Den sakpolitiska uppgörelsen mellan S, MP, C och L gör bara skillnad på marginalen. Bostadspolitiken kräver mer och modigare reformer, skriver Tanja Rasmusson, näringspolitisk chef, Sveriges Byggindustrier.
Unga vuxna som inte kan flytta hemifrån. Ensamstående föräldrar som behöver ett extra rum till barnen. Nyanlända familjer som drabbas av trångboddhet och segregation. Den dysfunktionella bostadsmarknaden påverkar både enskilda människor och samhället i stort. Utbildningsmöjligheter eller jobberbjudanden avböjs. Familjebildning sätts på vänt. Tillväxten stannar av och resurserna till välfärden minskar.
Minskning av byggtakten
Under konjunkturtoppen 2017 såg det äntligen ut att ljusna för landets bostadsförsörjning. Byggföretagen jobbade för högtryck. Det byggdes både hyresrätter, bostadsrätter och småhus. Antalet påbörjade bostadsbyggen hade fördubblats på bara sex år. Men idag är läget annorlunda. Vi ser en minskning av byggtakten med en tredjedel sedan 2017. Samtidigt vittnar allt fler om att de inte hittar ett rimligt boende – det vill säga ett hem de har råd med, eller som passar dem i den livssituation de befinner sig i just nu. I praktiken saknar Sverige en bostadspolitik för den växande andel av befolkningen som saknar kapital till bostadsköp, kötid till hyresrätt eller kontakter som kan hjälpa dem finna någonstans att bo.
Vad hände? Och vad kan göras? Det finns många orsaker till byggkrisen. Den beror på regelkrångel, långa och svåra plan- och byggprocesser, men framför allt på de ökade kraven som gör det svårt att få lån till en egen bostad. Sänkta bolånetak och skärpta amorteringskrav har gjort det omöjligt för stora grupper att få sitt eget boende, trots att det är vad de allra helst vill.
Inga genomgripande strukturreformer
Samtidigt har den politiska beslutsnivån arbetat upp en reformskuld som inte kommer att låta sig betas av med någon lätthet. Så, vad göra? Det är relativt enkelt som politiker att utlova några snabba puckar: Vi ser en del av dessa i det 73-punktsprogram som ska styra regeringens arbete under kommande mandatperiod. De flesta av reformförslagen gör bara skillnad på marginalen. En osäker utredning om friare hyressättning i nyproduktion, och ett uppluckrat strandskydd, är knappast några genomgripande strukturreformer.
Billigare och snabbare att bygga
För att rusta Sverige för 11 miljoner invånare krävs mer och modigare reformer. Bostadsbristen kan inte bara byggas bort. De bostäder som redan finns måste också utnyttjas bättre. Det måste bli lättare att röra sig mellan olika boendeformer. Det måste bli möjligt för fler som vill att äga sitt eget hem. Det måste bli billigare och gå snabbare att bygga. Och alla dessa frågor måste tas i samma sammanhang som finansiering av infrastruktur, skattesystemets påverkan på boende och byggande, samt regelverken för var, hur och när man får bygga. Allt måste upp på bordet.
Det här betyder att beslutsfattare måste vara redo att visa kompromissvilja: Inga heliga kor får finnas. Samhällsbygget måste sättas före den omedelbara egna politiska agendan. Förhoppningsvis har höstens och julhelgernas politiska drama öppnat för en viss pragmatism och ödmjukhet. Placeringen av bostadsministern på Finansdepartementet är också strategiskt viktig. Det finns hopp för samverkan över parti- och departementsgränser.
Under 90-talskrisen tillsatte den dåvarande regeringen en expertgrupp under ledning av nationalekonomen Assar Lindbeck. Direktivet var glasklart: Att mot bakgrund av problem i svensk ekonomi analysera och föreslå nya riktlinjer för politikens utformning. Tänk er en ny Lindbeck-kommission för Sverige 2030, där politiker, branscher, organisationer och medborgare samverkar kring hur vårt samhälle ska se ut och fungera. Utnyttja kraften som finns i samhällsbyggnadssektorn: Vi är många som vill bidra med vår expertis. Det är kanske inte den enklaste vägen för en nytillträdd regering – men det är vägen till långsiktigt hållbara resultat.
Tanja Rasmusson
Näringspolitisk chef
Sveriges Byggindustrier
Foto: Rosie Alm
