– Med risk för att låta som Reinfeldt
Jag lyssnar på radio lördagsmorgonen den 4:e juli och ekonyheterna följs av programmet Kluvet land”. Ämnet för dagen är storstädernas och universitetsstädernas bostadsbrist och de svårigheter det innebär för unga att flytta hemifrån och starta ett eget självständigt liv.
Vi får följa två personer, en kvinna i den övre 20-års ålder som fortfarande bor hemma i flickrummet (tillsammans med sin partner!) trots att hon velat flytta hemifrån i flera år, och en annan ung kvinna som med föräldrarnas hjälp köpt sig en bostadsrätt. Programmet framhåller hur svår dagens bostadsmarknad är för dagens unga. Men det går inte särskilt många minuter innan jag måste stänga av på grund av upprördhet och frustration.
Alla kan inte dras över samma kant, och alla har sina egna historier med egna händelser och ramar. Men låt mig ändå få skriva lite om vilka tankar detta programs inledning ger hos mig, dock väl medveten om att olika saker i livet både drabbar oss och ibland sätter käppar i hjulet.
Jag är uppvuxen i en familj som nog skulle klassas som medelklass. Vi kunde åka på semester och bodde bra, men vi är många barn. Min mor arbetade under nästan hela min barndom som ekonomiassistent och min far på fabrik. Vi hade det bra på så sätt att vi hade allt ett barn kan begära i form av kläder, boende, mat, äventyr och det lilla extra. Men det fanns inget extra för någon av oss när det var dags att flytta hemifrån, och redan när gymnasiet var avslutat fick vi börja betala lite för oss så länge vi bodde kvar hemma.
Vi började också tidigt att arbeta. Jag fick/tog min första riktiga anställning på McDonalds i Katrineholm sommaren mellan årskurs 9 och gymnasiet. Inte alls för att mina föräldrar tyckte att jag skulle det, utan för att jag fick chansen, och sedan dess har jag alltid arbetat. Alltid. Jag har arbetat mig till mitt körkort, till resor och kläder. Och jag har sparat. Inte alltid så mycket – men lite grann och en viss buffert har fått gå före den där extra ölen, märkesjackan och festivalbiljetten. Och han där uppe ska veta att det inte varit några flådiga jobb, nej det har varit nattskiftet på McDonalds i flera år bredvid studier, arbetspass med start kl 05.00 på Ica i en galleria för att det var då varuleveransen kom och många, många andra pass på både 10, 12 och ibland 14h.
Väl medveten om att detta inlägg numera börjar likna något som låt säga Fredrik Reinfeldt hade kunnat använda som talmanus i en pr-kampanj för den så kallade arbetslinjen spär jag nu på det ytterligare – med egna pengar kom en självständighet som jag innan inte hade upplevt. Ok, under hela högstadiet hade jag fått mitt studiebidrag på 950kr varje månad. Men, detta var helt egna pengar som jag och ingen annan rådde över. Och jag kunde dessutom styra över den summa som sattes in på mitt konto varje månad någorlunda genom att jobba mer eller mindre (alla som arbetat inom restaurang- och detaljhandelsbranschen vet att det alltid finns extrapass att plocka i mängder). Vilken frihet!
Jag la redan under gymnasiet på tok för mycket pengar på kaffe, men i övrigt sparade jag mycket. Varför då? ”Man lever ju bara en gång! Och, gud så tråkig du är!” – kunde det låta. Men, det var inte lika många som ”ojjade” sig när jag flyttade hemifrån och hade en liten buffert för hyra och framför allt till en deposition på andrahandsmarknaden.
Mitt första flyttlass gick till Malmö. En vecka innan mitt högskoleprogram skulle börja hade jag fortfarande ingenstans att bo, men så fick jag genom kontakters kontakter kontakt med en tjej som ville dela sin trea med någon. Toppen!
Jag och mamma körde ner från Katrineholm till Malmö, det är augusti 2004 och jag flyttar in i exakt den lägenheten som Lilja i filmen Lilja 4-ever hålls instängd i. Det är utanför city, hon jag ska bo med är en aning märklig (i trean finns en madrass på golvet och några enstaka grejer i köket) men jag flyttar in i mitt rum. Och jag bor kvar i 8 månader. Det är min första ”egna” bostad utanför hemmet om man inte räknar några månader hit och dit under gymnasiet i Linköping. Men det är en bostad, jag kan plugga och gör mitt egna rum ok hemtrevligt. Vad mer kan man begära som 18-åring i en student- och storstad?
Från denna lägenhet flyttar jag sedan och blir inneboende hos en kille i en annan stadsdel, därifrån flyttar jag sedan till min första egna lägenhet – som ändock är ett andrahandskontrakt. Men det är bara jag som bor där. Och jag kan ta den eftersom jag både skaffat mig referenser från tidigare bostäder och sett till att en liten buffert både ger utrymme till deposition och en förskottshyra.
Vad vill jag få sagt med allt detta? Jo, att om man så otroligt gärna vill stå på egna ben så går det också idag. Att det ska ramla ner en hyreslägenhet i knät på dig kan du inte räkna med. Att inte räkna med det är att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Och man behöver inte ha rika föräldrar för det, även om det såklart underlättar, och ja det är orättvist! Och ja, exempelvis hade mina studieresultat möjligen varit bättre om boendeförhållanden varit bättre under studietiden, men det löste sig om än med stunder av vånda.
Återigen frågar jag liksom för någon vecka sedan, vad förväntar vi oss av svensk bostadsmarknad? Förväntar vi oss att alla ska erbjudas en hyreslägenhet när det är dags att flytta hemifrån, eller borde vi alltmer också här se på våra i andra sammanhang kontinentala förebilder? I Spanien, Frankrike och så nära som Danmark är det kollektiva boendet oerhört vanligt för unga, medan vi förväntar oss något eget från första början.
Ok, låt oss då förvänta oss det. Men, oavsett om det gillas eller ogillas, börjar bostadsrätten gå om hyresrätten som förstahandsalternativ. Inte minst i storstäderna oavsett om vi gillar det eller ej. Då måste också vi unga vara beredda att jobba, spara och prioritera därefter.
Jag hör ibland unga som gnäller över bostadssituationen säga ”men jag vill inte spara, jag ska inte behöva spara när jag är såhär ung. Det är ju nu jag ska resa, åka på festival och kunna vara impulsiv”. Ja, det är möjligt. Men, får du inte ihop ekonomin borde (enligt Maslows alla beräkningar) en bostad gå först. Att mer individuella ansvar också skapar mer utrymme för mer individuell frihet. Eller så tar vi på oss offerkoftan och väntar på den där bostaden som vi tycker att vi har rätt till och bor hemma ofrivilligt i 6 års tid såsom tjejen i radioprogrammet.
Med detta sagt vill jag understryka att jag också fortsatt är för ett starkt social skyddsnät och ett kommunalt (regionalt?) bostadsförsörjningsansvar. Men, jag menar att detta ska vara ett skyddsnät för oss när vi behöver det som mest, när livet drabbar oss. När en skilsmässa slår oss hårt ekonomiskt, när vi blir långtidssjukskrivna eller av andra orsaker får en drastiskt förändrad ekonomisk livssituation. Det ska inte vara för unga, friska, energiska arbetsföra och/eller studieföra. Vi ska kunna ta ansvar för oss själva och vilja göra det eftersom ansvar föder självständighet och frihet.
Även utan en hög inkomst kan du köpa dig en bostad i landets student- och universitetsstäder (se exempelvis Välkommen till storstan!, Boverket, 2014). Du kan inte förvänta dig ett kanonläge, eller 70 kvm med balkong i söderläge, men en fullt acceptabel och bra bostad som fungerar för din vardag. Jag har goda exempel på att det inte är omöjligt, inom den närmaste kretsen har jag flera som med arbeten i hotell- och restaurangbranschen köpt sin första lägenhet med kontantinsatser i Stockholm.
Men återigen återstår frågan, vad förväntar vi oss? Finns det ens ett ”oss” bland bostads bostadskonsumenter landet runt? Eller är det just det som gör frågan så svår?
