Så var det dags. Årets Almedalen stundar och vi är nog många som både hoppas på, och bävar inför, de bostads- och byggpolitiska utspel som säkerligen följer med evenemanget. Vi alla som varit där, och säkert även alla ni som inte har varit, vet hur denna hysteriska vecka kan te sig med utspel, debatter, finurliga oneliners och feltolkade budskap i en salig röra. Och har man för ambition att följa och försöka analysera allt som händer, om såsom i mitt fall endast inom ett något begränsat område, är risken att man bli knäpp på köpet stor.
För egen del är Almedalen fantastiskt roligt och spännande. Och vet ni? Den årligen återkommande Almedalsveckan är en av de saker som gör mig som svensk medborgare som allra mest stolt. Här har vi, återkommande varje år, en enorm uppslutning från politiken, offentlig verksamhet, svenskt och utländskt näringsliv, civilsamhället med idé – och intresseorganisationer, religiösa samfund och en och annan helt vanlig civil nyfiken medborgare som samlas för att fysiskt mötas och samtala. Denna mötesplats, den transparens den uppvisar och erbjuder, ska vi vara otroligt stolta över! Det är en av det demokratiska samhällets grundpelare – mellanmänskliga möten som skapar erkännanden och respekt över kategorigränser, och transparens som bidrar med tillit alla aktörer emellan.
Vad kan vi då förvänta oss undrar ni kanske? Det är svårt att sia om, – förra årets Almedalen med ett stundande riksdags- och regeringsval var enklare att förutspå, och flera av mina “inför-valet-analyser” slog igenom och blev verklighet. Men jag har mina förhoppningar också för i år.
Jag hoppas att det är nu det händer. Att Almedalen 2015 är året då de som verkar inom, och inte minst företräder, bostads-, stadsutveckling- och byggnadssektorerna över kategorigränserna, partigränserna och de olika samhällsnivåerna vågar lyfta fram och debattera de faktiska problemen kring bland annat den omdebatterade bostadsbristen.
Om vi inte pratar om den låga rörligheten, om de hinder som finns för ett mer flexibelt boende anpassats efter en ny arbetsmarknad, om den problematiska låtsasdemokrati som PBL kan menas innehålla, om den problematiska bostadssituation som många kommuner som tar emot nyanlända befinner sig i eller om huruvida befintlig bebyggelses utformning bör eller inte bör se likadan ut för evinnerlig tid, – ja då kommer vi troligen inte heller aldrig att komma fram till lösningar som för oss vidare och utvecklar både våra arbetssätt och/eller tankesätt inom bostadsmarknadssektorn. Och därmed, kommer vi inte heller närmare en bättre fungerande bostadsmarknad.
Till ovanstående kan vi även lägga den enskilde individens möjlighet att än mer reglera, välja och variera sitt boende. Det bör självfallet också framöver finnas en bostadsgaranti och en lägsta nivå för vad en bostad är, – men därutöver måste den individuella friheten kunna få vara större. Familjen idag ser inte ut som den tidigare gjort, arbetsmarknaden är mycket mer flexibel, vi reser på ett sätt som aldrig tidigare och så vidare – och än hänger bostadsmarknaden inte med här. Alls.
Imorgon smäller det! Centerpartiet är först ut. Men jag satsar allra mest på bevakning under Socialdemokraternas måndag, Miljöpartiets torsdag och moderaternas fredag vad gäller boende- och stadsutvecklingsfrågor. Men det kan slå fel, efter torsdagen brukar det hela mattas av betydligt och kanske kommer det därför ett utspel från Alliansen tidigare än under moderaternas fredag.
Bild: Panelsamtal hos Sveriges Arkitekter i Almedalen 2014. Medverkande från vänster: Christer Larsson särskild utredare av en ny Arkitekturpolitik och stadsbyggnadsdirektör i Malmö, Vanda Kehr projektledare jagvillhabostadnu , Jacob Sahlqvist förbundsordförande Sveriges Arkitekter, Reinhold Lennebo vd Fastighetsägarna, Janna Valik Gd Boverket, Tommy Lenberg vd Byggherrarna, Ann-Sofie Eriksson Sektionschef SKL och Tobias Olsson moderator och tillträdande förbundsdirektör Sveriges Arkitekter. Foto: Lillemor Hult
