Bostadsbristen är vad den är, om siffrorna som beskriver dess bredd och djup tvista de lärde. Studenterna tältar varje år i varenda studentstad inför terminsstarter, vittnesmålen om att allt fler, allt längre upp i åldrarna blir kvar hemma pockar på och kors och tvärs hörs röster om hur ogynnsam en bostadsbrist är för ett välfärds- och tillväxtsamhälles utveckling.
Något måste göras åt bostadsbristen, situationen är inte god och i nuläget bidrar den till en än djupare segregation mellan människor, mellan stadsdelar, inom arbetskraften och mellan människans fri- respektive – ofrihet. Med 2015 års flyktingsituation blev frågan än mer aktuell och desto mer akut. Så låt mig därför laborera lite med två möjliga spår för lokal, och nationell politik.
Boverkets analyschef, Bo Söderberg, uttalar sig i Sveriges Radios program God morgon världen (31/8-16) om att byggprognoserna inte kommer att hålla och att bostadssituationen i realiteten inte kan avhjälpas i ett läge av kris och kaos. Det är inte sannolikt att 700 000 bostäder hinner byggas på 10 år menar han.
– Jag tror att man kan vara ganska säker på att de 700 000 som vi pratat om i prognosen inte kommer att byggas.
Så, vilka är alternativen när vi har den bostadsbrist vi har och det som händer på marknaden inte är nog?
Jo, det alternativ som det i grunden alltid handlar om i samhällsbyggnadsfrågor: Ska politiken snabbt avhjälpa den nöd som avhjälpas kan, vilket i frågan om bostäder mycket väl med dagens situation skulle kunna innebära ett nytt miljonprogram exkluderat småhusen? Eller, ska politiken avstå från detta och försöka se bostadsförsörjningen an i den takt som gör att samtliga inblandade aktörer klarar av att tänka mer långsiktigt? Mer långsiktigt som i en takt där fler bostäder byggs, men med fokus på flexiblare och attraktiva bostäder och stadsmiljöer även för dem som inte nödvändigtvis har ett större kapital att investera i en bostad?
En viktig faktor vid valet av politisk inriktning är relationen mellan folket och makten. Lena Sundström tog 2014 emot Torgny Segerstedts pris Frihetspennan och skrev i en uppmärksammad krönika i SvD (23/11-14) då om problematiken kring att vara en hjälte i samhällsbyggandet, i både en samtida och framtida kontext. Sundström skrev:
”Vi bör minnas att de som blir hjältar i efterhand sällan är det i sin samtid – och att det är samtiden som är utmaningen.”
Lena syftade till en annan del av historien; den om dem som trots hårt motstånd i sin samtid stått upp för de mänskliga rättigheterna,. Vi kan inspireras av hennes ord och låta oss lyfta blicken för att fundera på hur vi på längre sikt vill bygga vårt samhälle vidare. För ett samhällsbygge kan inte bara bygga på tomma ord om rättvisa och jämlikhet utan det krävs även handling därefter. En viktig beståndsdel i vårt samhällsbyggande är att kunna ge värdiga bostäder åt alla, inte endast till dem som har ekonomiska medel. Beslut som fattas i bostadsfrågorna måste därför vara beständiga och ett hus som byggs; förhoppningsvis lika beständigt det.
Ska då den politiker som vågar se långsiktigt även våga lyfta detta i en valrörelse, med risken att inte kunna deklarera kraftiga slagord som beskriver hur bostadsbristen snabbt ska kunna lösas, och därmed också riskera att förlora röster? Eller blir valvinnaren den som lovar många, snabba bostäder nu, nu, nu men med en större risk för långsiktigt sämre livsmiljöer med mer segregerade städer och städer där en vision om ett mer flexibelt bostadsbestånd lämnats därhän?
Min frågeställning ovan syftar inte till att ifrågasätta alla människors rätt till en bostad eller att ifrågasätta behovet av extraordinära åtgärder till följd av flyktingsituationen. Den syftar till att påminna både medborgare och makthavare om vikten av att lyfta blicken, av att ta med historiska lärdomar och framtida visioner i de underlag på vilket beslut fattas också i kristider. Genom att lära av våra misstag och att hålla hårt i de värderingar som ligger till grund för våra långsiktiga stadsbyggnads- och bostadsbyggnadsplaner och visioner när en kris slår till, det är vad som låter oss stå stadigt – även när det blåser.
Krönikör
Lillemor Hult
Lillemor Hult är statsvetare och samhällsplanerare med erfarenheter från Pakistans ambassad, privat konsultverksamhet och Boverkets ledningsstab liksom Boverkets analysavdelning. Idag arbetar hon för regeringens Delegation för unga till arbete (Dua).
Denna krönika publicerades i Hållbart Byggande Nr 4 2016
