Långdistanslöpare i politisk hållbarhet
Den som sett bostads-, stadsutvecklings- och IT-ministern Mehmet Kaplan hålla tal har inte kunnat undgå att uppfatta det goda humöret. Det här är en man som tycker om att synas och att showa en smula i politikens namn. Men alltid med en allvarlig ideologisk underton.
Alltsom oftast tar han avstamp i sin bakgrund. På Fastighetsmässan, som hölls i Kista utanför Stockholm i mars, började han sitt anförande med en anekdot om hur han och hans kamrater som barn brukade samla ihop kundvagnar i området för att tjäna några kronor. Så låt oss börja där, med uppväxten.
– Min pappa var verkstadsarbetare, utvandrade från Turkiet på 60-talet och var en del av arbetskraftsinvandringen, berättar Mehmet Kaplan. Han fick jobb på Volvo. Det dröjde till 1972 innan jag och min mamma kom till Sverige, med start i Skövde, där också mina tre syskon föddes. Mamma arbetade för övrigt som montör på en radio- och TV-fabrik. Vi flyttade sedan till Rinkeby, hade en period i Krylbo och därefter till Akalla, som jag blivit trogen sedan början av 90-talet.
Med den klassresa som du har gjort kunde man tänka sig att du hade valt socialdemokratin istället för Miljöpartiet. Vad var det som gjorde att miljöfrågorna övervägde?
– Det började tidigt, redan när jag bodde i Skövde. Vår lärare brukade ta med oss till Havstenasjön och räkna plankton för att lära oss hur allt hängde ihop och hur sjön mådde. Det gjorde intryck på mig. När jag sedan, efter gymnasiet, kom in på Lantmäteriprogrammet med naturresursinriktning på KTH var det en enorm lycka.
Att kombinera fastigheter med exkursioner i naturen passade mig perfekt. Och i Miljöpartiet hittade jag svaren på hur allt hänger samman med miljön även globalt. Men så trängde livet på, jag började engagera mig ideellt och så gifte jag mig under den här tiden. Skolan fick komma i andra hand. Men även om jag bara tog hälften av poängen fick jag en gedigen tvärvetenskaplig utbildning som jag har haft mycket stor nytta av i mitt politiska arbete.
Tidigt i våras publicerade du en debattartikel om hur ni vill stimulera bostadsbyggandet. Det blev en hel del ris, både från oppositionen men även från branschen om att det saknades konkreta åtgärder?
– Men jag fick en del ros också. Människor har rätt till en bra bostad som inte är för dyr, inte minns de unga. Det löftet står vi för oavsett vad som sker i framtiden. Det måste till en bostadspolitik som skyddar både människor, miljö och som tar hänsyn också till det sociala sammanhanget. Vi har lovat att bygga en kvarts miljon nya bostäder och då menar jag att staten måste ta ett större ansvar och gå in och aktivt stötta kommunerna. Vi har också förslag om stöd till kollektivtrafik. En sådan utbyggd gör ju marken mer attraktiv att bygga på. Marknaden kan inte ensam lösa bostadsbristen men vi vill också öka konkurrensen så att även mindre byggbolag kan vara med och konkurrera om markanvisningar.
Det sistnämnda, markanvisningar och bygglov är just ett av de stora problem som branschen menar är en stoppkloss genom alla överklaganden som sker. Vad gör ni där?
– Medborgare måste ha rätten till att överklaga ett bygglov, det är en demokratifråga. Men processen tar alldeles för lång tid. Min uppfattning är att instansordningen, dvs hur många och vilka domstolar man får överklaga till, kommer att justeras. Det blir säkert en del mindre ändringar men hur kan jag inte sia om förrän utredningen väl presenteras.
Vi har nu uppehållit oss vid det instrumentella, att det måste bli fler bostäder. Men hur skall de se ut? Hur är ditt intresse för arkitektur?
– Generellt tycker jag att gestaltning är spännande, att se hur rum i rummen påverkar människor. Själv har jag förmånen att få sitta i gamla Centralposthuset mitt i city, ritat av Ferdinand Boberg vid förrförra sekelskiftet och en stolt byggnad i staden. Till skillnad mot rivningen av omgivande Klarakvarteren, där gick politikerna fram alldeles för fort. Men det är inte så att jag är för bevarandet för bevarandets egen skull.
Jag brukar ofta använda be-greppet QIMBY, quality in my backyard, detta att bygga med synlig kvalitet.
– Jag träffar många arkitekter och måste säga att de ofta blivit styvmoderligt behandlade. De borde in mycket tidigare i byggprocessen, de kan samspelet som landar i att människor känner sig inkluderade. Alla måste jobba tillsammans för att vi skall få hållbara städer.
Slutligen: vid pressläggningen av detta nummer vet vi ännu inte hur det går när regeringens vårproposition läggs. Om decemberöverenskommelsen från 2014 kommer att hålla eller inte är en öppen fråga. Hur är det att vara minister i ett sådant läge?
– Jag satt åtta år i Riksdagen och har naturligtvis stor erfarenhet av att politik tar tid. Jag har helt enkelt tränat mig i att ha visioner om framtiden, det hjälper mig att se långsiktigt. Dessutom känner jag stor konsensus för mina ansvarsområden i regeringen.
