Barn är ett folk men de bor inte i ett främmande land. Barn och unga leker, springer, umgås, sover och äter i samma privata och offentliga rum som vuxna. Därför har de samma rätt till livsmiljöer som funkar för deras behov.
Barnkonventionen har varit lag i två år. Där står bland annat att barn och unga har rätt att uttrycka sin mening, rätt till yttrandefrihet och att delta i de planeringsprocesser som berör dem. Boverket har konstaterat att det varken finns konflikter mellan PBL och implementering av konventionen i planeringsmodellen. Trots det sker det inte regelmässigt eller i alla modellens instanser. Dessutom behandlas barn och unga alltför ofta som en homogen grupp, trots att de har många olika förutsättningar och behov.
I Sveriges Arkitekters råd för arkitektur och barn lyfter vi fram arkitekturpedagogik för att involvera barn och unga och göra dem medskapande. Det innebär att erbjuda verktyg för att upptäcka livsmiljöer och att tolka dem, vilket inspirerar till ett kritiskt men samtidigt kreativt sätt att tänka kring byggd miljö. Ofta processleder en arkitekt med kunskap om att arbeta med barn och unga dessa projekt, i samarbete med skolan. Det leder till ett ömsesidigt lärande och hållbara resultat – arkitekturpedagogen blir en länk mellan tjänstemän, förvaltare och målgruppen.
När vi involverar barn och unga i samhällsbyggandet ökar kunskapen om platser och områden utifrån barns perspektiv. Kunskapen blir till gagn för den fortsatta arbetsprocessen. Tillika kan barn och unga känna ett större ägandeskap över både process och plats; de får möjlighet att påverka och inkluderas i utvecklingen på rätt villkor. Barnkonsekvensanalyser, som tar in barns och ungas perspektiv, kan vara ett steg på vägen i kommunerna för att inkludera och samla erfarenheter om hur barn och unga använder byggda miljö. Låt oss därför lyfta fram goda exempel från kommuner som arbetar med barnkonsekvensanalyser.
Vi har noterat en negativ utveckling som går stick i stäv med barnperspektivet: Barns friytor och rörelsefrihet krymper. Svaret på det är att kommuner ständigt måste utvärdera arbetssätt, fortsatt utveckla metoder med nya verktyg och bli tydliga i beskrivningar om konsekvenser för barn och unga när staden utvecklas.
I dag lever kommunerna med en verklighet där skolor, förskolor och fritidshem pressas in på allt mindre tomter. Risken finns att barn och ungas välmående och skolresultat försämras som en följd. Skolor startas i industriområden som helt saknar skolgårdar. Nya förskolor har så små gårdar att närliggande parker får fungera som gård – och eftersom parkerna inte är gjorda för att tåla slitaget ökar underhållet och försämrar vistelsen för andra som använder parken. För att få ekonomin att gå ihop förespråkas ibland rejält stora enheter och att hitta mark centralt i städerna är svårt.
Vi känner till svårigheterna, men anser att Boverket i sin aktuella promemoria om skärpta föreskrifter för lek och utevistelse på friytor bör ställa tydliga ytkrav. Vi tycker det är olyckligt att enbart hävda kvalitet när det är minskande ytor som är problemet.
Först när vi använder såväl barnens perspektiv och gör dem medskapande som det vuxna barnperspektivet i att ordna ett stödjande regelverk, uppnår vi bra livsmiljöer för barn och unga. Vi vill påminna om politikens egna ambitioner i det nationella målet för gestaltad livsmiljö – det innebär att ”hållbarhet och kvalitet inte underställs kortsiktiga ekonomiska överväganden”.
Barnkonventionen förpliktigar. Ge barn och unga både utrymme att höras och rejäla ytor för lek och vardagsmotion.
Tobias Olsson, förbundsdirektör för Sveriges Arkitekter
Mie Svennberg och Stefan Petersson, ordföranden i Sveriges Arkitekters råd för arkitektur och barn
