Tak, med sina stora ytor, borde vara minst lika viktiga som grunden. Men vad som läggs på toppen av en byggnad verkar vara underskattat och eftersatt när det gäller forskning ur en hållbarhetssynvinkel.
E2B2, det största forskningsprogrammet inom området energieffektivt byggande, spänner över 47 olika projekt, men inte ett enda handlar om takbeläggning. Arkitekter intresserar sig visserligen en del för de gröna taken med sedumodlingar och annat eftersom det har mindre klimatpåverkan. Och att aluminium-, stål- och dito tak av zink till större delen tillverkas av återvunnet material är väl bekant. Merparten är dessutom tillverkat i Norden, vilket ger korta transportsträckor och därmed kan ses som hållbart även ur den aspekten. Samma sak gäller tegel- och betongpannor som tillverkas bland annat i Sverige och Danmark. Hittills har vi rört oss bland de mer traditionella och vanligt förekommande materialen.
När det gäller produktutveckling är det i princip de gröna takbeläggningarna som utgör ett nytänkande. På senare år har dock Icopal kommit med ett tätskikt som äter kväveoxid. Konkurrenten Buildsmart har också ett antal miljövänliga produkter, bland annat en som genom olivinstenar neutraliserar koldioxid. Det finns med andra ord ett antal miljösmarta och hållbara alternativ när det gäller själva ytbeläggningen.
Kvalitetssäkring behövs
Men om vi ser till hela processen vid en takläggning ser det annorlunda ut. Vi har frågat Lars Olsson vid sektionen för Byggnadsfysik och innemiljö på SP Sveriges Forskningsinstitut om vad som står i vägen?
– Det stora problemet är egentligen att tak oftast inte är certifierade på alla nivåer, från produkt till färdig systemfunktion, säger han. Ett exempel är när ett takskikt ligger på rulle, då kan det finnas en CE-märkning, men det säger inget om byggreglerna uppfylls. Men när den sedan skall rullas ut och monteras på en byggnad kommer saken i ett annat läge. Kommer det att fungera i verkligheten? Vill man ha svar på detta kan man låta certifiera hos SP med ett särskilt systemgodkännande, något alltför få ansöker om. Märkningen går också ut på att entreprenören ska vara specialutbildad på systemet och montagen stickprovskontrolleras av SP. Dessa certifieringsregler är tillämpliga för byggsystem såsom taktäckning och hela takkonstruktioner eller skikt av takkonstruktioner.
Vad tror du det beror på att så få ansöker om P-märkning av tak?
– Jag tror att skälet är att entreprenörerna tycker att de kan luta sig mot sin erfarenhet och inte behöver få hållbarheten och helhetsfunktionen kategoriserad, så att säga. Efterfrågan på kvalitetssäkring är helt enkelt för dålig från beställarnas sida. Vilket är närmast obegripligt. Att säkra hållbarheten i hela processen borde vara prioriterat för byggherrarna. Motsatsen, det vill säga att kvaliteten inte håller, kan kosta så mycket mer, avslutar Lars.
