Hon har prisats som en av Sveriges främsta hållbarhetschefer och varit med och sänkt Riksbyggens koldioxidutsläpp med över 30 procent. För Charlotta Szczepanowski handlar hållbarhetsfrågor om mänsklig överlevnad och för att vi ska överleva tror hon att det kommer krävas att vi lägger in en ännu högre växel. Och att vi inte fastnar i att “dutta med koldioxidutsläpp i ett system som är fel från början”.
Text Jennie Krook
På Riksbyggens röd- och vitmålade kontor, känns tiden då en person ensamt både ansvarade för och drev miljöfrågor långt borta. I det öppna kontorslandskapet där Riksbyggens hållbarhetschef Charlotta Szczepanowski sitter omges hon av flera medarbetare inom företagets enhet för hållbar utveckling. En enhet som numera består av sammanlagt sex personer som alla besitter olika sorters kunskaper inom området och som hon beskriver som ett kompetenscentrum för hållbarhet.
-Det är inte ett alternativ att en person ska klara allt som inkluderas i ett hållbarhetsarbete. Men vår avdelning ska främst vara en stöttande funktion, vi driver hårt att engagemanget ska finnas överallt i organisationen, säger hon.
Under sina sju år som hållbarhetschef har Charlotta infört en hållbarhetsplan som ska se till att ledningen styr företaget mot hållbarhet, hjälper boende och anställda till en mer hållbar livsstil och ser till att hållbarhet blir en naturlig del av alla Riksbyggens processer, från produktion av nya bostäder till fastighetsförvaltning. För sitt arbete och engagemang har Charlotta blivit utsedd till “Influencer of the year” vid evenemanget Strategi Torget Bygg & Fastighet och “Sveriges bästa hållbarhetschef 2014” av tidningen Aktuell Hållbarhet.
Foto: Jenny Öhman
Efter utnämningen till Sveriges bästa hållbarhetschef fick Charlotta uppvaktning från flera andra företag, vilket resulterade i att hon började föra en dialog med Riksbyggen om sin roll i företaget. Numera har hon fått ta med sig hållbarhetsfrågorna in i ledningsgruppen där hon är med och utformar företagets strategier.
Nyfikenheten ger perspektiv
Charlottas intresse och engagemang för hållbarhetsfrågorna har vuxit fram genom åren. Hon poängterar att hon aldrig direkt varit någon “naturskyddsföreningsperson” som haft ett speciellt förhållande till naturen, utan beskriver sig som en typisk stadstjej som älskar stan, att åka tunnelbana och som trivs bra i folksamlingar. Intresset för bland annat ekosystemtjänster har kommit efterhand, i takt med att hon började arbeta med dem.
Charlotta växte upp i Sundbyberg tillsammans med sin mamma, pappa och hunden Mackie. Hennes pappa jobbade som vd på ett litet tryckeri och hennes mamma på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH):s kårexpedition. På Hallonbergsskolan i Sundbyberg där Charlotta gick grundskolan och högstadiet fanns många olika nationaliteter och personer från olika samhällsklasser. Det skapade en nyfikenhet för människor hos henne och en önskan att fortsätta omge sig med många olika sorters personer.
– På Hallonbergsskolan lades grunden för min nyfikenhet och jag har fortsatt att ha en väldigt spretig vänkrets sedan dess, det hjälper mig att få perspektiv, berättar hon.
En fråga om mänsklig överlevnad
Hållbarhetsfrågorna kom Charlotta i kontakt med lite av en slump när hon utbildade sig till civilingenjör i materialteknik på KTH. Hon ville hitta sin egen nisch på utbildningen och började lägga till olika miljökurser.
– Men min ingång har alltid varit social hållbarhet. Jag tror tyvärr att vi behöver ta det ur ett mänskligt perspektiv för att få gehör. Det behövs förståelse för hur allt hänger ihop och hur människans överlevnad hänger ihop med ekosystemens. Det blir ibland en krock där, mellan olika perspektiv, och alla hänger inte alltid med.
Den krocken vill Charlotta vara med och överbrygga. Som naturvetare är hon väldigt inspirerad av Hans Rosling och hur han kunde förklara komplicerade sammanhang. Själv använder hon sig ofta av leksaker när hon på föreläsningar beskriver vikten av hållbarhetsarbete eller vill få gehör för något internt. Hon visar en stapel av byggklossar som symboliserar ett ekosystem där varje kloss har namnet på redan utrotade eller utrotningshotade djur skrivna på sig. När hon drar ut klossarna med de utrotade djuren från stapeln börjar den svaja. En gång, under en föreläsning när hon gjorde detta skrek en man i publiken plötsligt “sluta, den kommer ramla ihop” vilket enligt Charlotta blev ett väldigt effektfullt bidrag i visualiseringen av hur viktiga alla delar i ett ekosystem är för vår överlevnad.
Vid hållbarhetsavdelningens plats i kontorslandskapet hänger också en uppblåsbar jordglob som liknar den som brukar finnas med på flera av Riksbyggens pressbilder och har blivit lite av en maskot i deras arbete med hållbarhetsplanen “Planeten ska med”. I ett annat hörn ligger ett set med lego som har använts i en intern hållbarhetstävling.
– Vi tycker om att leka här ibland, konstaterar Charlotta.
Foto: Jenny Öhman
Att få människor att förstå komplexiteten i hållbarhetsfrågor är en av hennes största drivkrafter och något som hon ständigt bollar med sina kollegor, hur de ska hitta nya angreppssätt för att öka förståelsen och engagemanget. Samtidigt är hon bekymrad över att frågorna förenklas för mycket i samhällsdebatten och att det ofta fokuseras på vissa enskilda lösningar som lyfts upp utan att de sätts i ett sammanhang.
– Allt ska vara så enkelt. Man får vissa detaljer, som till exempel att nu är vätgasbilar lösningen. Men saker behöver problematiseras mer, om man ger människor bilden av att vätgasbilen är hela lösningen kommer de bli besvikna när de får veta att det finns problem även med den, som exempelvis produktionen av batterierna. Det blir en ond spiral där människor känner sig lurade. Det är viktigt att alla konsekvenser och samband kommer fram för att det ska bli möjligt att jobba med helheten.
Många affärsmodeller är ohållbara i grunden
För att komma framåt har Charlotta valt att alltid jobba med de som vill jobba för hållbarhet istället för att försöka övertala de som inte vill. Och när något går bra brukar fler vilja ansluta sig enligt henne.
– Det är en ren överlevnadsfråga och hänger ihop med hur jag är som person, jag mår dåligt av att tjata.
Ändå beskriver hon att hon “studsar in i väggen” mest hela tiden och även om hon ser sig själv som ganska luttrad tar hon ibland vissa motgångar personligt och då sitter de i länge. Oftast har det med personliga möten att göra. Ett sätt att övervinna detta har varit att ibland backa när hon stöter på patrull för att spara på energin. Hon beskriver det som att hon ibland tar taktiska förluster för att vinna strategiska segrar, något hon har snappat upp från Björn Sigurdsson, klimatstrateg på Uppsala kommun. Överlag är hon dock nöjd med sin insats på Riksbyggen
– Jag är stolt över att ha varit med och byggt upp organisationen. När jag kom 2009 var de efter med miljöarbetet, nu är alla superstolta så det känns skönt med den resan.
Som kooperativ anser Charlotta att Riksbyggen har större möjlighet att fokusera på långsiktiga lösningar än ett aktiebolag.
– Samtidigt kan kooperativ ibland missa att de också ska vara effektiva.
Därför har hon nu börjat jobba med företagets processeffektivisering.
– Effektiva arbetssätt kommer kunna ge ännu fler möjligheter att fokusera på hållbarhet och det blir enkelt att göra rätt när vi får in det i processerna.
Förutom arbetet med processerna blir hon ibland osäker på vad som ska bli Riksbyggens nästa steg mot ökad hållbarhet.
– Jag känner att vi har kommit extremt långt men jag tror det krävs mer förändring om vi ska nå hela vägen. Där är affärsmodeller en viktig del. Hur skapar vi som företag ännu större värden samtidigt som vi håller oss inom planetens gränser? Det finns många affärsmodeller som i grunden är ohållbara och då hjälper det inte att hålla på och dutta med lite koldioxidutsläpp i ett system som är fel från början.
För fastighetsbranschen tror Charlotta att det kommer krävas ett helt nytt tänk kring exempelvis delning, för att vara med och bidra till att överkonsumtion och slit- och slängmentalitet minskar. Att kunna erbjuda ökade möjligheter att dela lokaler, tjänster och produkter som exempelvis gemensamma ytor runt om och i fastigheter samt bil- och cykelpooler.
– Vi måste förstå att vi behöver koppla ihop flera samhällsfrågor. Och att framtiden kommer bli annorlunda. Mycket kommer bli annorlunda, men inte nödvändigtvis sämre, avslutar hon.
