Vi pratar om det hållbara byggandet, om den hållbara staden. Om de tre hållbarhetsaspekterna och hur dessa ska kunna samspela. Om hur vissa menar att den ena kommer före de andra två eller driver alternativt hämmar varandra.
Jag ska i ärlighetens namn erkänna, mitt yrke till trots, att jag i själ och hjärta inte är en stadsmänniska. Jag far ut i skog och natur så fort minsta tillfälle ges (denna krönika skrivs från Abisko fjällstation), men jag bor likväl mitt på söder i Stockholm. Här finns största delen av min familj, här finns min arbetsmarknad, här finns mina närmaste vänner och här utspelar sig min vardag.
Visst händer det att också jag känner njutning av att bo i Sveriges huvudstad, eller av att för några dagar befinna mig i någon annan större eller mindre stad i Sverige eller utomlands. Vad är det då som lockar med det? Vad är det som gör att jag i dessa stunder njuter av att befinna mig och ta del av vad ett urbant landskap har att erbjuda? Är det inte människors tillgång till funktion, inspiration och tillfredsställelse som vi egentligen borde tala om?
Urbaniseringstrenden och centraliseringen av arbetsplatser, bostäder och service, låt gå för oklarheten kring hönan och ägget, är det ingen som längre inte känner till. Inte heller kan samtalen, debatterna, inläggen, rapporterna, strategierna, utredningarna och visionerna för och om den hållbara staden ha gått särskilt många förbi. Vad som dock fortfarande lyser med sin frånvaro är historierna, känslorna och behoven som ryms i och bakom det sociala, ekonomiska och miljömässigt hållbara begreppen när du och jag låter oss fundera över vad de betyder för oss.
En klar definition om vad den hållbara staden betyder och vilka drivkrafter som får den enskilde invånaren att bidra till dess förverkligande saknas, troligen för att det upplevs just odefinierat och otydligt för både yrkesmän och allmänheten. Dessutom inte heller utan graden av komplexitet kring att det hållbara Stockholm inte alls är detsamma som det hållbara New Delhi, eller ens det hållbara Kiruna trots att alla bara pratar om den hållbara staden som en och samma.
En hållbar stad måste vara en vision om en stad, en kosmopolitisk stad på 2000-talet, där alla efter behov, referensramar och möjligheter kan fungera, finna inspiration och känna tillfredsställelse. Men, visionen måste därefter kunna brytas ner i konkreta delar som bidrar till den enskildes upplevelser av funktionellt, inspirerande och tillfredsställande i vardagen mellan dagishämtningar och köande på ICA. Först då finner vi som individer behovet av att se över och förändra beteendemönster som är mer skadliga än givande även sett till det gemensamma.
Den likriktighet som råder i debatten om den hållbara staden tror jag ledsamt nog är det som hindrar visionen om den från att förverkligas. Vissa saker, såsom de två nedersta planen av Maslows behovspyramid, ska inte behöva vara en fråga om (även om jag är fullt medveten om att det så är i vissa fall). Visionen om handlar däremot om hur du och jag uppfattar vår omgivnings möjligheter att erbjuda oss den funktion, inspiration och tillfredsställelse som behövs för att vi ska må bra och därmed kunna samsas om den gemensamma ytan och de gemensamma resurserna. Din historia och dina referensramar är just dina, min historia är min och det vi uppskattar, inspireras av eller skrattar åt skiljer sig därför – därför borde också bilden av den hållbara staden, även om vi bor i samma, skilja sig åt mer än den gör beroende på vem man talar med utan att det för den skullen inte finns gemensamma mål som syvende och sist låter oss förverkliga den ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara staden.
