När vi talar om segregerade stadsdelar pratar vi ofta om de bostadsområden som har en hög andel socioekonomiskt svaga invånare. Att också områden där en klar majoritet är socioekonomiskt starka är segregerade nämner vi mer sällan. För att vara helt korrekta borde vi till och med tala om den segregerade staden, alltså den stad där områden på olika sätt isolerats från varandra och inte om enskilda områden. Persson (2008) hänvisar i sin avhandling till Stigendals (1999) beskrivning av boendesegregation där han skriver att det intressanta inte är att peka ut bättre eller sämre områden, utan att se hur dessa områden förhåller sig till varandra och vad det i sin tur betyder för populationen och samhället i stort.
Att studera boendesegregation är komplicerat och detta uppmärksammas i många studier från de senaste åren. Handlar det om vilka man har som grannar? Eller om vilka man möter i det offentliga rummet i sin vardag? Eller menar vi segregation i samhället i stort, i skolan, arbetslivet och på bostadsmarknaden? Det är svårt att avgränsa det geografiska området vid studier om boendesegregation. De självskrivna gränserna som finns i form av bostadsområden, kvarter eller andra geografiskt definierade områden missar många gånger andra viktiga, ofta sociala, variabler.
I många fall talar vi i branschen (och samhället?) ändå om de utsatta områdena och vilka insatser som behövs där. En hel del studier från de senaste åren tar upp komplexiteten med hur det segregerade stadsrummet utvecklades. Bland andra Bråmå (2006) som beskriver identifikationen av segregationens mekanismer som nödvändiga för att få ”a complete picture” och hänvisar till Andersson och Molina (1996) för att visa på en modell som i tre kategorier delar upp inflyttningen till socioekonomiskt svaga bostadsområden;
Segregations-genererad migration kan identifieras i två kategorier. Inflyttningen av en viss etnisk grupp beror på dess tidigare koncentration i området. Om området har en högre andel immigranter än övriga staden så påverkar detta inflyttandet av andra immigranter och likaså utflyttandet av andra grupper vilket i sin tur ger lediga bostäder i dessa områden vilket också det ökar möjligheterna för andra bostadssökande, i många fall socioekonomiskt svaga, att söka sig till dessa områden. I det fall där en inflyttning av utrikes födda sker, menar Bråmå att det finns en vändpunkt som inträffar när 20 % av populationen är icke-europeiska immigranter, dvs. det är då som inrikes födda börjar söka sig ifrån området. I det fallet att majoriteten av områdets utrikes födda är av europeisk härkomst, menar Bråmå att samma siffra är omkring 40-50 %. Det handlar alltså dels om att socioekonomiskt svaga, ofta immigranter, flyttar in, dels att inrikes födda och socioekonomiskt starka flyttar ut.
Institutionsgenererad migration pekar på de ekonomiska och politiska strukturer vilka ger det ramverk som populationen har att förhålla sig till. Exempelvis tar Bråmå upp tillgängligheten på bostäder, och för de socioekonomiskt svaga främst hyresbostäder.
Nätverksgenererad migration ser till de mänskliga faktorerna som vårt behov av att ha nära och kära i vår närhet och därför gärna flyttar närmare dessa om möjlighet finns. Molina (2005) skriver om de utsatta miljonprogramsområdena att dessa ansågs utsatta och problematiska redan från början, att det först ansågs vara ”ett svenskt problem” för att allt eftersom bli ett ”invandrarproblem”. Miljonprogrammens anonyma fysiska karaktär ansågs redan från början kunna leda till social utsatthet, men till skillnad från 1960/1970 – tal då den allmänna debatten menade att detta var ett samhällsproblem, skriver Molina, att det idag intealls på samma sätt anses vara allas problem. Hon menar att de som förr bosatte sig i dessa områden ansågs påverkas till social utsatthet på grund av områdenas fysiskt negativa karaktärmedan ”invandrarna” som idag bor i dessa områden anses orsaka sin egen sociala utsatthet; ”offren är inte längre de som bor där – de är snarare orsaken till problemet” (s. 106).
En viktig del i arbetet med att motverka boendesegregation är att förstå dess processer, och framför allt i detta fall olika gruppers flyttmönster. Bråmå (2006) har studerat vilka det är som lämnar utsatta områden med fokus på miljonprogramsområdena, och kommit fram till att det är övervägande unga (20-34 år) singlar som inte bott i området i mer än tre år och som har en högre utbildningsnivå. Förutom dessa komponenter är det viktigt att inte vara bidragsberoende, främst sedan majoriteten av hyresrätter trots allt finns i ansett utsatta områden och som bidragstagande blir man därför också ofta kvar där. Som boende i ett miljonprogramsområde i Stockholm visar resultatet att det finns en sannolikhet på 40 % att en person som är ung och singel med arbete flyttar till ett annat område, medan samma person utan arbete endast visar en sannolikhet för detsamma på 25 %. Viktigast för att bryta trenden av socioekonomisk koncentration menar Bråmå är att dels förebygga att starkare hushåll flyttar ut, men också att aktivt arbeta för att dessa även flyttar in.
Vem som flyttar in i ett område beror på en mängd faktorer. Holmqvist (2009) menar att det inte handlar så mycket om upplåtelseform och hustyp när individer beslutar sig för att flytta, utan mer om områdets strukturella ramverk vad gäller bostadsmarknaden och sociala föreställningar.
För att åstadkomma ett hållbart samhällsbygge framöver måste vi ta dessa forskningsresultat i beaktning. Särskilt måste vi alla ta ett ansvar för vilka sociala föreställningar vi har, vad dessa baseras på och hur vi bidrar till att de reproduceras. Ingenting segregerar en stad och dess invånare såsom stigmatiserande uppfattningar om “de andra”. Så, vad rekommenderar forskningen oss samhällsbyggare?
Några exempel:
- Planeringen vid nybyggnationer och/eller ombyggnationer av bostäder bör ske på regional nivå. Särskilt viktigt är detta i storstäderna där kommungränserna inte sällan utgörs av bostadsområden. Detta för att ett beslut rörande ett område i en kommun med stor sannolikhet kommer att påverka det angränsande bostadsområdet i den angränsande kommunen, särskilt i Stockholm, Göteborg och Malmö. (Sundlöf, 2008, R. Andersson, 2007).
- Genuina insatser mot boendesegregation och för integration bör innehålla tre delar. Dels interaktion mellan de boende, dels interaktion mellan olika myndigheter, men
också interaktionen mellan boende och myndigheter (Palander, 2006, Bunar, 2011). - En av de viktigaste strategierna för att minska boendesegregationen bör vara att genom statliga styrinstrument ge de utsatta ”hushållen möjlighet till boendekarriär” (Sundlöf, 2008).
- Områdesbaserade åtgärder bör främst användas för övergripande förbättringsåtgärder som den fysiska utformningen, demokratiengagemang och folkhälsoaspekter. Insatser för att förbättra skola och barnomsorg i utsatta områden bör dock alltid komma före dessa insatser menar man (Bunar, 2011, Sundlöf, 2008, Palander, 2006).
- Det är viktigt att man inte bara ser till det geografiska området då områdesbaserade åtgärder planeras, utan att man också ser till andra nämnare så som olika sociala arenor (offentliga miljöer där människor möts; skola, öppna förskolan, biblioteket etc.) i staden (Palander, 2008).
- Det är i synnerhet den socio-ekonomiska sammansättningen av ett område som påverkar barns studieresultat vilket gör att forskarna rekommenderar blandade upplåtelseformer för att också socioekonomiskt svaga barn skall finna arbetsföra välutbildade förebilder i sitt eget närområde (Bergsten, 2010, Sundlöf, 2008,Andersson et al, 2006).
- Tryggheten i ett område är avgörande för det sociala kapitalet och ”vi-känslan”. Denna behöver ses över och förbättras tillsammans med de boende, dels för att alla vill bo på i ett tryggt område, dels för att det är ett ypperligt sätta att också motverka stigmatiseringen (Emmelin et al, 2012).
