Boendesegregation och ohälsa i fallet Malmö

Så åter till min serie om boendesegregationen och dess effekter. Malmö stad gav Kommission för ett socialt hållbart Malmö i uppdrag att bland annat se över hur hälsan i staden påverkades av miljö och omgivning. Ett flertal forskare har därför inom olika områden studerat boendesegregationen i Malmö med målet att vid årsskiftet 2012/2013 i en gemensam rapport framlägga så konkreta åtgärdsmöjligheter som möjligt för kommunstyrelsen i staden. Rapporten, som skall fungera som ett diskussionsunderlag fokuserar som sagt på Malmö stad, men forskarna skriver att många slutsatser bör gälla också för riket i stort.

Jag väljer här att referera till tre delrapporter i detta arbete, dels Maria Emmelin och Malin Erikssons Kan socialt kapital ”byggas in” i våra bostadsområden och därmed förbättra invånarnas upplevda och mentala hälsa, dels Maria Albin, Kristina Jakobsson och Anders Djurfeldts Miljöns betydelse för sociala skillnader i hälsa, och Tapio Salonens Befolkningsrörelser, försörjningsvillkor och bostadssegregation – en sociodynamisk analys av Malmö. Den sammanställda slutrapporten från kommissionen hittar du här. Efter denna inledande huvudtext presenterar jag också kort två studier om boendesegregation i relation till hjärt-kärlsjukdomar respektive drogmissbruk.

Albin et al och Emmelin et al tar upp ett flertal hälsoaspekter av boendemiljön, allt från föroreningar till trafikbuller och trångboddhet. Boendesegregationen menar de påverkar hälsan hos framför allt socioekonomiskt svaga kvinnor och barn som ofta bor trångt vilket ger flertalet effekter på framför allt den psykiska ohälsan i och med undermåliga hemförhållanden. Särskilt stressrelaterad ohälsa sticker ut i deras studier vilket i sin tur kan leda till koncentrationssvårigheter och sämre studieresultat, ett faktum som flera studier också tar upp som problematiska när det gäller EBO-lagstiftningen.

Salonen menar att ojämlikheten i hälsovillkor mellan olika bostadsområden och dess invånare grundar sig i inkomstskillnaderna vilka ger konsekvenser för hur man har möjlighet att bo. Han har mätt bostadssegregationen genom att titta på olika områdens hushållsinkomster och skriver att ”större uppmärksamhet bör fästas på den allmänna inkomstojämlikhetens utveckling och att det ojämlika boendet snarare får tolkas som en mellanliggande faktor som på sin höjd kan mildra eller förstärka generella ojämlikheter i det svenska samhälle”. Vidare menar han att en snedfördelning av välfärdsresurser koncentrerar ”ojämlika hälso- och välfärdsvillkor”.

Salonen skriver vidare att det finns ett genomgående problem hos myndigheter och andra aktörer som arbetar för att motverka exempelvis boendesegregationen. Han menar att det förefaller vara viktigare att genomföra åtgärder på rätt sätt än att genomföra rätt saker och inte sällan grundar sig detta i en tro på att överordnade förväntar sig detta trots att det inte är kommunicerat, detta tar mycket både tid och resurser som skulle kunna användas mer effektivt. Han menar alltså att det finns ett betydande glapp mellan de olika styrnivåerna från beslutfattande till implementering av åtgärder mot boendesegregationen.

När det gäller upplevelsen av, och påverkan på, den psykiska ohälsan av buller och störningar i boendemiljön ser Albin et al skillnader mellan olika bostadsområden och framför allt olika upplåtelseformer med tydliga socioekonomiska mönster. I hyrestäta områden upplever många fler (21 %) att de störs av grannar och trafikbuller dagligen jämfört med ett mer välbärgat område där endast 7 % uppger detsamma. Även detta påverkar den mentala hälsan starkt, liksom möjligheterna till att fullfölja sina åtaganden såsom att sköta sitt arbete då många menar att deras nattsömn störs av bullret.

Det sociala kapitalet är viktigt och Emmelin et al menar att den enskildes sociala kapital också avgör ett områdes sociala kapital och vidare hur det ”sociala kollektiva fungerar”. För att utveckla och förstärka alla tre nivåerna av socialt kapital föreslår Emmelin et al att man underlättar för social interaktion i bostadsområden med attraktiva lekplatser och grönområden. Det är viktigt att området upplevs ”promenadvänligt” och ger möjligheter till informella möten.

Albin et al skriver vidare om vikten av närheten till natur och grönområden, för rekreation och avkoppling, men framför allt för barns utveckling. Och även här uppvisar personer boende i hyresrätter ett större behov av tillgång till grönområden än personer i villa.

Trygghet är en annan viktig komponent gällande den mentala hälsan i ett bostadsområde och det hänger starkt ihop med utvecklingen av det publika rummet. Här menar Emmelin et al at man måste kartlägga varje område och med hjälp av de boende söka utveckla en trygg utomhusmiljö. En ”vi-känsla” är även det en viktig komponent för att stärka ett områdes sociala kapital, den upplevda tryggheten och för att förebygga stigmatisering. För att stärka vi-känslan är det viktigt att ett bostadsområde fungerar vad gäller samhällsservice och tillgång till aktiviteter i närområdet. Framför allt tillgången till aktiviteter av olika slag är viktiga och de behöver inte alltid vara organiserade, men både idrottsanläggningar och kulturella mötesplatser är exempel på bra miljöer för att få olika grupper att mötas.

Det faktum som Albin et al tar upp om att socioekonomiskt svaga kvinnor (främst ensamstående) är särskilt utsatta för stressrelaterad mental ohälsa beror bland annat på en trångboddhet som i sin tur orsakats av att denna grupp ofta inte arbetar heltid. Offentlig sektor är en av de i särklass största arbetsgivarna för denna grupp och forskarna menar därför att kommunerna som arbetsgivare har ett ansvar för att gå i spetsen för dessa kvinnors rätt till en stabil arbetssituation vilket skulle minska den ekonomiska stressen och med det den stressrelaterade ohälsan radikalt.

I slutsatserna skriver Emmelin et al att trångboddheten är alarmerande och att något måste göras snarast för att åtgärda denna situation, ”Mental stress, störd sömn och bristande hygien kan vara några av konsekvenserna”, och Albin et al menar att ” hälsorisker i och omkring bostaden är fördelade så att de sannolikt ger betydande skillnader i hälsa mellan sociala grupper i Malmö”.

Boendesegregation och hjärt- kärlsjukdomar

I socialvetenskaplig tidskrift från 2007 skriver Kölegård Stjärne et al att grannskapseffekter också visar sig i folkhälsovetenskapliga termer. De skriver att riskfaktorerna är högre i materiellt utsatta om områden och exemplifierar med hjärtkärlsdödlighet. De menar att strukturella faktorer påverkar risken för hjärtinfarkt och att det alltså finns ”en positiv korrelation mellan hjärtkärldödlighet och ett områdes socioekonomiska status”. Vidare skriver de att livsstilssjukdomar ofta beror på den både rumsliga och sociala miljö man befinner sig i då det är i denna vi påverkas till att stressa, motionera för lite och kanske äta dåligt exempelvis.  Individers rörelsemönster när det gäller fysisk aktivitet har av amerikanska forskare visat sig bero en hel del på formen av boendemiljön, exempelvis hur nära man har till aktivitetscenter. Även i Stockholm har man studerat folkhälsan utifrån stadens olika bostadsområden och kommit fram till att risken för hjärtinfarkt är mycket högre i materiellt deriverade områden än i andra. I studier genomförda i Skåne ser man samma tendenser och dessutom har man kunnat kartlägga att de som i och med att de bor i ett resursfattigt område löper större risk för hjärtkärlsjukdom därtill löper större risk för att inte överleva sjukdomen om den drabbar.

Boendesegregation och missbruk

Sellström kom 2010 med en studie om boendesegregation och missbruk vilken lyfter upp denna problematik ur ett områdesperspektiv till skillnad från majoriteten av studier kring missbruk som allt oftast fokuserar på individnivå. Med anledning av detta nya perspektiv väljer jag nedan att kort presentera denna studie.

Sellström et al (2010) menar att forskningen om missbruk tidigare sett till främst individuella faktorer och därmed missat betydelsen av bostadsområdet. De visar i en studie där de följt 76 693 individer över en 12-årsperiod (mellan att de var 16-28 år) att grannskapseffekten är en mycket viktig del i sökandet efter faktorer som påverkar riskerna för missbruk och drogberoende. De fann att unga män var överrepresenterade i den grupp som kommit att missbruka droger och att majoriteten av dessa vuxit upp och/eller bor i områden med en hög koncentration av låginkomsttagare ”it is also evident that drug-related hospital admissions were more common among young persons from low- income household”. Överrepresenterade i denna grupp var också ungdomar från hem med ensamstående föräldrar.

I områden med en koncentration av resursstarka hushåll var risken 1.00 för att drabbas av missbruk, medan man fann att risken att drabbas i ett ”fattigt” område var hela 3.97, eller om man vill så fann forskarna i studien att det i genomsnitt i höginkomstområden var 2.38 personer per 1000 invånare som hamnade i missbruk medan det i ett låginkomstområde var hela 9.45 personer. Avgörande för risken att hamna i ett missbruk visar studien är vart man bor mellan 13 och 15 år, detta då man såg att en klar majoritet (73 %) av de som senare i livet drabbades av missbruk bodde i utsatta områden mellan dessa år.

Bild: sydsvenskan.se, 2013-04-07