Jag talar med en man som arbetat med stadsutvecklingsfrågor i vårt land längre än jag funnits till. Vi talar och ditt och datt, om framgångar och misslyckanden. Om nya och gamla tankesätt, framgångskoncept och policys som kommit och gått över år och under decennium. Utan att jag riktigt vet vilken väg samtalet tagit hör jag honom säg att ”ensamheten är svenska städers största problem idag”. Vad han säger därefter hör jag inte alls för i mitt huvud har dessa ord fastnat och gjort att jag tappat koncentrationen för att kunna fortsätta prata.
Är det så? Är det så tråkigt och hemskt som det låter? Har samhällsutvecklingen gått över styr och är känslan av ensamhet starkare och mer utbredd än någonsin trots att vi aldrig tidigare bott så nära varandra som idag?
Enligt statistik från Eurostat över medlemsländernas hushållssammansättningar är den svenska andelen singelhushåll (utan barn) markant högre än övriga EU-länders (49,9%). Efter oss i samma undersökning kommer sedan Danmark med 40,7 %, Finland med 39,6 % och Tyskland med 39,4 % (eurostat.eu, 2015-04-07). Att singelhushållen dessutom är det vanligast förekommande hushållet i Sverige slås fast i undersökning efter undersökning som genomförs av SCB. Enligt 2012 års befolkningsstatistik bestod 37,7 % av de svenska hushållen av endast en person (SCB: befolkningsstatistik 2012 – Hushållsstatistik).
Är ensamheten ett hot mot den hållbara staden och det trivsamma samhället? Är det självvalt och en trend utifrån den övriga individualistiska livsstil vi kommit att utveckla, – väljer vi ensamheten för att vi kan? Eller är det i majoriteten ofrivillig ensamhet som i värsta fall kan leda till desperation och ett agerande därefter?
Utifrån ett nationellt stadsutvecklings- och bostadsmarknadsperspektiv behöver vi ställa oss frågan och analysera varför det ser ut som det gör. Inte bara nöja oss med att konstatera detta faktum. Frivillig och ofrivillig ensamhet är två helt olika saker, likaså den konkreta fysiska ensamheten och den ensamhet som de flesta av oss någon gång upplevt mer likt en rivande känsla i bröstet. Vi behöver begrunda för att sedan i strategiska beslut, planer och program, liksom konkreta handlingar, kunna skapa en bostadsmarknad som är anpassad för att vi som människor ska må bra i vår livsmiljö. För det är väl livsmiljöer vi bygger, eller är det bara bostäder?
Vi skulle utifrån dagens ekonomiska situation i Europa också kunna vända på resonemanget och fråga oss om fler än de som vill är samboende eller kanske kvarboende hemma? Skulle ännu fler också i andra EU-länder bo ensamma om arbetsmarknader och därmed de ekonomiska förutsättningarna fanns? Det vet vi inte riktigt, även om statistik visar på hur bland annat inträdet i vuxenvärlden försenas allt mer i de sydeuropeiska länderna som en konsekvens av längre utbildningar, färre arbetstillfällen och sämre möjligheter att lämna föräldrahemmet (SCB, Välfärdsbulletinen, nr 3, 2001).