• lördag , 25 november 2017
Budgetnytt: Åtgärder mot segregation i eget avsnitt!

Budgetnytt: Åtgärder mot segregation i eget avsnitt!

Så blev det den 20:e september och regeringen presenterade budgetpropositionen för 2017. Det är lite som julafton och födelsedag för en statsvetare att gotta ner sig i, och likväl för min samhällsplanerarådra. Förslagen har kritiserats, laborerats med och försvarats liksom dissekerats och nu återstår det att se vad hösten har i antågande i form av oppositionens budgetförslag och så småningom kommande omröstning i riksdagen. Nytt och glädjande för i år är att ett nytt avsnitt tillkommit inom utgiftsområde 13 där åtgärder mot segregation särskilts och blivit ett eget verksamhetsområde[1]. Detta sänder dock samtidigt en signal som är problematisk.

I budgetpropositionen framgår det att regeringen har för avsikt att försöka lösa segregationens utmaningar, som menar de, är ett hot mot grundstenen i den svenska modellen där samhället håller ihop. Ekonomisk utsatthet, otrygghet, ökade klyftor, arbetslöshet, nedåtgående skolresultat, trångboddhet, bristande samhällsservice och låg delaktighet i samhället är utmaningar som lyfts fram. Dessa ska avhjälpas med ett reformprogram som inriktats på fem utvecklingsområden:

Att:

  • Bekämpa brottsligheten
  • Minska långtidsarbetslösheten
  • Lyfta skolorna och elevernas resultat
  • Stärka samhällsservicen och minska bostadssegregationen och trångboddheten.
  • Stödja civilsamhället och arbetet för demokratiska värderingar.

Reformprogrammet ska genomföras av en delegation och arbetet ska pågå mellan 2017-2025. Insatserna på respektive område ska baseras på forskning och evidens och forskare avses därför också knytas an till de olika utvecklingsområdena. Vidare lyfter regeringen en idé om en ny form av brobyggare mellan skola och det övriga samhället, dessa ska vara placerade i skolan.

Det är dock problematiskt att det insatser och åtgärder som omnämns i den text som förklarar politikens inriktning enkom i detta avsnitt siktat in sig på de så kallat utsatta områdenas problematik när en segregerad stad minst lika mycket beror på, och handlar om, också de mer välbeställda områdena och de parallelliteter som uppstår dessa två världar emellan. Jag har påtalat detta förut.

En av de bästa och kanske den tydligaste definitionen av segregation som jag sett är Birgitta Guevaras (2014) svar när hon besvarar frågan Vad är segregation? genom att sammanfatta segregationsbegreppets komplexitet såhär:

”Segregation definieras av Nationalencyklopedin som ”det rumsliga åtskiljandet av befolkningsgrupper”… De vanligaste kategorierna som diskuteras är

  • Socio-ekonomisk/klass-segregation mellan inkomst-, yrkes- eller socialgrupper,
  • Etnisk segregation, mellan grupper med olika nationalitet, religion eller etnisk härkomst och
  • Demografisk segregation mellan åldergrupper, hushållstyper eller kön.

I dagligt tal, men också inom politiken och i nyhetsmedia, används begreppet ofta i relation till boendesegregation och inre sällan använda begreppet ”segregerade bostadsområden” som synonymt med underprivilegierade bostadsområden. De flesta forskare, men även många praktiker, har en mer rationell syn på segregation och betonar ”utanförskapets” relation till ”innanförskapet”… Med det menas att segregationen definieras av minst två poler. Det är inte ett bostadsområde, en stadsdel eller en skola som är segregerad, utan en hel stad eller region”.

(utdrag ur Guevara, 2014, Segregation – Utbredning, orsaker, effekter och möjliga åtgärder, Mistra Urban Futures Papers, Paper 2014:03)

Att regeringen i budgetpropositionen såhär tydligt pekar på de socio-ekonomiskt utsatta områdenas behov är dock som skrivet glädjande! Det behövs, det är de flesta av oss överens om.Områdesbaserade åtgärder är väl investerade resurser menar forsningen (ex Urban et al, 2005, Palander, 2006 och Bunar, 2011). Riktade insatser likt de som nu föreslås har tidigare åstadkommit goda resultat i så kallat utsatta områden och för de invånare som bor där vilket självfallet inte ska förkastas, men dessa åtgärder har inte långsiktigt förändrat de aktuella städernas övergripande strukturella åtskillnad av befolkningsgrupper. Insatser av detta slag har bidragit till övergripande förbättringar som rör den fysiska utformningen, brottsförebyggande arbete, delaktighet och folkhälsan i det aktuella området, särskilt framgångsrikt har insatser som kunnat anpassas efter lokala förutsättningar varit vilket också Brottsförebyggande rådet (2003) visar i sin studie om de brottsförebyggande frågornas betydelse för den Storstadssatsning som då var aktuell.

Men om det är åtgärder mot segregation man menar  så är det lika viktigt att just sätta det utsatta området i en större kontext, att inte vid varken planering eller genomförande förblindas av geografiska begränsningar. Att minska klyftor och därmed segregationen i en stad innebär inte minst att öppna upp de olika områdena, exempelvis genom användningen av det offentliga rummet, mot varandra. Om det finns offentliga socialarenor där människor möts som i skolan, kollektivtrafiken, biblioteket eller föreningelivet får dessa inte tappas bort för att arenan råkar ligga på fel sida av den fysiska planeringens barriär, och finns det inte arenor där olika grupper möts och där ”vi:et och dom:et” minskar så behöver åtgärder vidtas för att skapa dessa inom ramen för staden som helhet.

 

[1] Jämförbart är möjligen att det under den förra socialdemokratiska regeringen (i början av 2000-talet fram till och med BP07) fanns verksamhetsområdet Storstadspolitik under utgiftsområde 8 (utg.omr. 13 i BP07), vilket påminner om segregationsområdet. Storstadspolitiken innefattade också storstadsdelegationen.

Relaterade artiklar