För tolv år sedan grundades MASS Design Group, ett icke-vinstdrivande arkitektkontor med verksamhet i USA och Rwanda. Utgångspunkten är design och konstruktion i nära samarbete med lokala samhällen. Deras projekt inkluderar skolor, bostäder och sjukvårdsanläggningar men även forskningsprogram. Det huvudsakliga syftet med verksamheten är att tillgängliggöra design som är meningsfull, läkande och hoppfull.

MASS Design Groups ställningstagande avspeglas tydligt i Kelly Alvarez Doran, arkitekt och partner på byrån. Han är en av talarna under Design & Architecture Talks under Stockholm Furniture & Light Fair. När han kliver upp på scenen erkänner han snabbt och utan skrupler sin nyligen förvärvade flygskam, efter att ha kommit till Stockholm från Rwanda via London. Men det han egentligen är här för att prata om är ”byggskam”, säger han halvt på skämt, halvt på allvar.

Kelly Alvarez Doran reagerar liksom många av oss på den frånvarande snön och kylan såhär i början av februari när mässan äger rum. En katastrof, hade taxichauffören beskrivit det som när han åkte hit från flygplatsen. Ändå är han glad över att vara i Stockholm där en av hans förebilder, Greta Thunberg, bor. Hennes insatser med bland annat Fridays for Future, som började med hennes egen klimatstrejk utanför riksdagen, har bidragit till att sätta miljöfrågan på sin yttersta spets och att det krävs ändringar från alla håll och kanter här och nu. Kelly Alvarez Doran visar en bild på två versioner av en strejkande Greta i sin slideshow. Till vänster står hon med ett lätt leende, till höger syns ett mer nytaget foto där hon har en betydligt tröttare, mer uppgiven blick.

– Det är något väldigt oroväckande med att se detta, säger han. Och det är därför jag är här idag.

Omfokusering krävs

Titeln på Kelly Alvarez Dorans föredrag, Towards Half - Designing for a Carbon Positive Future, berör paradigmskiftet som branschen står inför för att kunna stävja klimatförändringarna. För att kunna begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 ºC under innevarande århundrade kommer globala åtgärder att kräva "snabba och långtgående övergångar i land, energi, industri, byggnader, transporter och städer" för att minska koldioxidutsläppen med hälften av nuvarande nivåer till 2030. För att möta utmaningen 2030 krävs en radikal omfokusering mot förkroppsligat kol, menar Kelly Alvarez Doran.

Förkroppsligat kol, eller inbäddad koldioxid, kan beskrivas som ett materials koldioxidavtryck. Det tar hänsyn till hur mycket växthusgaser som släpps ut genom hela leveranskedjan och mäts ofta från vagga till (fabriks)grind, eller vagga till plats (användning) och inkluderar energiförbrukning i tillverkningsprocessen och för logistiken. Byggnader står för närvarande för 39 procent av de globala energirelaterade koldioxidutsläppen. Energin som används för värme, kyla och belysning ger upphov till 28 procent av utsläppen (så kallade operational emissions). De resterande medan 11 procent rör utsläpp via material- och konstruktionsprocesser genom byggnadens hela livscykel (embodied carbon emissions), enligt World Green Building Council, WorldGBC.

Även de lyfter fram behovet av att ta itu med förkroppsligat kol. Organisationen har tagit fram en vision för hur alla världens byggnader ska ha netto noll koldioxidutsläpp i driften från 2050. I en rapport som publicerades hösten 2019, Bringing embodied carbon upfront, menar World Green Building Council att en koldioxidneutral sektor uppnås om båda kategorierna av utsläpp elimineras.

Den glömda klimatbelastningen har blivit byggbranschens blinda fläck, säger Kelly Alvarez Doran.

– Att minska den operativa energianvändningen har varit branschens främsta fokus under flera årtionden. Men denna inriktning på energieffektivisering har gjort att den inbäddade koldioxiden har kommit i skymundan.

Han menar också på att det har inneburit problem ur materialsynpunkt.

– De senaste tio åren har träet i klimatskalen minskat medan mängden isolering har ökat. Skumisolering har gett oss högre u-värden, bättre lufttäthet och sänkta värmekostnader. Men all den plast som används har också inneburit en stor negativ miljöpåverkan.

Bland verktygen som framhävs i WorldGBCs rapport är förbättrade processer för att beräkna, spåra och rapportera inbäddad koldioxid och att se över en byggnads hela värdekedja. Att gå till botten med materialets ursprung är en grundläggande pusselbit för att skapa en verkligt hållbar industri, menar Kelly Alvarez Doran. Han efterlyser en arkitektkår som fördjupar sig mer i materialen och var de tillverkas och av vem, istället för att i första hand utgå ifrån vad man vill ha.

Sedan 2014 har Kelly Alvarez Doran ansvaret för byråns kontor i Kigali, Rwanda. Han de senaste åren har arbetat med designen och uppförandet av flera projekt i Östafrika, bland annat det prisbelönta Munini District Hospital och the Rwanda Institute for Conservation Agriculture. När han började jobba i Rwanda fick han lära om allt han visste om arkitektur, berättar han.

– Jag blev tvungen att börja tänka på frågor som jag inte ens hade funderat över innan. I vårt västerländska sätt att jobba bläddrar vi i katalogen hos en leverantör och pekar ut vad vi vill ha. Där fick jag helt plötsligt börja ta reda på vad materialet verkligen innehöll och varifrån det kom. Jag insåg att det handlade om en omtanke av ursprunget som vi inte har lagt vår uppmärksamhet på tillräckligt mycket. I den globaliserade värld vi verkar i har vi faktiskt sällan en aning om hela värdekedjan. Jag kan omöjligen gå tillbaka till att jobba så som jag gjorde för fem år sedan.

Lokalt perspektiv

Kelly Alvarez Doran vill också vända på de invanda mönster som finns i branschen. Till exempel möjligheten att mer eller mindre fritt kunna välja materialet i en katalog. När MASS Design Group skulle bygga en ny skola i Ilima, Kongo, konstaterades det ganska snart att det skulle vara alltför krångligt och ta lång tid att skicka efter byggmaterial. Med en radie på max tio kilometer fick man helt enkelt utgå ifrån vad som fanns att tillgå, även vad gällde arbetskraft och yrkeskunskaper. Resultatet blev både att en tidigare rätt så oprövad träsort användes och att projektet gav en stor andel av lokalbefolkningen jobb. Ett annat exempel är Butaro Hospital man tog vara på vulkansten som bönderna i regionen ändå inte använde. Nu bygger man 5-stjärniga hotell av materialet.

Han lyfter även fram hur det lokala perspektivet har tvingat MASS Design Group att få en fördjupad kunskap om material och jobba allt mer med spårbarhet. I länder som Rwanda och Kongo använder man inte EPD:er på samma sätt. Kelly Alvarez Doran och hans kollegor fick helt enkelt undersöka varifrån materialen kom och ta med dem till labbet för att genomföra en mängd prover och hållfasthetstester.

Ny terminologi

Industrin måste börja ställa nya frågor, menar Kelly Alvarez Doran.

– Om du står i valet mellan två dörrar, fönster eller väggar med samma pris och prestanda, fråga dig själv om den ena innehåller mineraler och material som har förvärvats, bearbetats och transporterats på ett hållbart och rättvist sätt. Kan ett av alternativen halvera koldioxidavtrycket jämfört med branschstandarden?

Branschen måste även omformulera terminologin. Hållbarhet är inte rätt ord längre. Vi måste sikta högre, anser Kelly Alvarez Doran.

– Vi bör inte bara sträva efter neutralitet eller hållbarhet. Vi måste nå klimatpositivitet och en arkitektur som regenererar och reparerar, samt ta en helhetssyn på ett projekt för att föra våra discipliner framåt. Om energieffektivitet uppnås på bekostnad av ökade utsläpp av inbäddad koldioxid och miljöförstöring, är det verkligen hållbart?

Om det miljömässiga avtrycket under lång tid under materialframställningen har varit förbisett tas det ännu mindre hänsyn till socioekonomisk inverkan. Rättvis arbetskraft måste med i ekvationen, framhåller Kelly Alvarez Doran som efterlyser ett annat språk för att sätta en stämpel på byggindustrins produktion. Den måste vara ”good, clean, fair”, alltså bra, ren och rättvis.

Avglobalisera industrin

Medvetenheten om material kräver med andra ord eftertänksamhet. Därmed inte sagt att något material ska väljas bort, påpekar Kelly Alvarez Doran, när vi talas vid en stund efter hans föredrag.

– Det handlar inte om trä eller betong, det är en falsk dikotomi. Både trä och betong behövs och bör användas där det kommer till bäst nytta men med omdöme. Se på betong som byggbranschens nötkött. Du kan unna dig en biff då och då men ät det inte varje dag. Trä är industrins motsvarighet till grönkål – ät mer av det!

Parallellerna till livsmedelssektorn återkommer under samtalet. Skiftet vi har sett i livsmedelsindustrin, med ett större fokus på närodlat och närproducerat, måste ske även i byggbranschen, menar Kelly Alvarez Doran.

– Klimatkrisen är i högsta grad en konsekvens av globaliseringen. Därför måste vi avglobalisera industrin och börja satsa i högre utsträckning på närproducerat i alla bemärkelser. Vi har inte tid för något annat än ett rejält skifte i branschen.

Allt är politiskt

Den ombyggnadstrend som pågår på en global skala innebär en stor möjlighet för branschen till nya affärsmodeller och ett sätt att hålla nere koldioxidutsläppen, säger Kelly Alvarez Doran. Den mest hållbara byggnaden är trots allt den som aldrig behöver byggas. Om du ska bygga något nytt bör det inte bara ske på ett resurssnålt sätt, det måste också vara en byggnad som är nödvändig, menar han. En central tes hos MASS Design Group – och Kelly Alvarez Doran själv – är att arkitekturen aldrig är neutral, den antingen hjälper eller stjälper.

– Arkitekturen är en politisk handling. Allt permanent som du tillför den här världen kommer att påverka människors liv. Från ett klimatperspektiv innebär varje beslut som vi kollektivt fattar varje år tio procent av problemet. Jag skulle tro att många arkitekter håller med om det. Och om du inte erkänner denna kraft i arkitektur är du oansvarig. Du kan välja att förneka det men du kan inte motsätta dig det som är fakta.

Ett tydligt exempel på en ytterst politisk byggnad är hans egen favoritbyggnad i Stockholm: Gunnar Asplunds Stadsbiblioteket.

– Ett folkbibliotek är utformat för att ära kunskap mitt i stadens centrum. Från det ögonblick då du står vid ytterdörren och tittar in i byggnaden känner du vördnad, med all denna visdom alldeles inom räckhåll. Vad kan vara mer politiskt än det? Och om du tittar på Asplunds verk – var hämtade man materialen till tegelstenarna? Jag vågar mig på att gissa att det inte var mer än en kilometer bort.