Bild: aftonbladet.se, 2012-10-23
I veckan var jag på ett seminarium hos Fastighetsägarna Stockholm där en av talarna slog huvudet på spiken gällande en rad frågor som åtminstone jag funderat över många gånger, nämligen hur det kommer sig att det kan vara så otroligt svårt att samarbeta inom EU när det finns gemensamma överenskommelser kring vad medlemskapet innebär.
Mattias Valfridsson, regeringens nationella samordnare för arbetet med utsatta EES-medborgare sade under en kortare presentation ungefär att (jag har inte det exakta ordvalet i huvudet) ” EU:s lagar, regler och överenskommelser vilar på en tro om att alla medlemsländer exempelvis står på samma välfärdsgrund, och så är det inte”. För mig var detta en ganska så förlösande mening. För mig förklarade dessa ord det alldeles uppenbara och självklara gällande en rad utmaningar som vi står inför, exempelvis klimathotet, migrationsproblematiken, fattigdomen, urbaniseringstrenden etc..
På nationell nivå får vi hoppas att de lagar och regler som stiftas vilar på en någorlunda övergripande grund som anpassats efter alla delar av vårt avlånga land. Men, även här kan man diskutera de lokala skillnadernas komplexitet ibland annat frågor som indelningen av klimatzoner i Boverkets byggregler (BBR).
Hållbar stadsutveckling inom ramen för EU ser ut på flera olika sätt och kan likaså relateras till flera olika fonder, program, fördrag och strategier. Den nuvarande strategin för integrerad hållbar stadsutveckling gäller för 2014-2020. Denna, till skillnad från strategin 2007-2013, är inte valfri för medlemsländerna att agera utifrån utan alla ska med i arbetet för att integrera åtgärder som är nödvändiga för en hållbar stadsutveckling inom hela EU. Som tur är bidrar flera fonder med finansiering av program och projekt för aktiva insatser.
Det som är spännande med arbetet kring en hållbar stadspolitik på EU-nivå är att den numera har en självklar plats inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik. I urbaniseringstrendens spår tar städerna, liksom vi sett, allt mer makt från staterna i sin helhet och likaså ser vi hur städernas utmaningar till följd av centraliseringen av våra invånare och resurser allt mer är precis desamma som för bara några decennium sedan var länders utmaningar. För visst är det väl så i vår globaliserade värld att ett upplopp i Paris, London eller New York, eller varför inte i Stockholm, kan skaka om oss likväl som instabilitet och konflikt i ett helt land, eller länder emellan, kunde alldeles nyss? Och därmed blir vikten av hållbarhetstanken kring stadsutvecklingen oerhört konkret och tydlig.
