– Kvaliteter att inte glömma bort i stadsbyggande
Den här veckan vill jag presentera en gästskribent som ni kommer att möte flera gånger under hösten, Karin Göransson.
Stockholm är en ihärdig sommar-ivrare. Jag har noterat restauranger som vågat sig på att öppna sina uteserveringar så tidigt som i mars vissa år, för att mycket riktigt fyllas av modiga besökare, glatt kisande mot den skarpa vårsolen. Och den här årstiden bjuder verkligen på positiva förändringar i det urbana rummet. En professionell blick ser med glädje t.ex. hur torg och parker designade för möten och umgänge fylls, hur kvällarna känns tryggare då människoflödet täcker en större del av dygnet och att det syns vilken grön stad Stockholm är. För en kort tid är de mörka novembereftemiddagarna i horisontellt regn bortglömda och det är härligt att få leva i nuet.
Som planerare är dock nuet en bråkdel av arbetet, som är långsiktigt. Mycket skall tas med i beräkningarna för att utveckla en stadsdel eller ett område. Hur ser demografin ut idag och hur kommer den se ut om 5 år, om 10 år? Vilken utveckling av området vill de boende ha och hur når vi dit? Här skulle jag vilja påstå att det är lika viktigt att kunna se bakåt i tiden. För historisk anknytning till en plats är en del av själen i ett område. En platskänsla, med de specifika ting som det innebär, rymmer en historia i det urbana rummets fysiska, geografiska, arkitektoniska, historiska och sociala och psykologiska element. I detta sammanhang kan historiekunskap spela roll i människors uppfattningsförmåga av sin egen identitet och tillhörighet. Därför vilar det ett ansvar på oss planerare och arkitekter som utformar våra städer. Vi har en uppgift, att skapa livsmiljöer som är hållbara med bl. a sociala värden, ekologisk styrka och historisk anknytning. Vilka kvaliteter ska prioriteras och premieras?
Bostadsbyggande idag handlar mycket om att kalkylerna skall gå ihop med en viss procent vinst på allt som byggs, för så fungerar det i en marknadsekonomi. Men är detta hållbart? Bör vi skapa utrymme för en annan agenda också, en mer långsiktig variant?
De flesta människor vill veta var de kommer ifrån, det är viktigt att känna till sina rötter. Ur den känslan är traditionen sprungen, vi är bärare av vårt arv och förvaltar detta med olika kulturella uttryck. Jag vill påstå att samma gäller för en plats. Det finns en historia bakom varje bebyggelse, stad, landsbygd och utflyttningsort. På brukens storhetstid så var råvaran och naturgeografiska betingelser de viktiga faktorerna för att en plats skulle ta fart i utvecklingen. Idag är läget en starkare komponent.
Ett exempel är Gustavsberg, där jag har vuxit upp. Här är porslinsfabriken som anlades år 1825 en av huvudorsakerna till att orten ser ut som den gör idag; en kombination av bruksort och några generationer innan jag bodde där även ett ö-samhälle (vilket sätter sitt avtryck, var så säker). Den finska, italienska och jugoslaviska arbetskraftsinvandringen på 60-talet initierades av fabriken och detta har givetvis präglat demografin. Förenings- och kulturlivet som formades under den här tiden är stommen i det moderna gustavsbergska arvet.
I det anrika fabriksområdet byggs i detta nu ca 1 500 bostäder, i form av främst flerbostadshus men även radhus. Planprogrammet berättade om hur en ny, tätare bebyggelsestruktur tar form och vissa utvalda kulturhistoriskt värdefulla byggnader kommer bli en del av den. Men dialogen tycks ha brustit. Byggherrarna har fått lite för fria händer och färgsättningen är det enda som är kvar från ursprungsförslaget. När jag läser planen och remissvaren verkar det inträffade svårt att förutse för den som inte deltagit i processen. Få hänsyn har tagits till de synpunkter som medborgare, oppositionspolitiker och även skönhetsrådet i kommunen har uttryckt. En byggherre bygger gärna det som ger bäst avkastning, vilket idag är bostadsrätter och dessa säljs gärna innan det första spadtaget är genomfört, vilket inte är konstigt ur deras perspektiv. Men utan att vara särskilt mycket NIMBY (akronym för Not In My Backyard, samlingsnamn för negativa ställningstagande till förändringar i närmiljön) så är det inte ett hållbart byggande i den sociala kontexten (de byggnadstekniska aspekterna kan jag inte svara för).
Här möts två världar i bostadsbyggandet – där den ena automatiskt underordnas för att kvartalsrapporterna inte gynnas på samma sätt. Vad gör detta med platsen i fråga, om det t.ex. inte finns utrymme för lokaler med varierande verksamhet för att bibehålla lokala engagemang? Bostadsrätterna trängs för att marken skall utnyttjas till fullo och de kulturhistoriska värdena får allt mindre utrymme. Undersökningar visar att vi uppskattar aktiviteter och verksamheter inom våra bostadsområden.
Nu kan detta låta dramatiskt och som att min hållning är gravt konservativ. Men det jag är ute efter är att försöka hitta en balans för att både bygga och utveckla, men samtidigt bevara och återanvända.
I Norra Djurgårdsstaden, Stockholms Stads nya stadsdel i Hjorthagen på Östermalm i Stockholm, finns ett Kvalitetsprogram, som är utarbetat i syfte att vara ett gemensamt underlag för byggherrarna och Staden. Ambitionen är att samordna och skapa gemensamma kvaliteter i den nya och befintliga bebyggelsen, hur byggande och förvaltning skall genomföras med hänsyn till kulturmiljöer och historiskt värdefulla byggnader inom området. Aktörerna förbinder sig att följa kvalitetsprogrammet och har även kostnadsansvaret. Kan detta vara framtiden för hållbart byggande? För att bygga nytt och utveckla fastigheter i kulturhistoriskt värdefulla miljöer bör fastighetsägare avtala ett kvalitetsprogram? I Norra Djurgårdsstaden genomfördes även en antikvarisk förundersökning, vilket kan anses vara överkurs. Men det är intressant med den ambitionsnivån och det är också ett säkert sätt att skapa arbetstillfällen.
Många bostadsbolag säger sig värna en levande blandstad, samt vill gärna visa hur de tar sitt sociala ansvar. Är det dags att ta det till nästa nivå för att få en kvalitetssäkring av vårt arv och få fler dimensioner i det urbana rummet?
Karin Göransson, projektledare och geograf
2015-08-10, Årsta
Foto: Maria Grunditz, 2015-05
