En ökad bostadsproduktion med mycket lägre klimatpåverkan är en utmaning. Martin Wetterstedts debattartikel presenterar lösningsförslag i tre punkter.
Nuläge
Det råder ett enormt behov av bostäder i delar av Sverige. Detta behov har förstärks ytterligare sedan 2015 på grund av en kraftigt ökad flyktingström. Byggsektorn står idag för 30-40% av energianvändningen och skapar utsläpp både i produktions- och driftskedet. Även om Sverige, ur ett internationellt perspektiv, har en klimatvänlig energiproduktion så släpps mycket koldioxid ut vid produktion och uppvärmning av bostäder. Ineffektivt använd el skulle potentiellt sett ha kunnat exporteras i högre utsträckning för att bidra till minskade koldioxidutsläpp i andra länder. Det blir därför extra tydligt att ny exploatering inte bara ska erbjuda tak över huvudet, utan även göra det på ett sätt som leder till avsevärt minskad klimatpåverkan, förutom att skapa trivsamma och hållbara miljöer för de boende att leva och verka i.
Sverige har, i jämförelse med till exempel Bryssel där alla nya byggnader från och med 2015 byggs som passivhus enligt den internationella standarden, en ganska låg ambition när det gäller energiprestanda för nyproducerade byggnader. Energiprestandan regleras av Boverkets byggnadsregler. En genomgång av alla nyproducerade flerbostadshus under perioden 2006-2014 visar dessutom på det anmärkningsvärt dåliga resultatet att omkring 50 % av byggnaderna inte klarade kravet. Detta är inte en bra förutsättning, när vi istället skulle behöva sänka energiåtgången i nyproduktion byggnader ytterligare.
Kommunerna har extra rådighet över den mark de själva äger. Men enligt den så kallande ”stopplagen”, som är en ny del av plan- och bygglagen, kan inte kommunerna ställa högre tekniska krav än BBR i markanvisningar och det gäller eventuellt även vid själva marköverlåtelsen.
Perioden vi befinner oss i nu, med utgångspunkt i den stora efterfrågan på bostäder och den nya lag som förhindrar kommunala särkrav ställer kommunerna inför en mycket stor utmaning – att kombinera produktion av många nya bostäder med minimal klimatpåverkan – utan att kunna ställa juridiskt bindande krav på utförandet! Denna utmaning ter sig dessutom ännu svårare eftersom det regelverk som finns idag i många fall inte efterföljs.
Nedan följer tre förslag på hur kommuner i samarbete med offentliga och privata aktörer kan realisera en ökad bostadsproduktion med ökad energieffektivitet.
1. Byggbenchmark – ställ krav vid byggentreprenader
En genomgång av Boverkets register med energideklarationer visar att under perioden 2006-2014 så klarade ungefär 50 % av de nya flerbostadshusen inte BBRs krav. Detta faktum medför både ekonomiska och miljömässiga följdeffekter, men med högre energianvändning följer också minskad boendekomfort, mer drag och kalla rum som följd och även i vissa fall fukt- och mögelproblematik. För att få en effektiv ekonomi är det centralt att det går att informera sig om de varor och tjänster som erbjuds, och att både goda och dåliga exempel uppmärksammas. Det är vanligt att det vid offentlig upphandling ställs krav på att lagar skall följas av de som lämnar anbud. När kommuner handlar upp byggentreprenader som hamnar under BBR skulle man till exempel kunna ställa krav på att energiprestanda i de senaste tre projekten har klarat BBR, alternativt positivt särbehandla aktörer som har ett gott track reckord.
Ett sätt att skapa förutsättning för detta är att i registret med energideklarationer komplettera med och tydligt knyta varje energideklaration till en utförare. Ett sådant offentligt tillgängligt register skulle kunna få samma effekt som olika prisjämförelsetjänster fått för val av telefonitjänster, hemelektronik, vitvaror etc., och skulle sannolikt kraftigt öka efterlevnaden av BBR.
2. Publicera kommuners planlagda och icke planlagda mark
Alla kommuner vill att det byggs mer, och säger sig vilja ha många aktörer på sin marknad. Det finns många goda exempel på kommuner som publicerar kommunala markinnehav, vilka möjligheter det finns att köpa mark och vad som gäller för att få en markanvisning. Men många kommuner saknar tyvärr denna information tydligt tillgänglig.
Som komplement till den policy som från 2015 ska finnas angående kommunens hantering av markanvisningar skulle kommunerna i en gemensam tjänst kunna lista kommunala markinnehav, planlagda kommunalägda tomter samt kommande projekt och markanvisningstävlingar, dokument som är relevanta för exploatörer, kontaktuppgifter mm. I många fall är det idag en fördel att ha god lokalkännedom och etablerade kontakter för att få markanvisningar. Denna tjänst skulle underlätta för alla aktörer samt göra det lättare att verka i fler regioner och också underlätta för i Sverige icke etablerade bolag att konkurrera på den svenska marknaden.
3. Bosökarregister med preferenser
Den som jobbar med innovationsfrågor och teknikutveckling känner säkert till Evett Rogers ”diffusionsteorier inom innovation” som beskriver hur nya lösningar går från nisch (early adopters) till att bli standard. När det gäller boende finns det många preferenser, men för de som vill bo i flerbostadshus är det svårt att påverka annat vid nyproduktion än vitvaror, tapeter och badrumsstandard. För den som önskar sig en ny bostad och vill ha en lite mer nischad produkt, som till exempel passivhus, är det svårt att hitta sådana projekt på den plats man vill bo. På samma sätt är det svårt för den byggherre som vill skapa ett sådant projekt att hitta intressenterna i den stora massan.
I Tyskland är det mycket vanligare med byggemenskaper, där en grupp som hittat varandra skapar ett gemensamt projekt utifrån sina preferenser. I dessa projekt ser man en betydligt större mångfald av lösningar, arkitektur och i vissa fall även miljöprestanda. Mångfalden som skapas lyfts ofta fram för att den skapar social och ekonomisk hållbarhet, men för att skapa innovation och anpassning till nya förutsättningar behövs också variation. En tätare och tidigare dialog mellan slutkund och projektägare, som i fallet byggemenskaper är densamma, kan dessutom överbrygga det incitamentsgap som finns när det gäller investeringar som leder till lägre driftskostnad men högre produktionskostnad, till exempel högre energieffektivitet och solceller.
Om dagens olika bosökarregister (bostadsköer) skulle utökas med olika typer av preferenser de sökande har i form av exempelvis upplåtelseform, sunda materialval, energiprestanda, och denna information anonymiseras och gjordes offentligt tillgänglig så skulle alla aktörer på bostadsproduktionsmarknaden gynnas av det. Exempelvis skulle både kommunala och privata byggherrar och exploatörer, inklusive byggemenskaper, kunna använda information för att skapa mer nischade projekt och ha dialog i ett tidigare skede. Registret skulle sannolikt därigenom möjliggöra en snabbare bostadsproduktion och leda till större variation vilken i sig driver på innovationstakten i branschen. Man skulle dessutom mer aktivt kunna stödja kommunal kapacitetsuppbyggnad för att främja en mer kunddriven bostadsproduktion.
Förslagen ovan syftar samlat egentligen alla till att bidra till att göra nybyggnationsmarknaden mer funktionell ur aspekten konkurrens, transparens, överbyggande av incitamentsgap, effektivitet, efterlevnad av regelverk och att tydligare kunna möta de olika typer av behov och önskemål hos de som skall äga och bo i byggnaderna.
Martin Wetterstedt
Om skribenten
Martin Wetterstedt har lång erfarenhet av tvärsektoriella och tvärvetenskapliga hållbarhetsfrågor från både universitet och kommunal förvaltning, de senaste 5 åren med inriktning på energifrågor, innovationer och samhällsbyggnad. Han har disputerat vid Sveriges lantbruksuniversitet och är även utbildad passivhusexpert. Martin Wetterstedt deltar under våren 2016 i det Europeiska projektet System Innovation Lab, ett samarbete mellan Wuppertal Institute och CSI Heidelberg, om omställningen av det Europeiska energisystemet.
