Funderar mycket i dessa dagar på alla dessa människor i vår närhet som vi inte vet någonting om. Vet du ens vilket kön dina grannar har? I min trappuppgång bor Andersson, Eriksson, Majroos, Linsdahl, Ali, Alsani och några fler. Jag kan kanske ursäkta mig med att jag flyttade in i februari i år, men av alla dessa, mina grannar, vet jag vilka två är. Ja alltså, jag vet att den ena är en man på ca 35 år (vi verkar komma hem från jobb ungefär samtidigt och säger därför lite halvt besvärat hej runt 18-tiden måndag till och med fredag) och den andra en äldre dam som bott i huset i 35 år (vi bytte två ord i tvättstugan). Men sedan vet jag inget mer än vad namnskyltarna förtäljer, det vill säga nästan inget.
Jag vet att några har hund för det har jag hört av skall som går genom väggarna och på en dörr sitter det en sådan där triangel i gult och svart som meddelar att här finns en hund, och jag vet att det någonstans bor ett barn som är i åldern att behöva en vagn med både ligg- och sittmöjligheter. Sedan vet jag ingenting. Och nej, jag har inte googlat. Det kunde jag ha gjort, men det är inte det jag menar med känner. Jag menar KÄNNER – alltså, på riktigt skulle jag inte kunna avgöra om jag mötte en person i min egen trappuppgång om den personen hör hemma där eller inte. Jag skulle inte ha en aning.
Jag vet ingenting om vem som bor på andra sidan av mina väggar, om han, hon eller hen som har tvättiden innan eller efter mig, om varför alla på nedersta planet läser DN medan de på plan två verkar läsa Svd. Jag vet inte … Är det så i din trappuppgång också, att morgontidningarna är fördelade efter våningsplan? På min våning tycks ingen läsa, eller i vilket fall prenumerera på, en morgontidning i pappersform förutom min Fokus som kommer var fredagsmorgon.
Man skulle här kunna kasta in argument och teorier från låt säga Manuel Castells bok The Identity of Power (2011) där han presenterar ett neoliberalt perspektiv för att behovet av närheten till de vi har omkring oss inte längre är lika viktigt som förr. Han menar att vi numera med teknikens hjälp kan hitta våra jämlikar likväl på andra sidan jorden som i kvarteret med hjälp av internet och Facebook, Google+ and you name it. Och visst är det så, till viss del. Men mina jämlikar och vänner i de communities jag är med i ute i cyperspace med personer från hela världen ger mig inte den fysiska mänskliga närheten, tryggheten eller ens bekräftelsen.
Om jag inte kan avgöra om den jag möter i min egen trappuppgång bor där kan jag heller inte bidra till områdets sociala kontroll. Jag kan inte bedöma om det är ett barnbarn i färd med att hjälpa sin mormor eller farmor bära bort tv:n och soffan, eller om det rent av begås ett brott.
Man kan sedan också vända på det och dels diskutera hur mycket vi vill att andra ska veta om oss och hur påträngande vi vill vara. Men att veta vilka vi har omkring oss och vilka som bor var är inte samma sak som att bjuda in hela flerbostadshuset på middag. Jag må vara gammaldags, och det må bo en tant i mig, men visst vill vi ändå tro att en granne reagerar om någon bär bort våra ägodelar när vi är iväg på semester? Eller att någon reagerar om 3-åringen plötsligt en dag lyckas (ve och fasa!) öppna ytterdörren och ett steg i taget röra sig mot entrédörren och trafiken? Jag tror att vi vill veta, att vi vill dela med oss, att vi vill hjälpas åt och få hjälp av andra när vi behöver. Det mellanmänskliga mötet kan aldrig överskattas. Inte heller nu i den digitala världsålderns som Castells pratar om.