Ett ämne som engagerar, irriterar och skaver hos de flesta av oss är de arma människor som sitter utanför matbutiken, i tunnelbanan, utanför caféet och i närheten av förskolan, tiggarna. Under de senaste åren har antalet fattiga EU- och EES-migranter på våra gator med en mugg i handen blivit allt fler. Varje dag skrivs spaltmeter om olagliga boplatser, om avhysningar, om fastighetsägare som sätter upp hinder för att motverka att dessa människor finner sin sovplats inomhus och om politiska uttalanden i samma ämne. Det vi hör och läser är att det främst är romer från Rumänien och Bulgarien, och det är den stora majoriteten. Men att Eurostat presenterat statiskt som visar att antalet individer som riskerar att hamna i fattigdom och social utslagning 2013 var hela 24,5 % av EU:s medborgare ( en ökning med 6 miljoner sedan 2008) pratas det mer sällan om.
Jag har länge velat skriva om detta, men ämnets komplexitet är oerhörd. I vilken ände ska man börja? I den vad gäller fattigdomen i Europa? I den som gäller den ekonomiska krisen i södra Europa som minskat antalet säsongjobb som tidigare lockade dessa människor till Spanien och Italiens jordbruk för att tjäna en slant? I frågan om den utpräglade och mycket djupa diskriminering som romerna utsatts för under många hundra år? Det enda som för mig känns någorlunda rimligt är att börja i den ände som handlar om att det är medmänniskor vi talar om. Att detta är systrar, bröder, vänner, döttrar och söner, morföräldrar och farföräldrar precis som du och jag. Och de, också likt du och jag och alla andra, skall behandlas i enlighet med internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Punkt. Något annat kommer inte ifråga. Likväl uppstår en bred problematik kring försörjningsansvaret, kring behovet av och tillgången till sjukvård, mat och utbildning för de som rest hit. Att det dessutom är huvudbry på många olika nivåer från stadsdelsnivå till regional EU-nivå för att inte säga internationell nivå gör inte det hela enklare. Inte heller att ingen förefaller veta vad som riktigt gäller när det kommer till ansvarsfrågan eller vad man får/inte får och kan göra.
Regeringen har tillsatt en nationell samordnare som snart (om 10 månader) skall presentera ett antal förslag för att förbättra situationen både för kommuner som bär ett stort ansvar och i synnerhet för migranterna. Frågan har tagits upp med representanter för Rumäniens och Bulgariens regeringar men utan framgång. “Jag är förbannad, ledsen och besviken” , sa Birgitta Ohlsson (Fp) i DN 2014-04-08. Regeringens utvalde samordnare, Mattias Valfridsson, meddelar något moloket att han har funderingar men inga svar ännu då han intervjuas i förra numret av Fokus (nr 16) trots att han rest runt och träffat personer i över 25 kommuner hittills. Betryggande att höra är dock att den grundläggande utgångspunkten för uppdraget och de förslag som eftersöks är medmänsklighet. Men, ett tiggeriförbud vore att ignorera problemen, och andra sidan förmedlar Fokus Valfridssons syn på tillgången till välfärdsstatens förmåner som endast tillhörande de med uppehållsrätt ”erbjuder man samma välfärdsnivå till dem som tigger på gatorna, öppnar man samtidigt upp välfärden för alla européer. Det skulle samhället inte klara av” (Valfridsson citerad i Fokus nr 16 s. 30-32).
Vi är många som vill hjälpa, både den enskilde som vi går förbi dagligen när vi rusar runt i våra ekorrhjul, och på ett mer allomfattande plan. Jag träffar återkommande fastighetsägare vars fastigheter används som tillfälliga bostäder (källarutrymmen särskilt), som drabbas av vattenskador sedan vinteravstängt vatten satts på av människor i nöd. De vill, liksom många andra, hitta en lösning som är tillfreds för alla. I flera fall har jag mött fastighetsägare i Stockholm med omnejd som fått stora oplanerade omkostnader till följd av antalet EU-migranter som söker tak över huvudet och det är inte bra för bolaget varken marknadsföringsmässigt eller företagsekonomiskt. Jag hör hur de efterfrågar andra sätt att hjälpa, – flera låter dessa människor bo kvar då de inte har hjärta att avhysa dem. De efterfrågar vad som gäller juridiskt och vad som kan erbjudas istället. Men de får inga svar vart de än riktar frågan. Ingen vill ta ansvar, men alla ser problemet – det mänskliga lidandet, den förändrade gatubilden och den på alla sätt förkastliga diskrimineringen som än lever kvar.
Många är dock de som engagera sig. I otaliga städer har de ideella organisationer som kämpat enormt, särskilt under vinterkylans lamslående tid, varit många och IOP- samarbeten (Idéburet offentligt partnerskap) har kanske aldrig använts som nu. Privatpersoner ger i koppen utanför ICA, köper en extra kaffe och bulle och delar med sig och över hela landet samlas olika samhällsaktörer för att diskutera, få klarhet i och finna kortsiktiga liksom långsiktiga lösningar för både individ och samhälle. Dessa positiva krafter och detta positiva engagemang för medmänniskor i nöd borde uppmärksammas mer.
Den absoluta lösningen vore självfallet att utrota fattigdomen i Europa (och globalt) sedan detta skulle innebära att ingen behöver lämna sin hembygd på grund av nöd. Detta är dock ett mycket långsiktigt arbete som inte kommer låta sig genomföras på 10, eller kanske ens 50 år. Den 1 februari 2016 presenterar Valfridsson vad han kommit fram till tillsammans med sina kollegor under arbetet med att stödja aktörer som på olika sätt arbetar för att finna lösningar som förbättrar EU-migranternas situation långsiktigt.
Ps. Rekommenderar alla att läsa den mycket lättlästa Cecilia Köjling, Maja Kristin Nylander och Sofia Hultqvist bok “Vi är Romer”, Lux förlag 2014. Ds.
