Våra städer behöver bli både hållbara och resilienta
Att jobba för ökad hållbarhet i städerna räcker inte, vi behöver även bli mer motståndskraftiga mot resurskriser och klimatförändringarnas konsekvenser. Det skriver Susanna Elfors, hållbarhetsexpert och forskare inom hållbar stadsutveckling.
Vad händer om våra lastbilstransporter av någon anledning upphör? Redan första dagen upphör värmeproduktionen och flera färskvaror tar slut. Andra dagen stänger apoteken och strax därefter tar drivmedlen slut. Redan efter fem dagar är dricksvattnet otjänligt.
Detta enligt en utredning av Sveriges Åkeriföretag. Det går med andra ord ganska fort innan vi har en samhällskris, och mest sårbara för kriser är städerna där det saknas lager av livsmedel och drivmedel, och där utrymmesbrist snabbt gör avfall till en sanitär olägenhet.
Brist på drivmedel, smittor, fientliga angrepp, stark social oro, längre strömavbrott och en allmän resursbrist, till exempel en energikris, kan göra våra städer obeboeliga. Många så kallade preppers har därför en BOL (en Bug Out Location) det vill säga plats på landet som de kan fly till när ”the Shit Hits the Fan” vilket är ett uttryck för att krisen kommer. Preppers är en växande samhällsgrupp som på egen hand förbereder sig för kriser av olika slag, men vad händer på samhällsnivån? Vi har visserligen en organisatorisk beredskap för kortare kriser via MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, men hur tänker vi på längre sikt och hur ska vi hantera resurskriser, som att vissa råvaror kan ta slut (till exempel olja), eller klimatförändringarnas konsekvenser?
Vi har länge talat om och arbetat för en hållbar utveckling, men den hållbara utvecklingen är snarare en utopi än den mest sannolika utvecklingen. Den värld vi lever i är långt ifrån hållbar. Skillnaden kan ibland vara så stor att vi antingen får ångest och förtränger det hela med utrop såsom YOLO (You Only Live Once) eller bortser från den stora skillnaden och låtsas som om det regnar.
Såklart ska vi ändå alltid sträva efter hållbarhet, men det räcker inte. Därför är det dags att börja jobba med resiliensen. Ordet resiliens betyder ursprungligen ”elastisk” och handlar om förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Motsatsen till resilient är ”sårbar”. En del tycker att ordet resiliens är knepigt, det är svårt att uttala och känns franskt. Men det är användbart, åtminstone dess innebörd. Resiliens kan handla om alltifrån en individ och dess förmåga att hantera kriser, till en hel planet.
Våra städer är idag helt beroende av omlandet för att kunna få mat, el, vatten med mera, vilket gör dem sårbara. Samtidigt är det också numer mycket populärt idag att skapa ”smarta städer”. Med det menas att vi i ännu högre utsträckning låter städerna styras av digitala system, något som kan vara problematiskt vid längre strömavbrott då varken mobiltelefoner eller basstationer fungerar efter några timmar. Samtidigt som vi strävar efter hållbara och smarta städer behöver vi alltså också titta på hur vi kan göra dem mindre sårbara eller mer resilienta.
Det finns många olika sätt att göra det på. Ett sätt är att utveckla lokalsamhället så att människor får mer tillit till varandra och därmed hjälps åt vid kriser. Ett annat sätt är att börja använda staden för matproduktion och att på det sättet bli mer självförsörjande och därmed säkrare vid kriser. Att skapa lokala kretslopp som komplement till de storskaliga kretsloppen är också viktigt, det kan handla om lokal återvinning av matavfall, lokal elförsörjning eller bytesverksamheter som minskar beroendet av import. Dagvattensystem där växter renar vattnet lokalt minskar också risken för översvämningar och föroreningar vid klimatförändringar och andra kriser.
Resiliens är något som alla fastighetsägare, byggherrar, konsulter, arkitekter borde fundera på och arbeta mer med, innan SHTF (the Shit Hits The Fan).
Susanna Elfors är teknologie doktor och konsult med fokus på hållbar och resilient stadsdelsutveckling i det egna företaget Sustopia. Hon driver också tillsammans med fyra andra Bagarmossen Resilience Centre, en mötesplats för lokal resiliens i södra Stockholm. Från juni 2017 arbetar hon halvtid på KTH som forskare om hållbar stadsdelsutveckling samt skriver på en bok om detsamma.
