Bild: Generalplan för Rinkeby från 1964, Josef Stäck Göran Sidenbladh och Igor Dergalin
Foto: Karin Göransson, Tekniska Nämndhuset November 2014
I många år har Sverige haft vetskap om och förberett sig på att det är dags att renovera och restaurera miljonprogramsområdena och en del av beståndet är redan renoverat idag. Men hur går det egentligen till när en så statisk stadsplanemodell som utmärker dessa miljöer skall rustas upp och moderniseras?
Jag arbetar som projektledare i en förening, Fastighetsägare i Järva. Det är en ideell förening, våra medlemmar är fastighetsägare av olika slag; de kommunala bostadsbolagen, privata fastighetsägare, bostadsrättsföreningar m.fl. Vårt mål är att göra stadsdelarna i Järva tryggare och trivsammare. Detta innefattar rent geografiskt Rinkeby, Tensta, Hjulsta och på andra sidan Järvafältet Kista, Husby och Akalla. Alla dessa stadsdelar har sitt ursprung i miljonprogrammens tillblivelse och är arkitektoniskt präglade därefter. Detta var under centraliseringens tid, då uppfattningen var att en central modell skulle vara lösningen för bristen på bostäder i storstadsregionerna. Bostadskrisen uppstod på 50-talet i kölvattnet av andra världskriget, då allt byggande upphörde. Urbaniseringen, arbetskraftsinvandringen och de växande industrierna skapade ett hårt tryck på bostadstillgången i storstadsregionerna, vilket gjorde att politikerna var tvungna att arbeta fram en permanent lösning och en ny sorts professionell byråkrati introducerades nu för att möjliggöra satsningen. Detta blev miljonprogrammet; Sverige skulle bygga en miljon städer under en 10 årsperiod för att klara av situationen. Samhällsbyggandet på 1960 och 70-talen handlade därmed till stor del om billiga massproducerade bostäder, goda kommunikationer och trafikseparerade, barnvänliga områden.
Rinkeby är ett klassiskt miljonprogramsområde, också eventuellt den av dessa stadsdelar som fått mest medialt utrymme. Alla känner till Rinkeby. Som ett nytt grepp i restaureringen av Järva pågår stora förändringar i Rinkeby. Rinkebystråket är en av de centrala gatorna i stadsdelen (se bilden ovan, huvudgatan som skär genom hela stadsdelen från norr till söder i generalplanen) som nu byggs om till en ny handelsplats och mötesplats med uteserveringar, restauranger, take-away, kaféer och delikatesser. Även butiker, vardagsservice och tjänster finns tillhands och både lokala entreprenörer och välkända kedjor representeras. Familjebostäder är fastighetsägaren bakom satsningen och förhoppningen är att detta skapar en positiv social och ekonomisk utveckling i Rinkeby. Man tillser t.ex. i kontrakten att butikerna, om de inte är lokala näringsidkare, skall rekrytera lokalt och det finns även ett bör-krav på byggentreprenörerna att de skall ta tillvara lokala förmågor. Här finns också en tradition av hög grad av självorganisering (Lina Olsson, Den självorganiserade staden -08) i form av egna företagare, föreningar och andra organisationsformer.
Frågan är då om kommers är lösningen på uppdateringen av miljonprogrammet som fenomen? Att lokala arbetstillfällen kommer till stånd är positivt, men hur samspelar detta med den sociala polariseringen som verkar bli alltmer tydlig? Familjebostäders initiativ är behövligt och kommer följas med spänning. Det finns mycket material i form av medborgardialog bakom, vilket ger en demokratisk tyngd till Stråket. Men de boende och medborgare som inte har möjlighet att konsumera på önskat vis? I vilket sammanhang ingår dessa? De aktiviteter som efterlyses kvällstid för att trygga miljöerna då det är mörkt? Eventuellt kommer allt detta som en konsekvens av att de offentliga rummen befolkas på ett nytt sätt i och med en ny mötesplats. Detta återstår att se, men då andra stora aktörer inte har varit sena att följa efter ger detta en positiv syn på framtiden. Och det är befriande i tider som dessa!
Slutligen – se gärna One millionth towers dokumentära kortfilm, för lite fredagspepp och inspiration.
Karin Göransson
