som pluggar en termin här och en där, efter småbarnsfamiljer som inte vill ut i villaförorten och efter äldre som bor hemma allt längre men kräver mer service med åren?
Vi måste se över lagar och regler som styr vad en bostad är (en hel del har hänt de senaste åren i form av exempelvis en översyn av bullerreglerna). Vi behöver se över möjligheten för den enskilde bostadskonsumenten att än mer råda över nyttjandet av sin egen bostad. Vi behöver se över möjligheter för nya grupper att kunna lockas av nyproduktion (hyrköpsmodeller?) och vi behöver inte minst våga ifrågasätta vem som verkligen har företrädesrätten att bestämma vad som ska byggas var. Ska skymd sikt, tätare miljöer och skylines som formats under ett annat århundrande verkligen få sätta stopp för nyproduktion av bostäder (och kontorsytor m.m) baserat på åsikter hos de som idag redan har tillgång till både bostäder, centrala lägen och allt det som kommer med detta på bekostnad av de som inte har?
Investeringar i infrastruktur såsom järnvägen nämndes dock com en del i att skapa fler bostäder, och likaså ett investeringsstöd till bostäder för äldre. Tyvärr tror jag inte att punktinsatser hjälper, inte heller tror jag att vi framöver kan gruppera bostadskonsumenterna såsom vi tidigare ansett oss kunna. Individualiseringens tidevarv har också nått bostadsmarkanden, inte minst sett till dagens familjekonstellationer. Nåja, en regeringsförklaring är möjligen inte det främsta forumet för att presenterar kommande politiska satsningar och inriktningar. Å andra sidan bör det ge en fingervisning om vilken riktning som stakats ut. Låt oss se kommande höstbudget an.
