Sverige står för 0,15 % av världens samlade klimatpåverkan. Det är så lite att det knappt skulle vara mätbart om vi i detta nu, i smyg, skulle nolla våra utsläpp. Just detta tog de sju riksdagspartierna som står bakom den nya svenska klimatlagen fasta på: Eftersom våra utsläpp är så små är vår enda chans att vara relevanta att gå före och inspirera andra – nationellt och lokalt. Det skriver Mattias Goldmann, vd för Fores med 2030-sekretariatet.
Till år 2030 ska den svenska transportsektorns utsläpp ha minskat med 70 % jämfört med år 2010 och år 2045 ska Sveriges samlade klimatpåverkan vara nettonoll. Det är världens mest ambitiösa klimatmål; det går att jämföra tack vare det löfte om utsläppsminskningar som varje land avgett till FN som en del av Parisavtalet.. Väl så viktigt är den unikt breda förankringen; att alla riksdagspartier utom ett står bakom målen ger näringslivet den trygghet som behövs för att låna miljarder för klimatsmartare anläggningar, ställa om produktionen eller utmana hela den befintliga affärsidén.
Parisavtalet visar att hela världen ska åt samma håll och Sverige har bestämt sig för att ta täten, att bli hela världens dygnet-runt-öppna helpdesk eller permanenta världsutställning för klimatsmarta lösningar. Men också inom Sverige måste någon ta täten och visa vägen; alla kan inte gå i samma takt och det är för ineffektivt att alla gör samma erfarenheter och misstag.
Vi ser nu en spännande kommunkamp om lokalt ledarskap, där kommuner från Luleå i norr till Ystad i söder har tuffare klimatmål än Sverige som helhet. En drivkraft är att få ledartröjan – och att snuva grannkommunen på att få den – en annan att den som ligger i täten får tillgång till medfinansiering från staten och EU på helt andra nivåer än den som bara hakar på. Därtill ser allt fler kommuner klimatledarskap som en viktig beståndsdel i att locka till sig nya invånare och företagsetableringar.
Vilken strategi kommunerna har när de prioriterar inom klimatområdet är inte alltid lätt att se. Ibland tycks det styrt av vad det skrivs om i media för stunden eller vad man kan få bidrag för just nu. När vi nu fått de nya klimatmålen på plats, bör kommunerna förtydliga sina prioriteringar, med tre förslag på fokusering:
Där kommunen har ensamrätt. I sektorer och ämnen där kommunen bestämmer själv, är det förstås extra viktigt att man driver på starkt för en snabb klimatomställning. Att bygga klimatsmarta och energisnåla kommunala byggnader är ett sätt att visa vägen till ett mer hållbart samhälle. Kommunen har även monopol på hushållsavfall, vilket ger ett särskilt ansvar att omvandla soporna till en resurs; att till exempel överge biogasen producerad av hushållsavfall och slam till förmån för importerad biodiesel är att frångå detta ansvar. Kommunen har också planmonopolet, vilket ger en helt central roll i omställningen till självkörande, autonoma fordon – det är kommunen som avgör om det leder till effektivare transporter eller långa köer av bilar utan någon bakom ratten.
Kommunen som arbetsgivare. I många kommuner är kommunen själv den största arbetsgivaren, vilket ger mycket goda möjligheter att bidra till omställning som alltför många missar. Om kommunanställda bistås i att cykla, åka kollektivt och ibland jobba på distans, minskar transporternas klimatpåverkan samtidigt som de anställdas hälsa förbättras och produktiviteten ökar. Här ser vi ingen kommun som gör särskilt mycket, och flera som backat från tidigare initiativ att genom lönekuvertet belöna den som gör hållbara resval.
Kommunen som upphandlare. Den kommunala upphandlingens enorma summor ger också en mycket stark möjlighet att påverka marknaden som man inte har som enskild konsument eller mindre företag. Kommuner som utnyttjat detta har varit helt avgörande för klimatomställningen inte minst på transportområdet – kommuner som samfällt begärde miljöfordon som inte fanns gav oss Flexifuel-bilarna och billigare elbilar. Men vi ser också alltför många kommuner som slentrianmässigt upphandlar det man alltid upphandlat, delvis för att det är svårt att som mindre eller medelstor kommun ha intern kompetens i vilka krav som går att ställa.
Klimatfrågan är akut och utsläppen måste minska mycket snabbt. Sverige vill ta täten i detta och inom Sverige behövs lokalt ledarskap. Vem tar det och hur ser strategin ut?
Mattias Goldmann
Vd tankesmedjan Fores med 2030-sekretariatet
