Decennier av misslyckad bostadspolitik påverkar såväl arbetsmarknad och segregation som rädslan för prisbubbla i storstäder. Det visar Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia, i en ny rapport skriven för Ratio. Rapporten bygger på ett stort empiriskt och nyligen sammanställt material.
– Prisutvecklingen på bostäder i den starkare delen av landet har lett till oro för en prisbubbla, vilket fått många att förespråka en återgång till det reglerade och subventionerade bostadsbyggande som dominerade 1942 till 1993. En sådan återgång skulle kunna få riktigt negativa konsekvenser, både statsfinansiellt och för landets fortsatta tillväxtförutsättningar, sett till den empiri jag analyserat i den här rapporten.
Byggde där jobben var få
Det säger Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och rapportförfattare Ratio, och hänvisar till studien “Rätt (?) bostäder på fel platser” som släpps i samband med ett seminarium den 31 augusti.
I rapporten gör Jörnmark en genomgång av svensk bostadspolitik och dess faktiska effekter på bostadsbeståndet under åren 1942-1993. Här framkommer att en kombination av regleringar, produktionskvoter, missriktad regionalpolitik och ett oförutsägbart lagsystem har snedvridit byggandet i Sverige.
I stället för att bygga på platser där det finns jobbtillfällen, har det byggts där arbetsmarknaderna är svaga. Konsekvenserna av detta snedvridna byggande märks än i dag. I fler än 150 av landets glesbygdskommuner finns överskottsproduktionen från efterkrigsdecennierna kvar. Underhålls- och rivningsbehovet för dessa bostäder är nu mycket stort.
Ostrukturerad stadsspridning
– Situationen förvärras av de problem som skapats av att flyktingmottagandet och den så kallade sociala dumpningen som koncentrerats till just dessa struktursvaga kommuner – och anledningen till att den koncentrationen gjordes beror på att de hade ett stort utbud av tomma lägenheter, säger Jörnmark.
Ytterligare följd av att bostäder systematiskt byggdes med liten hänsyn till var arbetsmarknaderna och den verkliga efterfrågan fanns var att städer spreds ut på ett okoordinerat sätt, vilket ledde till ökade infrastrukturella kostnader och starkt ökad pendling.
Efter kapitalmarknadens avreglering utbröt ett mycket omfattande byggande av hyresrätter i de delar av landet där befolkningen redan minskade. Samtidigt gjorde subventionerna att incitamenten att bygga i de större städerna försvagades. Efter 1995 fick det till konsekvens att cirka 30 000-50 000 lägenheter stod tomma i den svenska glesbygden, vilket ledde till att staten som stått för lånegarantierna förlorade minst 100 miljarder kronor.
Har inte satsat på stadskärnan
Parallellt med dessa tomma lägenheter ledde inflyttningen och den expansiva arbetsmarknaden i storstäderna och de viktigaste regionala centrumen till att prisnivåerna i de delarna av landet ökade snabbt. Särskilt gällde det de centrala delarna av städerna som underförsörjts med bostäder sedan 1942.
– Från den misslyckade bostadspolitiken följer alltså även spår till dagsaktuella debatter om såväl stad-och-land-konflikt som inkomstskillnader, säger Jörnmark.
___
Rapporten presentas av Jörnmark under ett seminarium på Ratio med medverkan av Lennart Weiss, direktör Veidekke Sverige, Markus Kallifatides, riksdagsledamot (S), och Daniella Waldfogel, vice vd och näringspolitisk chef, Stockholms Handelskammare.
