Den senaste tiden har boendesegregationen och valfrihets- och friskolereformen varit ett återkommande inslag i debatten. Inte minst har Skolverkets generaldirektör och ordförande i Skolkommissionen Anna Ekström pekat på problematiken i SVT:s Agenda och i den fortsatta debatten som följde i exempelvis Dagens Samhälle (2015-09-10). Detta är också en fråga som engagerar mig personligen lite extra och därför ägnar jag denna sista och fjärde del i min serie om boendesegregation och dess effekter åt just valfrihets- och friskolereformen i relation till boendesegregationsproblematiken. Detta inlägg är, liksom de tre tidigare, en sammanfattning av exempel på aktuell forskning vars syfte varit att studera boendesegregationens utmaningar i en svensk kontext.
Kallstenius kom 2010 med en avhandling om hur det sociogeografiska rummet i tre innerstadsskolor i Stockholm påverkats av den valfrihets- och friskolereform som genomfördes under 1990-talet. Hon skriver om hur skolorna förändrats kraftigt i och med den konkurrens som de kom att utsättas för vilket gjort det nödvändigt att på ett helt nytt sätt marknadsföra sig, men också har skolorna påverkats starkt av att det idag går elever där från andra delar av staden. Den största skillnaden är att det numera också går elever från utsatta områden i innerstadsskolorna.
Bland resultaten har Kallstenius funnit att det inte är den pedagogiska verksamheten som avgör skolvalen, utan att det är minst lika viktigt att skolan har ett gott rykte, anses ligga på rätt plats och ha rätt blandning av elever. Innerstadsskolorna anses i majoriteten av fallen ligga på rätt plats, ha rätt elevsammansättning och ett generellt gott rykte, medan förortsskolorna ofta förekommer i negativa uttalanden. Skolorna identifieras nästan alltid med de områden de ligger i, vilket betyder att man finner en bra skola i det välfungerande fina områdena om man skall tro ”den allmänna debatten”. Detta gör också att trycket på innerstadsskolorna har ökat markant, medan många förortsskolor ser en flykt från sina trots att det egentligen inte säger något om kvaliteten på utbildningen som sådan.
Att elever från förorten väljer att åka in till skolorna i innerstaden beror på att de söker undkomma stigmatisering, ” the stories told by the student and parent informants revolve around a desire for another social environment where there are ”more Swedes”
(Kallestenius, 2010)
Vilka är det då som väljer att åka längre sträckor för att gå i en annan skola än den som är närmast? Andersson et al (2012) har i en studie kartlagt vilka de barn och unga är som aktivt väljer att åka längre för att gå i en enligt dem (eleverna) bättre skola. Studien visar att det är främst barn med utrikesfödda föräldrar, barn som bor i hyresrätter och barn i hushåll som mottager försörjningsstöd som oftast väljer att gå i den skola som ligger närmast hemmet. En förklaringsmodell som Andersson et al lyfter är att dessa hushåll inte anser sig ha råd med varken den tid eller den kostnad som längre transporter skulle kunna innebära, men också tror man att det till viss del handlar om bristen på information till dessa barns föräldrar. Barn med utrikesfödda föräldrar med universitetsexamen förefaller transportera sig längre än barn med utrikesfödda föräldrar utan universitetsexamen och barn boende i villaförorter (socioekonomiskt starka) tenderar att transportera sig längre än någon annan grupp för att komma till skolan.
För att kort återgå till Kallestenius forskning så fann hon, föga förvånande, att kunskaperna i det svenska språket är en avgörande faktor i valet av skola. Det finns dessutom, menar hon, en tro om att man i förortsskolorna lär sig sämre svenska vilket gör att ambitiösa föräldrar och elever söker sig in mot stadens centrum för att lära sig språket bättre då det anses vara en av de viktigaste sociala markörerna i samhället. När elever från utsatta områden väljer en innerstadsskola blir ofta både de och deras föräldrar nöjda, men de blir också medvetna om hur andra ser på det område de kommer ifrån, och ibland även dem själva, vilket kan orsaka en känsla hos eleven av att inte passa in. Det viktigaste för många föräldrar som väljer innerstadsskolor till sina barn är att barnen skall, genom detta val, få en chans att ta del av ”det riktiga Sverige” och ”bli en del av det svenska samhället”. Men, för barn som upplever att de inte passar in kan konsekvenserna likväl bli att de vänder sig än mer bort från det så kallat svenska samhället.
Vad gäller det fria skolvalet och boendesegregationen menar Kallstenius vidare att det är svårt att dra några generella slutsatser. I de studier hon gjort i sin avhandling framhåller hon dock att det dels kan sägas att det fria skolvalet har motverkat den geografiska segregationen eftersom framför allt fler elever från periferin väljer att gå på skolor inne i city, dels att det spätt på segregationen då det i intervjuer framgår att flera familjer valt att välja skola för att komma bort från något snarare än att komma till något annat. I innerstadsskolorna finns det också elever som väljer andra skolor, och det är hos dessa vi främst ser att man väljer bort. Kallstenius och Bunar (2008) skriver att innerstadselever (och deras föräldrar) som väljer andra skolor ofta gör detta med en uppfattning om att den nya blandningen av elever i skolan gjort att det blivit stökigare när de vill ha ”ordning och reda”. Detta gör att dessa elever med föräldrar söker sig till andra skolor, gärna med uppförandekoder på schemat där ”den brokiga mångfalden” inte finns.
Även Andersson et al menar att det finns en tendens till flykt från skolor där mångfalden är hög, dock främst i förorter. Över lag ser Andersson et al att barn i utsatta områden reser längre till skolan än barn i välfungerande områden, men när man ser till vilka dessa barn är som reser långt, ser man snart att det främst är barn med inrikes födda föräldrar, de skriver “… there is a significant tendency for students of non-visible minority background to choose more distant schools if their local area has a high proportion of visible minority students”.
Stigmatiseringen av skolor
Sundlöf (2008) skriver om hur individer från utsatta områden, och utsatta skolor, stigmatiseras. Hon menar att stigmatiseringen av ett område eller en skola för individen kan får förödande konsekvenser då dennes skolresultat inte anses vara lika mycket värt som elever som studerar i ansett bättre skolor och områden. Motivationen hos elever i de utsatta skolorna kan alltså sjunka på grund av omgivningen sätt att se på, och bedöma, deras prestationer på grupp/-områdesnivå. I exemplet Stockholm menar Sundlöf att ”tendenser i riktning mot en uppdelning av högstatus-gymnasium belägna i Stockholms innerstad, samt lågstatus-gymnasium i förorten är tydliga”. Att grannskapseffekter och stigmatisering påverkar valet av högre utbildning har visats genom en rad studier, och Sundlöf menar att det har stor inverkan på om man över huvud taget väljer att läsa vidare efter gymnasiet eller inte.
Skolpolitiken måste, menar Sundlöf, ses som ett viktigt verktyg i arbetet mot boende- och social segregation där resurssvaga områden ges möjligheten att kompensera för de negativa grannskapseffekter som finns genom en välfungerade pedagogiska verksamhet. Det fria skolvalet kan ses som positivt då det ger elever från resurssvaga familjer en möjlighet att byta miljö och bryta påverkan av grannskapseffekter liksom det sociala arvet. Men det kan också anses negativt då många föräldrar i framför allt resursstarka villaområden valt att inte låta sina barn gå i en närbelägen skola som kanske ligger i ett miljonprogramsområde vilket gör att denna skola inte erhåller en socioekonomisk blandning av elever. Sundlöf kommer därför med ett förslag om att låta skolor utbyta verksamheter med varandra inom närområdet likt man länge gjort med skolor i andra länder. Dels skulle det, tror hon, minska fördomarna mellan grupper, dels skulle det också kunna minska påverkanseffekten av grannskapseffekter hos de elever som kommer från resurssvaga områden när de möter studiemotiverade jämlikar.
Nihad Bunar är i sin bok om valfriheten av skola (2009) inne på samma spår som Sundlöf ovan men drar det ett steg längre och menar att framtidens fria skolval bör vara fritt för samverkan och inte utsatt för konkurrens som det är idag, han anser att ”den individuella nyttan” inte skall behöva konkurrera med den ”gemensamma nyttan”. Han menar att det fria skolvalet idag inte bidrar till någon samverkan mellan skolor, snarare tvärtom, och att detta spär på segregationen i stort; ”Genom ökat samarbete mellan skolor från olika delar av staden kan skolan återigen bli en miljö som för samman och inte som idag, på grund av boendesegregationen, drar isär utbildningsanordnarna och deras kunder”.
Sundlöf föreslår slutligen att resurserna för pedagogisk verksamhet (främst vuxenutbildning) skall fördelas på regional istället för kommunal nivå, ” då skillnader mellan kommuner inom en hel region kan variera med avseende på allt från befolkningskarakteristika till utbudet av arbetstillfällen innebär detta dessutom att varje kommun arbetar efter skilda förutsättningar (…) den rådande regionala obalansen i Stockholmsregionen som exempelvis kännetecknas av fler arbetstillfällen för högutbildade i regionens norra del (…) som resulterar i en högre andel socioekonomiskt starka hushåll i länets norra delar (…) att motverka segregationen blir därmed en uppgift för hela länet och regionen”.
Detta var alltså denna series fjärde och sista del. Jag hoppas innerligt att det varit givande läsning och att det framgår att detta inte är skrivet som en helhetsbild utan som en relativt kortfattad sammanställning av utvald forskning om boendesegregationen och dess effekter i Sverige. Nästa vecka kommer jag att publicera en short-list som i punktform går igenom vilka lösningar som all den forskning jag här presenterat faktiskt också föreslår. Allt är inte nattsvart, långt ifrån!
