KRÖNIKA. Det har nu gått några veckor sedan världens ledare skrev historia och lyckades få fram ett avtal som ska begränsa jordens uppvärmning till väl under två grader. Men bara någon timme efter att avtalet var på plats började kritiska röster att höras. Var det verkligen en framgång eller i själva verket ett stort fiasko? Jag anser att det var en milstolpe och att det nu är upp till oss att agera.
Av Anna Denell, hållbarhetschef på Vasakronan
På kvällen lördagen den 12 december 2015 fick vi äntligen ett globalt bindande klimatavtal. För oss som följde förhandlingarna med spänning kändes det som en stor och fantastisk bedrift. Ledare från jordens alla länder hade lyckats komma överens om att den globala uppvärmningen måste begränsas, inte bara till två grader, utan till en och en halv grad, som många forskare propagerat för.
Det är förstås viktigt att det finns en överenskommelse som bekräftar att den globala uppvärmningen är ett problem och att den behöver begränsas. Men de kritiska röster som höjts framhåller bland annat att avtalet helt saknar bindande åtaganden om minskade utsläpp och att upphöra med förbränning av fossila bränslen.
Oavsett vilken skara man väljer att sälla sig till tycker jag att Parisavtalet är en milstolpe, mycket på grund av näringslivets stora engagemang under mötet. Under Parismötet stod företagen i kö för att få berätta om sina åtaganden inom klimatområdet och fler och fler hävdar att företagen inte längre är problemet utan en stor del av lösningen. Det tror jag med. Det är nämligen företagen som i stor skala kan få ut och ta till sig den nya tekniken på marknaden, inte forskare eller nationer.
Det är här vi som jobbar inom samhällsbyggnadssektorn kommer in. Arkitekter, byggare, fastighetsägare, alla kan vi bidra på något sätt. Mycket arbete är redan igång, men jag tror att vi behöver få upp takten rejält och sluta ”dutta”. Redan om 15 år behöver våra utsläpp från fossila bränslen närma sig noll, för att om 35 år helt ha upphört. Ett samhälle som är helt oberoende av fossila bränslen kanske låter osannolikt, men är absolut ingen omöjlighet.
I många byggnader finns det fortfarande en stor potential att minska energianvändningen och jag vågar dra till med att energianvändningen skulle kunna halveras på mindre än tio år. Det behövs om den förnybara energin ska räcka till. Byggnader behöver också i större utsträckning bidra till energiproduktionen, genom till exempel solceller. Idag bidrar solen till ca en promille av Sveriges elproduktion, att jämför med Tyskland, där den står för cirka sju procent.
Men det är inte bara inom energi som byggnader har en stor påverkan. Det material vi använder för att bygga och renovera våra hus påverkar också klimatet i samband med råvaruutvinningen och produktionen. Här är effektiviseringsmöjligheterna också stora. Byggmetoder som ger upphov till materialsvinn på upp emot 30 procent är fortfarande vanliga på våra byggarbetsplatser i Sverige och vid renoveringar så kastas tonvis av fullt fungerande material bort varje år, bara för att ersättas med liknande material i en annan kulör, ett annat träslag eller dylikt. Här finns snabba vinster att göra, både för miljön och för plånboken.
Ett annat område där det snabbt går att minska utsläppen är byggrelaterade transporter, i första hand genom att effektivisera transporterna. Genom att tillämpa externa logistiklösningar kan antalet transporter minst halveras. Det finns exempel på projekt där man lyckats minska antalet transporter med så mycket som 80 procent. När antalet transporter minskar har vi också råd att tanka bilarna på det idag något dyrare förnybara bränslet. Dessutom förbättras miljön i närområdet, när både avgaser och buller minskar.
Om 2015 blev historiskt för att vi fick ett bindande klimatavtal så skulle jag vilja att 2016 blir historiskt för att det var året då vi gick från ord till handling i den svenska bygg- och fastighetsbranschen och startade arbetet med att halvera energianvändningen, materialanvändningen och våra transporter. Vad väntar vi på?
