Att gräva där man står är ofta en hållbar lösning även när vi talar om byggande. Tegel har använts i tusentals år i Babylon, i Persien och i många andra kulturländer. Med miljön i fokus har materialet fått ett ökat intresse.
För Sveriges del räknar vi teglets anor till 1100-talet, då mer avancerade murverk uppfördes som vi kan se på ett antal av våra äldsta slott och kyrkor. Speciellt i Skåne har materialet varit vanligt, eftersom man där har rika lertäkter. Men även i andra delar av landet har man slagit tegel. Faktum är att det i början av 1900-talet fanns hela 500 tegelbruk i Sverige, så det var alltså en relativt stor industri. Men redan 90 år senare var de decimerade till tolv stycken och nu finns endast ett kvar, i Enköping. Kanske är någonting nytt på gång igen. Vi har talat med Johan Lundin, representant för den dansk-svenska branschorganisationen Bygg i tegel. Han har lång och gedigen erfarenhet men också en mängd nya tankar om tegel.
Den första frågan måste bli hur det är möjligt att kalla tegel miljövänligt? Det bränns i flera timmar i mellan 800-1200 grader, är det inte för energikrävande?
– Det är just det, säger Johan Lundin, under bränningen avges inga gaser eller andra föroreningar. Efteråt finns heller ingen som helst miljöpåverkan i övrigt. Där kan vi räkna flera hundra års hållbarhet. I Sverige tänker vi med perspektivet 30 års avskrivningar på ytfasader. Det gör man inte i t ex Danmark, utan där räknar man med 100 år. Så när det gäller hållbarhet måste man tänka långsiktigt. Jag brukar säga att det kanske är dyrare men också så mycket bättre i längden. Här märker jag ett stort och ökande intresse, speciellt hos byggherrarna. Även arkitekter ser att tegel har väldigt fina estetiska värden som är svåra att få på annat sätt.
Tillverkning i Europa
Det pågår ju en strukturomvandling, som ändrat stora delar av produktionen inom EU. De senaste åren har vi sett hur mycket av vår inhemska tillverkning försvunnit ut ur landet. Hur står sig tegel där, förekommer det någon import från Asien?
– Nej, det är naturligtvis ytterligare en fördel med materialet. Det blir för dyrt att köpa från Kina. Transporterna gör att det inte går att räkna hem affären. Historiskt sett har tegel varit ett lokalproducerat material eftersom det producerades nära lertäkterna. Den traditionen har vi fortfarande kvar. Man kan säga att det finns ett ”murverksbälte” – Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och England, samt i viss mån Italien och Spanien. England är väldigt duktiga, där produceras kring 1 miljard tegelstenar per år. För Sveriges del kommer det mesta teglet från vårt grannland Danmark.
Slå tegel i Sverige igen
Vad tror du är anledningen till att vår inhemska produktion av tegel försvann? Andra länder har uppenbarligen klarat sig mycket bättre?
– Jag har funderat över det och tror att det kan bero på att vi hade för duktiga produktionstekniker. Det blev för få variationer, för lite att välja bland. Sedan kom också mexiteglet, d.v.s. kalksandstenen, och det blev populärt att bygga vita enfamiljshus. Nu ser jag att arkitekterna, speciellt de yngre, är mycket intresserade av vad som går att göra med tegel. Nyansrikedomen från ljust gult över rött till mörkt brunt lockar givetvis till stilren design. I Norra Djurgårdsstaden t ex kommer flera hus bli av i tegel. När volymen nu ökat så ökar också intresset för lokalt regionalt producerat, där både Danmark och Sverige med relativt korta leveransvägar inräknas, avslutar Johan Lundin.
