(Foto: Expressen, 2011-07-18)
Sveriges Radio uppmärksammade på morgonen idag att det blivit lite trendigt bland kommuner att profilera sig som ”träbyggnadsstäder”. Kommuner, som Skellefteå, Falun, Lindesberg och Växjö nämns i inslaget liksom att det totalt handlar om 20-25 kommuner totalt (sr.se, 2015-02-02).
Det finns, enligt Sveriges Radio och de politiker och tjänstemän som intervjuas särskilda strategier och policybeslut för att trä ska premieras före andra material. Trä ska alltid användas som det självklara materialet så långt det går i ett byggnadsprojekt i exempelvis Skellefteå. Intresset för just träbyggnad har ökat de senaste åren, men kritik mot just dessa initiativ kan höras från bland andra betongföretag och likaså Sveriges Byggindustrier.
Jag har inte särskilt mycket att tillägga i just denna debatt. Det som slår mig är istället hur långt planerarnas och kommunernas ramar och regler ska kunna sträcka sig. Hur mycket ska, och är det bra, att det offentliga styr? Kommunernas planmonopol är mer än allomfattande gällande vad som ska kunna byggas och var, men ska materialval och i vissa fall även färgval verkligen ingå i detta? Vad vore det värsta med att ett hus plötsligt stod ut från mängden i kvarteret med gröna fönsterluckor el
ler cerise fasad. Skulle det verkligen störa oss? Eller skulle det rent av ge också de svenska (stela) städerna en touch av liv och mänsklig utformning. Alla skulle inte gilla det, men gick jag längs en gata med än de gammalrosa, än de blekgröna och än de gråbeige husen efter varandra så skulle nog det cerise göra att jag drog på smilbanden.
Gällande frågan om att prioritera trä eller inte är innebörden klart mycket större än husets form och utseende. Det handlar om att tänka miljösmart, om att försöka ge extra näring till den svenska skogsindustrin och mycket mer. Men det snuddar också vid frågan om hur reglerad vår byggbransch bör vara. Självklart ska det finnas lagar och r
egler för att de fastigheter som byggs ska vara säkra och inte minst för att de som arbetar inom byggbranschen ska ha en god arbetsmiljö. Men ska vi fortsätta sträva efter att bevara och försvara istället för att anpassa och våga satsa för den tid vi lever i nu? Idag är vi många kulturer och bakgrunder som blandas. Hållbara städer är städer som utvecklas för att passa och fungera för de människor som lever i den, inte tvärtom.
Varför skräms vi av det som är annorlunda? Varför ser vi inte att det bidrar till en levande stad?
