Det är dags för bostadsmarknaden att anamma flexibilitetens tidevarv

Med den migrationssituation som nu råder, som inte kunnat undgå någon, ställs samhället och samhällsbyggnaden inför en rad utmaningar. Många av dessa är redan livligt och ständigt diskuterade, särskilt med hänsyn till den akuta fasen vi befinner oss i just nu. Men utmaningarna kommer inte av överbryggas på kort sikt utan vi behöver se oss om efter konkreta sätt att ta oss an dem just nu, sett ur ett perspektiv på några år och därtill några decennier.

Många av de utmaningar som detta innebär rör områden som inte (kan) förändras över en natt, områden som har långa verkningstider från ide, till samtal, förhandlingar, överenskommelser, implementeringar, genomföranden och först därefter når vi (förhoppningsvis) konkreta synbara resultat. Ett sådant område är utbildning och arbetsmarknad, ett annat bostadsmarknaden. Att den svenska bostadsmarknaden är pressad talar inte bara media om för oss i löp efter löp, utan det är dessutom kännbart för de flesta av oss i form av omöjligheten att få ett hyreskontrakt, höga prisbildningar och därtill hög belåningsgrad för hushållen. Det är heller inte enbart, om än i högre grad, en situation som råder uteslutande i våra storstadsregioner utan jag hör och bevittnar återkommande från både små och medelstora kommuner hur köerna till hyreslägenheter växer sig allt längre. På flera sätt är situationen egentligen inte särskilt ny, vi har varit med om detta tidigare. Exempelvis på 1960-1970-talen och likaså i början av 1990-talet. Det som dock är en ny utmaning, ja alltså åtminstone sett till de två senaste decennierna, är att det inte längre går att planera för bostadsförsörjningen på samma sätt som man kunnat under stora delar av 1900-talet. De demografiska kurvorna går alltjämt att följa och beräkna, men i globaliseringens, konflikternas och inte minst (framtida) klimatförändringarnas spår måste vi hitta nya sätt att förhålla oss till bostadsförsörjningsansvaret och bostadsplaneringen.

Liksom vi på det individuella planet blivit allt mer flexibla; vi betalar räkningar gåendes med en telefon i handen, bokar flygbiljetter likadant, reser lika lätt utomlands som inrikes börjar också arbetsmarknaden så smått anpassa sig efter dessa ofrånkomliga flexibilitetskrav som möjliggjorts av teknikens framsteg,  många kan arbeta från mobila arbetsplatser, pendlar långt till och från arbetsplatser, har kollegor världen över, så lyser flexibiliteten på bostadsmarknaden med sin frånvaro. Var finns samtalen som för oss framåt mot en mer flexibel och lättanpassad bostadsmarknad? Detta är lösningen för att inte minst komma åt de befintliga bostädernas underutnyttjande.

En hel del händer, men ännu har det banbrytande genombrottet inte kommit. Jag skrev i våras om Riksbyggens försök till flexibla lägenheter i Göteborg (https://hallbartbyggande.com/urbana-utmaningar/mitt-hem-tillhor-din-borg/) och de senaste veckorna har frågan om privatpersoners möjligheter att hyra ut sina bostäder via nätet varit uppe för diskussion, inte minst sett ur en skatteaspekt och bostadsrättsföreningarnas möjlighet till kontroller av vilka som nyttjar föreningens bostäder. Det är förståligt, och självklart, att flexibiliteten också på bostadsmarknaden måste förhålla sig till gällande regelverk, men jag tror att det snart är tvärtom. Juridiken kommer att bli tvunget att anpassa sig efter övriga samhällets ökande flexibla livsstil som spänner över alla samhällsgrupper och klasser. Att tillåta, och faktiskt till och med främja, ett oflexibelt nyttjande av det befintliga bostadsbeståndet är inte att varken bygga eller reglera till fördel för en hållbar framtid.

I Fastighetstidningen den 24 februari 2015 kommenterade Fastighetsägarnas vd Reinhold Lennebo det uppdrag som Statskontoret fick då för att se över statens möjligheter och eventuella konsekvenser av att bygga och förvalta fastigheter för asylboenden såhär: ”migrationsverket skulle säkert kunna använda den privata fastighetsmarknaden som samarbetspartner för att också skapa integrerande och långsiktiga lösningar”, och jag tror att det är precis där vi måste gräva. För att skapa synergier och sluta arbeta i de stuprör som vi hittills gjort har vi nu börjat inse behovet av att arbeta tvärsektionellt för att åstadkomma samhällsförändringar, inte minst i de fall då vi står inför stora utmaningar som berör oss alla. Och har vi inte insett det, så tvingas vi göra det nu också gällande bostadsfrågorna.

För att återgå till det jag började med, migrationssituationen, ser vi inte minst att det är precis det här som händer just nu. Detta är i en akut situation och inget som ska jämställas med vardagsbilden, men alla de privatpersoner som nu erbjuder nyanlända att tillfälligt bo hemma hos dem är ett tecken i tiden, inte bara för ett ökat medmänskligt engagemang, utan också för att vi blir allt mer flexibla även när det kommer till våra heliga bostäder.

Att mitt hem är min borg håller på att förändras, det kommer att försvinna. I juli var jag bortrest, en väninna som ägnade sin sommar åt att separera ville gärna låna min lägenhet i väntan på sin nya bostad och jag såg möjligheten att få posten intagen och blommorna vattnade. Men hos min hyresvärd tog det stopp och istället stod min lägenhet helt tom under 4 veckor när någon annan så väl behövde den, helt i onödan. Allt mer uppstår behovet av flexibla bostadslösningar och bostadsmarknaden kommer tvingas anpassa sig därefter från valet av byggnadsmaterial till utformningen av bostaden, dess nyttjande, de ekonomiska förutsättningarna (borde vi inte skapa fler förutsättningar för hyrköpsmodeller?) och de juridiska ramarna (som skötsam hyresgäst bör man möjligen själv kunna råda över utlåningen av sin bostad utan att riskera sitt kontrakt, dock med reglerade villkor för inkomst?). Och, vi bostadskonsumenter får anpassa oss efter behovet av att våra bostäder måste kunna nyttjas på ett mer effektivt sätt.