De företag i Sverige som släpper ut mest koldioxid och andra växthusgaser har en avgörande roll i den hållbara omställningen och för att uppnå landets klimatmål. Trots detta väljer flera av dem att avstå från att ansöka om medel från Industriklivet och Klimatklivet – de statliga initiativ som investerar miljarder för att stödja industriell omställning. Många av de största utsläpparna, trots sina ambitiösa klimatmål, nöjer sig med att begära små belopp för begränsade projekt som inte resulterar i riktiga utsläppsminskningar i stor skala. Detta framgår av en ny studie från Chalmers.
– Det är anmärkningsvärt att flera av de företag som står för de största utsläppen och har satt de mest ambitiösa klimatmålen visar ett relativt lågt engagemang i de statliga omställningsprogrammen, medan andra företag med mer försiktiga mål är betydligt mer aktiva, säger Hans Hellsmark, docent inom innovation och hållbar omställning på Chalmers, och en av forskarna bakom studien.
Industriklivet och Klimatklivet representerar två betydande statliga satsningar som syftar till att stödja den svenska industrin i arbetet med att minska växthusgasutsläpp och främja en grön omställning. Inom ramen för Chalmersstudien granskades 97 finansierade projekt mellan åren 2017 och 2024, som fokuserar på de 20 företag som tillsammans står för 80 procent av industriutsläppen, med en total finansiering på cirka 5,9 miljarder kronor.
Stora utsläppare söker begränsat stöd
De företag med de största utsläppen är verksamma inom tillverkningssektorn samt i energi- och värmeproduktion. På denna lista återfinns bland annat SSAB, Preem, Heidelberg Materials, LKAB, St1, Borealis, Stockholm Exergi, E. ON, Boliden, Tekniska verken i Linköping, Sysav, SMA Mineral, Renova, Kubal, Vargön Alloys, Höganäs, Nordkalk, Vattenfall, Outokumpu och Uniper.
Det är de aktuella företagen som själva initierar ansökningar om medlen som ska användas för att stimulera åtgärder som syftar till att reducera klimatutsläppen. Emellertid visade en granskning av forskare från Chalmers att det finns betydande skillnader i hur aktivt företagen engagerar sig i Klimatklivet och Industriklivet. Flera av de största utsläpparna ansöker endast om medel för mindre pilotprojekt eller förstudier, istället för att söka stöd för investeringar som skulle kunna leda till omfattande minskningar av utsläppen.
– Normalt sett beviljas de här ansökningarna. Det är osannolikt att företagen skulle satsa på genomgripande omställning utan att söka de statliga pengar som är till för just det, säger Hans Hellsmark.
Klimatmål rimmar inte med satsningar
Nästan alla bolagen deltar i omställningsprogrammen i någon form, men skillnaderna i engagemang är mycket stora. Exempelvis har LKAB fått cirka 3,3 miljarder kronor, medan Renova och SMA Mineral under den studerade perioden har sökt och fått 100 000 kronor vardera. Även SSAB och Heidelberg Materials tar stor del av de statliga pengarna som går till investeringar i ny teknik. Men Vattenfall, Uniper och Sysav satsar relativt lite på att minska sina egna utsläpp, enligt studien.
– En del av de här bolagen har mycket ambitiösa klimatmål, men utan motsvarande engagemang i konkreta omställningsprojekt riskerar dessa mål att förbli just ambitioner. Det verkar som om att höga ambitioner ibland handlar mer om att positionera sig kommunikativt än att driva faktiskt förändring, säger Hans Hellsmark.
Att flera av de stora bolagen inte ligger längre fram i den gröna omställningen innebär att deras utsläpp av växthusgaser förblir höga. Men problemet går djupare än så, eftersom bolagen är djupt integrerade i sin industri, med täta kopplingar till leverantörer, kunder, regelverk, infrastruktur och politik.
– Det innebär att deras strategiska val, till exempel vilka tekniker de satsar på och vilka samarbeten de ingår i, får stor betydelse för om vi lyckas nå klimatmålen. Omställningen sker i hög grad i nätverk mellan företag, forskningsinstitut och offentliga aktörer, säger Hans Hellsmark.
Kommunala bolag inte aktiva i omställning
Både Industriklivet och Klimatklivet utgör statliga stödprogram avsedda att främja en hållbar omställning. Forskare har reagerat på det faktum att flera av de största utsläpparna inom avfallsförbränning, exempelvis Renova i Göteborg och Sysav i Malmö, deltar i dessa omställningsprogram i en mycket begränsad omfattning, trots att de är kommunalägda företag.
– För det första står sopförbränning för stora koldioxidutsläpp, vilket innebär att deras omställning är viktig och brådskande. För det andra har exempelvis Göteborg väldigt ambitiösa klimatmål. Men trots att staden har kontroll över en stor utsläppskälla är man inte aktiv och söker pengar för att ställa om, säger Hans Hellsmark, och tillägger att när bolagen inte deltar i omställningsprogrammen för det också med sig att de inte blir uppkopplade mot forskning och andra viktiga nätverk.
Studien har inte i detalj undersökt orsakerna till att bolagen inte tar större del av de statliga omställningspengarna, men pekar på flera möjliga förklaringar. Den lyfter fram faktorer som strategiska prioriteringar, bristande organisatorisk kapacitet, svaga kopplingar till forskningsnätverk, och avsaknad av marknadstryck för kommunala monopolbolag.
– Jag tycker att det är allvarligt att organisationer med stora utsläpp i så liten utsträckning tar del av pengar som ska gå till den gröna omställningen. Det är inte någon hemlighet vilka förändringar som behöver komma på plats: elektrifiering, koldioxidinfångning, vätgas och övergång till biobaserade bränslen. Det finns konkreta tekniska vägar framåt, och de statliga programmen är utformade för att stödja just dessa satsningar. Men när möjligheterna att agera dyker upp väljer flera av de största utsläpparna att inte engagera sig i den omfattning som krävs, säger Hans Hellsmark.
