– Hyresrätten är vänster och bostadsrätten är blå, eller?
Vi måste kunna bredda de senaste årens bostadsdebatt och lyfta blicken till att tala om annat än bara ekonomisk status hos byggherrar och bostadskonsumenter. I grunden är individens kapital liksom byggherrens investeringsutrymme självfallet av yttersta vikt, utan detta inga bostäder, – men det finns också andra skäl att i debatten lyfta fram vikten av blandade upplåtelseformer och inte minst behovet av en viss andel hyresrätter i bostadsbeståndet som helhet.
Den senaste månaden har det alltmer kommit att talas i vänkretsar och i media om en sviktande bostadsmarknad, om prisfall, om bubblor som spricker. Därtill har vi en nyhetsrapportering om alla de nyanlända som snart riskerar att stå utan bostad, för att inte nämna de som redan är utan, men det ska inte denna krönika handla om. Jag återkommer dock också om ovanstående, tro mig.
Häromdagen berättade en kontorsansvarig för en av landets största fastighetsmäklarkontor för mig att det ser en nedåtgående kurva för efterfrågan på deras tjänster (endast 40% beläggning jmf med samma period 2016) och i min egna okulära besiktning av av utgångspriser för 2:or och 3:or på Stockholms bostadsmarknad så är det tydligt att något har hänt. Men inte heller detta skulle ju den här krönikan handla om. Nej, jag vill här rikta uppmärksamheten mot en del som jag saknar i den allmänna debatten om svensk bostadsmarknad, och har gjort länge, faktiskt så länge att jag uppmanade Moa Andersson på Boinstitutet i början av 2017 att hålla ett seminarium på temat: Vi måste kunna prata om blandade upplåtelseformer utan att nödvändigtvis tala om klass och ekonomisk status, och ett seminarium blev det den 30/5, se det här.
Så, den här krönikan ska alltså handla om att inte bara prata klass när vi pratar upplåtelseformer, att de inte alls bara behöver vara hyresrätt till vänster och blåa bostadsrätter, även om argumenten för hyresrättens värde torde låta olika beroende på åt vilken politiskt håll man lutar.
Märkligt nog kan jag inte se att vi i den allmänna bostadsdebatten lyckas lyfta blicken till att tala om blandade upplåtelseformer utan att samtidigt också prata om klass, klassklyftor och de som har liksom de som inte har. Att tala om klasser och socio-ekonomisk standard kommer vi naturligtvis inte ifrån, detta är det grundläggande villkoret på marknaden. Men, vi borde (måste?) också samtidigt kunna hålla tanken om individens frihet och möjlighet till flexibilitet i huvudet när vi pratar om behovet av hyresrätter.
Att det i det röda/röd-gröna blocket finns en överrepresentation för att framhålla vikten av hyresrätter och likaså att i det på den borgerliga kanten inte lika ofta talas om hyresrätten kan såklart viftas bort med att det handlar om de väljare de representerar. Men är det ändå inte att göra det lite för enkelt för sig, också inom politiken? Nej, jag vill också lyfta fram hyresrättens möjlighet att bidra till hela väljarkårens valfrihet och flexibilitet.
Vi har i debatten tappat bort den frihet och valfrihet som hyresrätten också erbjuder bostadskonsumenten. Det är få av oss som, oavsett partitillhörighet, faktiskt har en sådan ekonomisk status att boendekostnader inte rör oss i ryggen. Att köpa en bostad är oftast den största affären (och det största lånet!) som en individ gör under livet. Att hyra en bostad däremot, det är flexibilitet och frihet. Det är frihet för den unge som ännu inte vet var hen ska bo, med vem hen eventuellt ska bilda familj, om det blir en stor eller liten familj, det tilltalar den utländske ingenjören som är i Sverige för att i 6 månader bidra med sin kunskap och kompetens till svenska företag och hyresrätten kan hjälpa den individ som drabbats av livet och kanske en skilsmässa där parterna inte enskilt har möjlighet att köpa den bostad som den nya familjeformen behöver i det område som möjliggör för barnen att gå i samma skola utan långa resvägar oavsett om det är udda eller jämn vecka.
Ola Nylander, arkitekt och professor på Chalmers tekniska högskola höll ett föredrag på en konferens som jag modererade för några år sedan och sa då något i stil med att vi måste också kunna se på hyresrätten också som en möjlighet för en tillfällig bostad, en bostad på vägen mot en annan, och som ni märker fastande detta hos mig.
Vi måste kunna prata om vikten av blandade upplåtelseformer (genomgående i städerna!) också utifrån perspektivet av individens frihet och flexibilitet, och inte bara klass även om ekonomisk status alltid i första hand kommer vara det som präglar bostadsmarknadens funktion. Att blandade upplåtelseformer dessutom, som den konsekvens av att vi alla har olika mycket i plånboken, även bryter socio-ekonomisk segregation (ex Holmquist, 2009) och minskar risken för social oro (Malmberg et al, 2013), det är rena bonuseffekter som alla borde vilja lyfta fram i tider som dessa.
