Balkrishna Doshi – en pionjär inom low-cost housing

Balkrishna Doshi – en pionjär inom low-cost housing

Annons

Årets Pritzkerpris har tilldelats Balkrishna Doshi, för hans poetiska, empatiska, medvetna och funktionella arkitektur, som sammanlänkar modernism med indisk kultur. Men kanske har han gjort ett extra starkt avtryck med sina projekt inom så kallad low-cost housing.

Balkrishna Doshi – professor, arkitekt, stadsplanerare och lärare – har varit yrkesverksam i över 60 år, och hans arbete har haft stor betydelse för den riktning arkitekturen, både i Indien och internationellt, har tagit, menar juryn av Pritzkerpriset.

”Han är akut medveten om den kontext hans byggnader befinner sig i och hans lösningar tar hänsyn till sociala, klimatmässiga och ekonomiska dimensioner, och därför är hans arkitektur helt inbegripen med hållbarhet” skriver de i sin motivering bland annat.

Hållbarhet har genomsyrat hans projekt på grund av att för honom har det handlat om att vara lokal. Hans byggnader ska vara en del av platsen de står på, en del av sitt väder och sin växtlighet, och en del av rytmerna i människors liv.

Gurun Le Corbusier

Doshi, som han ofta kallas, föddes i staden Pune i Indien år 1927. Hans familj hade varit verksam inom landets möbelindustri under två generationer, och lille Balkrishna visade tidigt upp en fallenhet för proportioner och ett intresse för konst. Han började studera arkitektur på Sir J.J. School of Architecture Bombay 1947, samma år som Indien blev självständigt. Doshi influerades tidigt av Charles-Édouard Jeanneret, Le Corbusier, och efter studierna reste han till Europa för att arbeta med honom. Han kom att bli en stor förebild, guru, för Doshi.

– Hans lärdomar ledde mig till att ifrågasätta identitet och tvingade mig att upptäcka nya regionalt antagna samtida uttryck för en hållbar, holistisk livsmiljö, säger Doshi i ett pressmeddelande med anledning av priset.

Några år senare återvände han till sitt hemland, där han bland annat övervakade Corbusiers designprojekt för staden Chandigarh. Han arbetade även med Louis Kahn under flera år, bland annat med uppbyggnaden av the Indian Institute of Management.

Medveten arkitektur

I Doshis tidiga byggnader ser man tydliga intryck från de båda västerländska arkitekterna Le Corbusier och Kahn, framförallt i de robusta formerna av betong. Men han utvecklade sedan detta uttryck vidare, humaniserade modernismens principer och anpassade dem till Indiens klimat och kontext. ”Han har skapat byggnader som både fungerar i och respekterar österländsk kultur samtidigt som de förbättrar livskvalitén i Indien”, skriver Pritzkerprisjuryn.

Man kan till exempel se det i hur han undviker vidöppna tomrum mellan byggnader och jobbar med de täta gatumönster som finns i traditionella indiska städer. ”Arkitektur bör reflektera social livsstil och spirituella övertygelser” har Doshi sagt, och det har han försökt göra genom att använda sig av beständiga element i indisk arkitektur, som torget, basaren, innergården.

I en intervju med Dezeen (12 juli 2017) underströk han också vikten av att få dagens indiska arkitektstudenter att reflektera över lokala kontexter och traditioner, och att de borde få ägna mer
tid till att lära sig och bli mer medvetna om arvet från sina företrädare.

Doshi visade också tidigt att han förstår hur städer fungerar och vikten av stadsplanering, vilket visat sig på det sätt han planerar, skalar och skapar allmänna, halv-allmänna och privata ytor. Han har sagt att ”design förvandlar skydd till hem, bostäder till gemenskap och städer till magneter av möjligheter.”

Pionjär inom low-cost housing

Genom åren har Balkrishna Doshi ritat alltifrån offentliga byggnader för administration och samhällsservice till lärosäten, kulturinstitutioner och bostäder. Men han har kanske gjort ett extra starkt avtryck med sina projekt inom så kallad low-cost housing. Hans allra första projekt var en låginkomstbostad och han har återkommit till liknande projekt under hela sin karriär, till exempel Aranya Low-Cost Housing i Indore (1989) och Co-Operative Middle Income Housing i Ahmedabad (1982).

Aranya Low Cost Housing. 1989, Indore, Indien. I detta projekt har Doshi försökt behandla Indiens socioekonomiska frågor och blanda olika samhällsklasser i samma distrikt. Idag bor det 80 000 människor här, i ett system av bostäder, innergårdar och i en labyrint av inre gångstigar. Det finns över 6 500 bostäder, från enkla enrummare till stora, rymliga boytor, och det bor både låg- och medelinkomsttagare här. Bostäderna överlappar lager och dess övergångsplatser uppmuntrar till flytande och flexibla boförhållanden.

I en intervju med CNN (7:e mars 2018) har han bland sagt att genom att vinna Pritzkerpriset hoppas han kunna rikta uppmärksamhet på just infrastrukturen av social housing (subventionerade bostäder) i Indien.

”Dessa människor har ingenting, inget land, ingen plats, inget arbete. Men om staten ger dem en liten bit land kan de få en känsla av att ”jag kan arbeta hårt och hitta ett sätt att bygga mitt egna hem”. Om man samlar dem i en gemenskap får man samarbete, delning och förståelse, och religion, kast, seder och ockupation bleknar.”

Del i en symfoni

Balkrishna Doshi startade sin egen byrå 1956, Vastushilpa, och anställde två arkitekter. Idag heter byrån Vastushilpa Consultants och har växt till fem partners och 60 anställda och de har genomfört mer än 100 projekt. 1978 grundade han Vastushilpa Foundation for Studies and Research in Environment Design för att utveckla inhemsk design och stadsplaneringsstandarder för en byggd miljö lämplig för Indien. Idag är det en effektiv länk mellan akademiker och professionella konsulter.

Institute of Indology. 1962, Ahmedabad, Indien. Byggnaden ritades för förvaring av gamla manuskript, som forskningscenter och så småningom, som museum. Byggnadens två våningar, dess höga plinter och långa veranda är alla komponenter i traditionella indiska byggnader.

Han har också grundat och varit direktör och tidigare ordförande på the School of Architecture and Planning i Ahmedabad, där fokus lagts på lärande genom en kontext (1966-2012), som bytte namn till CEPT University 2002. Han är numera Dean Emeritus vid samma skola och är bosatt i Ahmedabad.

Så här beskrev han bland annat sitt livslånga arbete i pressmeddelandet om Pritzkerpriset:

– Mitt arbete är en förlängning av mitt liv, min filosofi och mina drömmar, där jag försöker skapa skatter i en arkitektonisk anda.

Foto: VSF

Annons

Relaterade artiklar

Leave A Comment