Nu lyfts Gamla stan ur medeltiden
Det har skrivits spaltkilometrar om Gamla stan, dess historia och gränder. Under århundraden har också stadsplanerare velat förändra stadsdelen - allt från stormaktstidens dröm om en europeisk storstad och sekelskiftestankarna om stora boulevarder till Le Corbusiers radikala trettiotalsförslag om att riva det mesta. Sedan 1979 är staden mellan broarna ett k-märkt kulturreservat och en rejäl utmaning när det gäller nödvändig renovering av kulturbyggnader.
För många är Gamla stan bara en myllrande stadsdel fylld av turister från jordens alla hörn. Visst finns det gott om dem kring sevärdheterna Mårten Trotzigs gränd och Stockholms slott, som har över 350 000 besökare per år. Men det är också en närmast lite gömd småstad i storstaden. Speciellt om hösten, när säsongen lugnat ner sig, kan man, när skymningen faller, känna sig förflyttad till en helt annan tidsepok med tända glaslyktor och tomma kullerstensgator. Här bor kring 3 200 personer, över sextio procent av dem i hyresrätter och merparten i hus som på ett eller annat sätt härstammar från medeltiden. En av de större fastighetsägarna är Stadsholmen och de är mitt uppe i ett gigantiskt projekt där man skall grundförstärka och stambyta ett helt kvarter. Hur går det till att med dagens teknik och krav genomföra en sådan "ansiktslyftning", som inte får synas utanpå och inte störa interiören för mycket?
Kulturhistoriskt viktiga ”blåa” hus
Själva kvarteret, eller den numera sammanhängande fastigheten, sträcker sig utmed Munkbrogatan, Kåkbrinken, Lilla Nygatan och Schönfeldts Gränd, det vill säga den byggnad man ser direkt när man kommer upp från tunnelbanestationen.
– Det finns givetvis medeltida delar i fastigheten men till historien hör också att det var en stor brand på 1600-talet i Gamla stan. Därefter byggde man upp husen i sten. Kvarteret Daedalus, med 37 lägenheter, hade sin senaste ombyggnad 1970, då lägenheterna fick bad och kök. Det gjordes även en grundförstärkning som dock inte var fullgod. Man fick differentialsättningar eftersom husen rörde sig olika mycket. Det blev sprickor i husen och vi fick vattenskador när rören gick sönder, berättar Ulrika Bask, projektledare på Stadsholmen.
För några år sedan tog de då beslutet att en ny, mer omfattande, grundförstärkning måste göras. Eftersom fastigheten är blåvärderad, det vill säga att den har ett synnerligen stort kulturhistoriskt värde, gjordes också en inventering av Stockholms stadsmuseum och byggnadsantikvarien Magnus Rönn. Här finns påkostade inredningar från 1690-talet med rikt utformade takstuckaturer, fönsterspegelsnickerier och bröstpaneler med nupna hörn från 1700-talet och åldrade träportar från 1800-talet. Kort sagt, gedigna representanter för Gamla stans historia.
1700-talet behålls i största mån
Från grundförstärkningen till stambytet tog det fem år och den beräknade kostnaden är 270 miljoner kronor.
– Den tekniska förstudien pågick i ett år och vi gör nu själva jobbet i samverkan med Skanska. Vi hade också ett samarbete med hyresgästerna, där flera faktiskt bott sedan den senaste renoveringen 1970. Innan dess hade man bara kallvatten och torrdass ute på gårdarna så standarden var med andra ord låg, säger Ulrika Bask.
I en sådan här stor ombyggnad är det en utmaning att informera och samverka med många inblandade och med så varierade boendemiljöer, där ingen lägenhet är den andra lik, berättar Bask. Själva grundförstärkningen påverkar inte hyran, men däremot stambytet.
– Och trots att till exempel en del kök är av bra standard och välbehållna är vi tvungna att plocka ned allihop eftersom rörschakten från 1970 sitter bakom.
De gamla koppar- och gjutjärnsrören kommer att rivas ut och ersättas med nya. Värmesystemet, vilket är fjärrvärme, kommer att behållas. Men miljötänket är i praktiken mycket högt ändå och de använder sig av Byggvarubedömningen, det vill säga material som klassas som "gröna".
– Självklart behåller vi husens kalkstenstrappor och rengör grundligt istället för att byta ut urgamla plankgolv som inte längre kan slipas om. Fasaderna kommer inte heller att knackas ner utan lagas och putsas om. Vi behöver faktiskt inte byta ut något från 1700-talet, bara det som gjordes på 1970-talet, säger Ulrika Bask.
I januari 2018 börjar själva stambytet.
Vilar på träpålar i lera
När det gäller att renovera miljömässigt hållbart och varsamt är stambytena givetvis en av delarna.
– Det är ett riktigt komplicerat arbete med grundförstärkningen, berättar Ulrika Bask, med en mängd olika variabler att tänka på. Man måste förhålla sig till att en del av husen står på nära nog förmultnade träpålar, vissa dessutom i instabila lerjordar. Vi måste också ta oss ner under grundvattennivån. Det innebär att vi varje dag pumpar upp och sedan tillbaka grundvatten. Detta för att de andra husen inte skall påverkas i sina grunder.
Arbetsmiljön påverkas också eftersom arbetet i jorden kan väcka gamla bakterier till liv. De som gör själva arbetet har vaccinerats mot hepatit och fått stelkrampssprutor. Själva Munkbrogatan är dessutom helt uppbyggd av diverse utfyllnad från före medeltiden och är egentligen inte en del av den fasta marken.
– Jag vet att man grävde vid något tillfälle och hittade rester av ett brygghus långt nere under backen. Så förutsättningarna för grundförstärkningen är svåra men inte omöjliga. Rent tekniskt går det till så att man först schaktar bort en meter jord och annat från källarplanen. Därefter borras det ner rör till fasta berget. I rören borras sedan stålkärnepålar 23 till 25 meter ner som gjuts fast och kringgjuts. Avslutningen är en tjock cementplatta. Projektchefen Svante Ekesiöö hos vår samarbetspartner Skanska har faktiskt räknat ut att det kommer att krävas 132 pålar, där varje pålstump på 70 centimeter skall gängas ihop, och totallängden blir över tre kilometer. Till det kommer cirka 100 lastbilar med leverans av betong. Så detta är verkligen ett stort projekt, avslutar Ulrika Bask.
Foto: iStock
