Trygg stadsmiljö kräver flera perspektiv
Svårigheten att sätta fingret på trygghet och säkerhet i stadsrummen kan resultera i att vi bygger statistiskt sett säkra miljöer men som människor upplever som otrygga, skriver Linda Kummel, funktionsansvarig på ArkDes Think Tank.
Trygghet är en stor samhällsfråga som blivit allt mer aktuell de senaste åren. I många kommuner finns idag tydliga mål om en tryggare stadsmiljö. ”Stockholm ska vara en socialt sammanhållen stad med en levande, tillgänglig och trygg stadsmiljö för människor med olika behov” står det i Stockholms översiktsplan och Helsingborgs stad arbetar systematiskt med en ”Handlingsplan för trygghet”. Andra kommuner arbetar med enskilda insatser, ibland finansierade genom statliga bidrag eller genom så kallade Business Improvement Districts (BID). Men samtidigt är kunskapen om vilka åtgärder inom stadsplanering och stadsmiljö som faktiskt bidrar till en tryggare miljö låg, och få kommuner utvärderar de insatser som gjorts.
Vad är trygghet?
Trygghet är en subjektiv upplevelse och vad som upplevs som ett tryggt stadsrum varierar därför mellan olika individer. Den upplevda tryggheten beror på faktorer som ålder, kön, fysiska förutsättningar, socioekonomi och etnisk bakgrund men också hur stadsrummet är organiserat och vilka personer som befinner sig i rummet. Det finns dessutom många olika definitioner av trygghet. En vanlig definition är att trygghet är individens upplevelse av sin egen eller närståendes säkerhet. Trygghet skiljer sig således från säkerhet genom att trygghet utgår ifrån upplevelsen medan säkerhet utgår ifrån den statistiska risken att utsättas för brott.
Det finns otaliga exempel på platser som upplevs otrygga, men där det statistiskt sett är säkert att vistas. Ett klassiskt exempel är parken efter mörkrets inbrott. Undvikandet av en sådan plats grundas inte i fakta utan i ett mänskligt behov av att känna överblick, att kunna orientera sig och att kunna identifiera andra i rummet. Etnologen Elisabet Högdahls forskning visar också på att platsens historik, eller rykte, påverkar. Vissa typer platser framställs och reproduceras som otrygga i filmer och tv-serier, medan det i andra fall kan finnas en ryktesflora, ibland skapat på samhällsnivå genom utpekandet av en specifik plats som ett ”utsatt område”.
Svårigheten att sätta fingret på trygghet och säkerhet i stadsrummen kan alltså resultera i att vi bygger statistiskt sett säkra miljöer men som människor upplever som otrygga, men också att berättelsen om platserna skapar en ogrundad otrygghet. Här finns ett behov av att mötas.
Går det att bygga bort otrygghet?
Trygghet i de offentliga rummen är en tvärsektoriell fråga. Hur stadsbyggnad och stadsmiljö påverkar människors trygghet och vilka beståndsdelar i stadsmiljön som kan ge en ökad trygghet är idag en relativt grund kunskap. På konferensen ”Tryggare kan ingen vara?” på ArkDes 2019 lyfte psykologen Armita Törngren Golkar fram människans behov av överblickbarhet, vägvalsfrihet och att känna sammanhang. Samtidigt lyfter många av de som arbetar med brottsprevention behovet av grindar, belysning och kameror för att förhindra brott. Beroende på vilken utgångspunkt som används i gestaltandet av de offentliga rummen kan miljöerna således utformas väldigt olika.
Viktigt att komma ihåg är också att platsen är del av ett sammanhang. En punktinsats löser sällan en trygghetsproblematik, utan insatserna bör ske längs med de stråk där människor rör sig. Och när nya stadsmiljöer skall skapas är vikten av överblickbarhet i de offentliga rummen också sammankopplad med skötsel, kvällsaktiva bottenvåningar och identitet – att känna sig hemma i rummet.
Utformningen av ett stadsrum är således så mycket större än enskilda trygghetsinsatser – det handlar om att skapa livsmiljöer.
Linda Kummel
Funktionsansvarig för ArkDes Think Tank
