Jag har en identitetskris. Det var i vilket fall det svar jag fick av en nära vän som också rör sig på stadsutvecklingens- och bostadsmarknadsfrågornas fält till vardags när jag bad hen reflektera över betydelsen av en plats identitet.
I många omgångar har jag funderat över detta begrepp. Ett tag arbetade jag för ett konsultbolag där vikten av platsens identitet påtalades flera gånger om dagen i arbetslandskapet, men aldrig hörde jag att det definierades. På Hållbart Byggandes webb kom det mig så åter nära när jag läste en intervju med Stockholms stads nya stadsarkitekt Thorleif Falk som på frågan om vilka hans viktigaste frågor nu är svarar att det bland annat är att ”säkerställa stadens identitet”. Men, vad innebär det och vad behöver göras?
Jag gick tillbaka till mina gamla (nåja, fortfarande hyfsat relevanta) kursböcker för att färska upp minnet om hur några forskare på området beskriver begreppet. Nedan följer mycket korta sammanfattningar av vad tre av dem skrev.
1994 skrev Doreen Massey att platser sällan har bara en identitet. En plats identitet baseras på dess historia som ofta är långdragen och därtill upplevd av olika grupper och individer på olika sätt, menar hon. Detta gör i sin tur att denna identitet innebär olika saker för olika grupper och individer vilket dessutom kan fördjupa en identitet samtidigt som det också riskerar att ge upphov till konflikter baserade på hur olika grupper förhåller sig till den enskilda platsen. Vidare skriver Massey i samma artikel att framväxten av kapitalismen och marknadsliberalismen starkt påverkat platsers och hela städers identitet sedan den nutida identitetsskapade utformningen allt mer kommit att bero av ekonomisk tillväxt och de som har/har haft en möjlighet att följa med på tillväxttåget. Massey poängterar tydligt vikten av att förstå platsers betydelse som ett grundläggande värde för människors välmående, hon menar att det kan vara grunden för människors individuella identitet, stabilitet och känsla av tillhörighet. Men, en plats identitet är aldrig fixerad enligt Massey, den förändras över tid, genom de nätverk och dess unikitet och dess gränser omformas likväl genom historien.
2010 beskrev Manuel Castells begreppet som en del av invånarnas identitet och fortsätter i mångt och mycket att ta diskussionen som Massey framfört vidare. Att dela upplevelsen och minnen av historiska händelser på en plats är, menar Castells, det bästa sättet att skapa och bibehålla en plats identitet och att därtill bidra till den kollektiva gemenskapen för dess invånare. Han går till och med så långt att han argumenterar för den gemensamt upplevda historien av platsen som mer värdefull för den kollektiva identiteten än invånargruppens gemensamma eller divergerade religiösa åskådningar och etniska ursprung.
2012 skrev Robert Sampson om vikten av en plats identitet på 2000-talet och tar också han vid där de två föregångarna slutat. Sampson menar att detta idag är viktigare än någonsin och kopplar samman det med den digitala utvecklingen. Förespråkare för digitaliseringen, skriver Sampson, hävdar ibland att våra grannar inte spelar en lika stor roll nu när vi genom digitala plattformar kan hitta vänner på andra sidan jordklotet. Men, Sampson argumenterar emot detta och skriver att dagens stadsplanerare måste göra vad de kan för att bygga städer som hindrar ”loss of community”, det vill säga förlusten av den kollektiva identiteten som följer av att människor delar upplevelsen av att exempelvis bo på samma plats. En fragmenterad stad börjar med en identitetsförlust av platsen vilket ger en förlust av den kollektiva identiteten och detta bidrar i sin tur, argumenterar han, till segregation och konflikt slår han fast.
Min sammanfattning av Massey, Castells och Sampsons beskrivningar är att begreppet en plats identitet skapas av sammanhang och en interaktion mellan den bebyggda miljön och de människor som både brukar och passerar platsen. Identiteter skapas både individuellt och gemensamt i olika konstellationer som styrs av sociala och kulturella processer och maktrelationer. Därtill kan definitionen av begreppet variera beroende av minst fyra olika perspektiv som påverkar betraktarens bedömning; det individuella, det kollektiva, det lokala och det globala. Vidare, och inte att förglömma, går dessutom en skiljelinje mellan känslan av att tillhöra platsen och inte.
Stockholm stads tjänstemän, där Falk nu alltså är ny stadsarkitekt, har nyligen lanserat ett förslag till ny översiktsplan. Samråd planeras nu för fullt (idag den 11 november inviger stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert på Tensta torg). Konsulter från WSP har genomfört en konsekvensbedömning av det nya förslaget till översiktsplan ur ett hållbarhetsperspektiv med utrymme för att bedöma förslaget ur alla de tre hållbarhetsperspektiven. Utifrån den komplexa definition som beskrivs av forskarna ovan står det för mig klart att en plats identitet i mångt och mycket har med en plats hållbarhet att göra och att de tre benen om social hållbarhet, ekonomisk hållbarhet och ekonomisk hållbarhet alla är både inblandade och sammanfogade inom ramen för begreppets definition.
Utan att jag har för avsikt att utvärdera förslaget till nya översiktsplan har jag ändå av nyfikenhet tagit lite extra del av just konsekvensbeskrivningarna. I den samrådshandling som WSP tagit fram finns ett avslutande avsnitt som innehåller konsulternas samlade av planen ur ett hållbarhetsperspektiv. I detta avsnitt står att läsa att man under arbetet bedömer det som riskabelt att man i planen möjligen fäster en allt för stor vikt vid den bebyggda miljöns möjlighet att bidra till de värden som skapar platsers identiteter.
”Planförslaget präglas av mycket höga ambitioner vad gäller att bidra till social utveckling, sammanhållning och minskat utanförskap (…). Icke desto mindre finns del skäl att inte överdriva det bidrag som god arkitektur eller planering kan ge för att ändra djupt rotade mönster och sociala strukturer som tar sig uttryck i segregation, ohälsa och ojämlika miljöer”.
Vikten av en trygg, öppen, inbjudande och trevligt bebyggd stadsmiljö ska inte förtas skriver de vidare, men det är samspelet mellan den bebyggda miljön och alla de andra processer, relationer och värden som i ett samspel skapar en plats identitet tillika utvecklar densamma i en hållbar riktning.
Att skapa, bygga och bibehålla en stads identitet handlar alltså om att samverka över gränserna, mellan aktörer och perspektiv. Mellan kommunala förvaltningar, det offentliga och det privata, att se de lokala respektive regionala, nationella och globala påverkanssätten och behoven. WSP avslutar sin samlade bedömning med att det är viktigt att, nu när vi slänger oss med begreppet ”en plats identitet”, också lyfter den allmänna diskussionen om dess innebörd och att vi i stadsplaneringssammanhang strävar efter att nå en realistisk samsyn alla aktörer emellan gällande ”vilka positiva sociala förändringar som kan åstadkommas med hjälp av fysisk planering” och vilka mål som kräver andra åtgärder och verktyg utöver och/eller parallellt med att staden växer. Så, jag antar att Falk framöver går i spetsen för en utökad samverkan både aktörer och perspektiv emellan för bevisligen kan stadsbyggandet ensamt inte åstadkomma den målsättning som stadens högsta tjänstemän nu har.
