Hjärtligt välkomna tillbaka! Jag hoppas innerligt att sommaren varit bättre än den väderlek den erbjudit och att ni är lika peppade på en nystart som jag. Hösten är för mig oändligt mycket mer nystart än vad nyår någonsin kommer att bli. Kanske lever jag kvar i skolans förlovade planering om läsår hit och dit och köper ny kalender (japp, i pappersform!) varje augusti på precis samma sätt som jag inför årskurs 2 köpte nytt bänkpapper med en stor känsla av förväntan för vad som komma skall. Så nu kör vi igen, och återigen, välkomna tillbaka!
***
Jag saknar en dimension, en grundläggande sådan, i debatten om den svenska bostadsmarknaden. Man skulle kunna säga att det handlar om att det är ett område för parlamentariska överenskommelser, men man skulle också kunna säga att det först och främst bland alla dess aktörer handlar om att skapa en samsyn kring hur vi vill att bostadsmarknaden ska fungera.
Vilken är vår vision om bostadsmarknaden när vi tittar på den ur olika människors perspektiv och sedan kopplar samman visionen med verkligheten? Det räcker inte med att säga ”en bostad för alla” som vision. Det är måhända absolut grundläggande, men visst borde vi kunna konkretisera visionen än mer utifrån bostadskonsumentens varierande livsvillkor och inte minst faser i livet?
Det handlar också om vilka förväntningar vi ger våra barn och unga vartefter de närmar sig tiden för att flytta hemifrån. Utifrån egna erfarenheter kan jag tydligt se att den bild som förmedlades hemma vid köksbordet från mina föräldrar som aldrig drabbats av någon bostadsbrist inte riktigt stämde med den verklighet jag möttes av då det var dags att flytta och börja plugga på annan ort.
Vad förväntar vi oss av svensk bostadsmarknad? Förväntar vi oss att alla ska erbjudas en hyreslägenhet när det är dags att flytta hemifrån, eller borde vi alltmer också här se på våra i andra sammanhang kontinentala förebilder? I Spanien, Frankrike och så nära som Danmark är det kollektiva boendet oerhört vanligt för unga, medan vi förväntar oss något eget från första början i många fall. Gällande just detta hör jag dessutom allt oftare ungdomar och studenter som vill bo kollektivt!
Vad förväntar vi oss när vi börjar bli gamla, och vad förväntar vi oss för våra föräldrar vartefter att de kommer upp i ålder? Hur vill vi bo under småbarnsåren, under studenttiden eller den pigga medelåldern?
Svaren är lika många som det finns bostadskonsumenter, det är jag väl medveten om. Men troligen finns det en gemensam samsyn kring vilka våra förväntningar är i olika skeden av livet. Först när vi har en hyfsat konkret bild av vad vi förväntar oss när vi säger att ”bostadsmarknaden inte fungerar” kan vi börja prata om vilka nya bostäder som bör byggas, var de bör byggas, hur det befintliga beståndet skulle kunna nyttjas bättre och på vilket sätt lagar, regler och förordningar som styr bostadsmarknaden skulle kunna skruvas på för att skapa fler bostäder.
Nu finns det visserligen inte tid att vänta, nya bostäder behöver byggas nu. Men det motsäger inte att debatten om dess nyttjande fortgår och konkretiseras. Så, hur lyder dina förväntningar på den svenska bostadsmarknaden och dess funktion om du var tvungen att tydligt och konkret beskriva dem?
