Bild: Lillemor Hult, 2015
Jag är så trött. Trött på försommaren som försvann. Trött på mycket snack och lite verkstad. Trött på att problemen ofta är identifierade men inte åtgärdas. Trött på att det urbana klimatet bokstavligen hårdnat, – asfalten och betongen breder ut sig och de vassa armbågarna blir allt fler. Det där jobbet är MITT, den där förskoleplatsen är VÅR, och den där sista platsen på det populära spinningpasset, den min vän, är också MIN. Vad trodde du?
I min profession händer det att jag titt som tätt (allt oftare?) sitter på möten med aktörer fullt kapabla att åstadkomma en förändring. Särskilt tycks jag ofta, av intresse och engagemang, befinna mig i forum där problematiken kring det rådande utanförskapet i (stor-) städernas förorter diskuteras. Jag är med på möten, jag hör interpellationsdebatter i riksdagen, jag hör ministrar och generaldirektörer i Ekots lördagsintervjuer, jag är på konferenser där ännu fler samlats på en och samma plats för att prata om den komplexa bild som ligger till grund för det breda utanförskapet och dess konsekvenser. Men, – jag hör precis samma sak. Överallt. Jag hör och vet att vi vet. Att alla vet. Att du och jag, makthavare och ansvariga vet vilka problemen är. Och vet, jag tror att om det bakom orden fanns en real vilja att faktiskt förändra, ja då skulle det ha hänt femtio gånger mer bara under min tid som yrkesverksam (ca 14 år) än vad som faktiskt hänt på flera decennier.
Men, jag är också glad för att vi faktiskt vet. Vi vet vilka problemen är och således även hur de kan lösas och förebyggas framöver. I mitten av mars var jag på en konferens anordnad av BRÅ ”Trygghet – allas vår rättighet” och på ett seminarium sade en man precis detta. En man från en av Stockholms förorter med över 25 års erfarenhet sa precis det jag vill förmedla med detta inlägg, ”vi är världsbäst i Sverige på att analysera, konkretisera, utvärdera problembilderna och att därtill ta fram handlingsplaner. Vi är bäst i världen på att göra handlingsplaner och att ta fram åtgärder, – och ändå pratar vi om, och om, och om, igen om vad som är problemet. Det är där vi går fel och det är därför ingenting händer”. Jag är glad att vi vet, för det är först då vi kan göra något. Och det måste vi, göra något, och det nu!
