I veckan var jag på ett kvällsseminarium där segregationen i Stockholm stod i centrum, särskilt dess utveckling framöver. Odefinierat skulle segregationen diskuteras och föga förvånande kom 90 procent av debatten att handla om bostadsbeståndet, de övriga 10 procenten om infrastruktur, arbete och utbildning. Alla talare, liksom deltagare i panelen därefter, var överens om att det som är nummer ett är skolan. Skola och utbildning är det absolut viktigaste verktyget vi har för att både avhjälpa nuläget och framtidens potentiellt än mer uppdelade stad tillika samhälle. Men seminariet kom ändå att handla till 90 procent om bostadsbeståndet.
Utan att gå närmare in på just detta seminarium (det är sällan särskilt spännande för den som inte var där) vill jag här ändå lyfta två saker som jag finner återkommande i dessa samtal; 1) att tanken om en bostad sammanblandas med tankar om kvaliteten på bostäder och 2) att social housing dryftas som om det vore ett vedertaget definierat begrepp som endast kan betyda en sak. Så är det inte.
Den första punkten ovan förklarar i stort sätt sig själv. I den allmänna, och denna enskilda, debatt (-en) hamnar samtalen alltjämt i en återvändsgränd där argumenten om den numerära bristen på bostäder följs eller möts av argument gällande kvaliteten på bostäderna och dess placering i stadslandskapet. En bostads värdeyttringar i form av områdestillhörighet och fräschör är självfallet av stor vikt för både samhället i stort och för den enskilde som där bor, därav har vi en bostadsförsörjningslag (2013:866 m ) som säger att ” Varje kommun ska med riktlinjer planera för bostadsförsörjningen i kommunen. Syftet med planeringen ska vara att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs”( 1§).
I det seminarium jag nämner ovan talades det om (och jämfördes mellan exempelvis Djursholm och Alby i Stockholm) vissa definitioner av ytterligheterna för att beskriva ett stadslandskap och ett samhälle som blir allt mer uppdelat, och det retoriska greppet ska inte förkastas som intressegivande. Men, om samtalen förs i denna ton kommer vi varken framåt i diskussionen om rättvisa livsmiljöer eller rätten till bostad. Det är trots allt en liten majoritet som strävar efter, och ser realistiskt på möjligheten att uppnå en materiell standard likt den i Djursholm. Vad debatten borde handla om är vilka gränssnitt vi anser är rimliga för en värdig bostad i ett värdigt utformat och underhållet bostadsområde. Det är då vi har en grund att utgå ifrån. Till den grunden kan och ska sedan också kommunikationsmöjligheter, utbildningsmöjligheter, närheten till arbete och samhällsservice vara väl inkluderade. En hel del finns redan.Ta exempelvis Boverkets byggregler (BBR) som tydligt anger ett slags svensk standard för bostadsutformningen (avsnitt 3:2), men visst kan också dessa behöva utvärderas och diskuteras regelbundet.
Den andra punkten som jag lyfter ovan är möjligen något mer komplicerad. Min gissning är att gemene man relaterar begreppet social housing till ”fattigmansbostäder”. Så var fallet på seminariet häromdagen. Så behöver det dock inte se ut eller vara, och är inte i delar av Västeuropa. Social Housing kan se ut på många olika sätt och vara riktade mot grupper med breda eller smalare inkomster. Ser man till de länder i Västeuropa som har vad som skulle kunna inrymmas i begreppet social housing så är dessa bostäder i majoriteten av fallen avsedda för både låg- och medelinkomsttagare (Nederländerna, Österrike, Danmark, Frankrike). I England och Tyskland är dessa endast avsedda för låginkomsttagare och utsatta grupper. Den vanligaste formen för social housing i dessa länder är flerbostadshus, men i Nederländerna och England består en betydande andel också av småhus. I majoriteten av fallen är dessa bostäder offentligt finansierade medan det i andra länder är icke vinstdrivande bostadsföretag, bostadsstiftelser och kooperativa bostadsföreningar som tillhandahåller social housing-bostäder.
En mycket viktig del att bejaka när vi över lag talar om särskilda bostäder för särskilda grupper anser jag är dessa bostäders placering. Det är av stor betydelse för både samhälle och individ att inte särskilja eller än mer stigmatisera de som är i behov av en bostad subventionerad av samhället. Och, också här tror jag att våra tankar snabbt kopplar social-housing-begreppet till bilden av flerbostadshus i stadens utkant, som ytterligare en egen liten ö. Men, sett ur ett västeuropeiskt perspektiv behöver det inte vara så. I Österrike och Nederländerna kan man inte alls tala om avskilda ghetton utan om bostäder som likt andra är väl integrerade i det vanliga bostadsbeståndet också ur ett geografiskt perspektiv (Boverket, 2016:16).
Ska vi komma framåt, trots olika ideologiska ståndpunkter, måste vi samsas om de begrepp vi diskuterar. De begrepp som tjänstemän framlägger och politiker beslutar om i slutändan. Som tur är var veckans kvällsseminarium varken en tjänstemannadiskussion eller en lokalpolitisk sammankomst med beslutspunkter på dagordningen. Men det var likväl ett seminarium med företrädare för några av de aktörer som hörs mycket högt i debatten om bostadsbristen. Vikten av samförstånd gällande vad som diskuteras synes där minst lika viktigt, särskilt sedan flera närvarande också är framstående opinionsbildare i frågan.
