Lean vägen till sann hållbarhet?

Jag hade tänkt att detta inlägg skulle komma att fortsätta på temat “Lean i byggandet”, som jag senast skrev om i papperstidningen i somras. Dock har dialogen till stor del uteblivit, kanske av det enkla skälet att få aktörer verkligen jobbar enligt filosofin. Men är det intressant i denna diskussion, egentligen – hur skulle Lean kunna medföra ökad hållbarhet? 

Vi har ju tidigare konstaterat att ett bygge, för att kunna anses vara ekologiskt hållbart, måste innebära en mindre miljöbelastning än ett konventionellt hus. Detta borde gälla såväl bygg- som driftsfasen. Det är dock allmänt accepterat att vissa hus får kräva lite mer naturresurser i produktionsskedet – naturligtvis med tanken att det i drift skall bli så miljövänligt att produktionens ökade miljöbelastning återbetalas.

Jag läste härom veckan en studie där lca för passivhus och konventionella hus presenterades. Det visade sig att de undersökta objekten inte skilde sig åt så enormt. Det som skilde mest var huruvida husen byggts med betong- eller trästomme. “Återbetalningstiden” var i denna studie 50 år. Dock anser många att det är en alldeles för lång tid, och att trettio år borde ligga närmare sanningen.

Denna studie visade alltså att betongstommar hade en nackdel. Dock hade de i denna studie inte tagit hänsyn till karbonatiseringen (alltså det faktum att betong absorberar koldioxid under hela sin livstid).  Dessutom arbetar cementindustrin mycket framgångsrikt med att minska sina klimatavtryck, så siffrorna kan vara mer i paritet nu.

Byggmaterialet kan dock utgöra en enorm skillnad. Det talas om att ett nybygge har 20-85 % av sin energi “inbyggd”. Det är ju ett väldigt stort spann, men det är klart att om vi tänker efter lite så måste det ju göra en enorm skillnad om vi tillverkat ett material med el från vattenkraft med ett klimatavtryck om 4 g/kWh eller kolkraft med 900 g/kWh…

Mycket av det byggmaterial som har de höga klimatavtrycken har också färdats mycket långt. Detta gör dem ännu mer olämpliga.  Som alla väl vet har transportkostnaderna dock sjunkit till den grad att det lönar sig att skicka vår middagstorsk tur och retur till fjärran östern för att få den filéad!

I verkligheten är det alltså alldeles omöjligt att säga att en viss hustyp är att föredra framför en annan ur ett hållbarhetsperspektiv. Till och med två till synes identiska hus kan, beroende på vilka leverantörer entreprenörer valt, skilja enormt. Utan en lca i varje enskilt fall blir det bara vilda gissningar.

Som en god vän, Gillis R. Wikander, formulerade det: “LCC- och LCA-analyser i kombination som är det enda rätta sättet att utvärdera en investering där man ansätter avkastningskrav med real räntesats, ekonomisk livslängd, energipriser med reala energiprisutvecklingar per energislag och slutligen vilka CO2-utsläpp som respektive investering får som konsekvens i en LCA-analys. Detta har jag hävdat sedan 1978 och ensidigt gett uttryck för att pay-off-analyser är förkastligt eftersom det är en kvotmetod, en liten besparing som kostar lite ger kort pay-off men man åstadkommer ingen märkbar förändring, vilket prioriterar kortsiktiga beslut utan att se till helheten. Det stora problemet är att i många organisationer finns det en skiljelinje mellan de som sitter på investeringsbesluten och de som ser vilka stora summor som man betalas ut varje månad/kvartal för driftskostnader som ökar år efter år för system som fungerar tveksamt med låga verkningsgrader i kombination med att anläggningarna får sämre och sämre prestanda år efter år. 

Okunskapen bland företagsledare och i lika hög grad politiker är inkompetenta och att se helheten i sina investeringsbeslut. Det är frapperande att pay-off fortfarande får florera i denna omfattning som ännu förekommer varje dag. Här krävs insatser för att utbilda dessa personer som sitter i ledande positioner och exekverar “strategiska beslut””.    

Detta från ett nybygge i Uppsala, publicerad av Claudio Arcos på FaceBookgruppen “Fruktansvärt dåligt hantverk”

Gillis tog upp ytterligare en intressant aspekt; system som funkar tveksamt och med allt sämre prestanda. Det har ju visat sig att många byggprojekt inte landar ens i närheten av de energiprestanda som beräknats. Ett exempel var ett flerbostadshus i byggt i passivhusteknik som landade på en energianvändning som var 250 % över den beräknade.

Just passivhusbegreppet är föremål för ett omfattande fusk. Trots att det ges sken av att det byggs passivhus i parti och minut finns det i Sverige inte mer än ett tjugotal äkta passivhus. Detta faktum förrycker naturligtvis livcykelanalyserna gravt. Exemplet ovan skulle troligen påvisa ett klimatavtryck som ligger dubbelt så högt som om det byggts som ett normalhus.

De stora fördelarna med Lean vore för byggbranschen att dels minska det svinn som ofta uppgår till en tredjedel av byggkostnaderna, dels kunna leverera byggnader med förutsägbara prestanda, även avseende hållbarhet. Minskade produktions- och driftkostnader torde på sikt även kunna vara fördelaktigt för den sociala hållbarhetsaspekten.

Denna bild sades vara från Sochi, men ursprunget är okänt. Borde den som byggde väggen kunnat “stoppa bandet”?

Härom veckan hölls Ekobyggmässan i Kista norr om Stockholm. Den har av vissa kritiserats för att vara ett  “kidnappat namn och koncept och ljusår från ursprunglig värdegrund”. Jag skulle nog inte vilja gå fullt så långt i mina fördömanden – det fanns onekligen många seriösa aktörer på plats. Vilka då, kan vi fråga oss? Ja, det är heller inte alldeles lätt att avgöra. Mistra Center for Sustainable Markets (MISUM) på Handelshögskolan i Stockholm släppte förra månaden en rapport, “Walking the talk”, där de undersökt det faktiska hållbarhetsarbetet i 76 av de största börsföretagen. 88 procent av företagen i studien pratar mer om sina ambitioner än om ett faktiskt hållbarhetsarbete. Bara ett av tio företag i studien har mer långsiktiga hållbarhetsmål än år 2016, 56 procent nämner inte hållbarhet i sin övergripande företagsstrategi och bara 11 procent har jämställda styrelser. 

Denna graf visar sammanfattningen av Misums rapport. De företag som återfinns i den nedre högra delen är de som mest snackar. De lägger dock ingen kraft bakom orden. 

Vissa byggbolag är särskilt duktiga på att snarare snacka än hålla verkstad. De är otroligt skickliga i att kommunicera hållbarhet. Cathrine Bülow, grundare till den ursprungliga Ekobyggmässan: “Miljö har blivit Big Business och många vill vara med på festen. Alla kan också vara med. För trots miljömärkningar och komplexa miljöklassificeringssystem slinker på något märkligt sätt det mesta igenom”.

Det är naturligtvis så att en stor koncern med tiotusentals anställda, mångmiljardintäkter och en avkastning på eget kapital som kan fördubbla det var tredje år också kan avsätta betydande resurser i form av duktiga kommunikatörer, perceptionspsykologer, relationsbyggare och rena “spin doctors” som gör det väldigt svårt för enskilda att se genom de gröna rökridåerna.

Det enda botemedlet är att avkräva dem en livscykelanalys i varje enskilt projekt de kallar hållbart. Och en bevisligen fungerande väg för att de skall kunna nå målet kan vara Lean.