Solen glittrar vackert på det blå vattnet vid Djurgårdsstrand där båtarna guppar rytmiskt längs med de små vågorna. Men det är världen långt ner under vattenytan som intresserar Odd Johansen. Han är projektchef för det nyöppnade VRAK – Museum of Wrecks. Muséet, som slog upp portarna i september 2021, visar vrak och fynd från Östersjöns botten med hjälp av digital teknik.

När planeringen av det nya muséet satte igång för sex år sedan fastställdes det tidigt att projektet skulle ha ett tydligt fokus på miljö och kulturhistoria, berättar Odd Johansen när vi möts i entrén till VRAK. Byggnaden vi befinner oss i är ett stycke unikt kulturarv. Det är Båthall 2, ritad under tidigt 1940-tal av arkitekten och stadsplaneraren Paul Hedqvist. Hans funktionalistiska bostäder, skolor och anläggningar har satt en stark prägel på Stockholms stadsbild. Under kriget fick han i uppdrag av försvaret att rita ett antal byggnader vid Galärvarvet. De flesta av dem har rivits men Båthall 2 är en av de få byggnader som har fått stå kvar. Och här märks hans stilrena formspråk.

– Inget har lämnats åt slumpen, menar Odd Johansen. Han var ju en pionjär inom funkis och modernism och de värderingarna har vi försökt hålla oss till. Vi har velat ge byggnaden nytt liv i modern tappning 80 år efter att den byggdes. Ambitionen är att den ska hålla minst lika länge till.

Känslan av hav

Hösten 2019 sattes arbetet igång med att varsamt renovera och omvandla byggnaden till museum, med Serneke som byggentreprenör och Fahlander Arkitekter som arkitekt och generalkonsult. Eftersom det rör sig om ett statligt byggnadsminne har det exteriöra arbetet skett med stor försiktighet. De gamla fönstren sitter till exempel kvar. Invändigt har samma synsätt präglat renoveringen. Befintliga portar på båthallen har öppnats upp, nya entrépartier har monterats och ett café har byggts i anslutning till entrén.

För att återknyta till den ursprungliga byggnadens material, med dess robusta betongstomme, har liknande material i form av just betong, ek, stål, glas och terrazzo tillförts. Material som också förknippas med hav, skepp och strandbotten, menar Fahlander Arkitekter. Små detaljer, som gamla rör från båtar på toalettens handfat, förstärker associationen. För att behålla husets stilrena karaktär har de få övriga tilläggen utförts så som de skulle ha gjorts på 1940-talet.

Digital upplevelse

Den största delen i omvandlingen har handlat om elinstallationer för att möjliggöra den digitala tekniken. Med hjälp av hologram får besökarna upplevelsen att gå omkring bland skeppsvrak under ytan. I ett svagt upplyst utrymme på första våningen finns muséets huvudattraktion. Delar av vraket Resande Man, det mytomspunna örlogsfartyget som förliste under i en storm 1660, har återskapats med fotografiskt på matten och ena långväggen. I taket sitter en rad glasmontrar med hologram som visar en kanonkula och andra utvalda föremål där de återfinns i vraket.

– Det här var kanske det mest utmanande arbetet rent byggnadstekniskt att få hologrammen på precis rätt plats, berättar Odd Johansen.

Till skillnad från det omåttligt populära Vasamuseet som inhyser regalskeppet Vasa finns inga ”riktiga” gamla skepp att beskåda på Vrak. De fartygsvrak och andra fornlämningar som har upptäckts i Östersjön har lämnats kvar där för att beskådas på avstånd med högteknologiska lösningar.

– Att låta vraken ligga kvar på havets botten grundar sig i ett hållbarhetsperspektiv på kulturarvet. Miljöbelastningen minskar eftersom inga föremål behöver bärgas, konserveras, transporteras eller förvaras, säger Odd Johansen.

Uppmärksammat projekt

Hållbarhetstänket har funnits med under hela byggprocessen till färdigställd byggnad. Beställaren Statens maritima och transporthistoriska museer, har haft som mål att klimatkompensera alla transporter till och från bygget. Allt byggavfall har återvunnits, i stället för att gå till deponi. Endast miljövänliga material, färger och kemikalier, godkända av Byggvarubedömningen, har använts. Byggnaden är också ansluten till fjärrvärme och fjärrkyla och det har förberetts för solceller på taket.

Den varsamma och hållbara ombyggnationen av Båthall 2 till ett modernt museum har fått uppmärksamhet från flera håll. Juryn för Betonggalan har imponerats av hur arkitekt Mats Fahlanders lyckats återanvända den befintliga betongbyggnaden på ett ”intelligent och vackert sätt”. Projektet har genom Mats Fahlander chans att vinna Årets Betongarkitekt i tävlingen som avgörs under hösten. Renoveringen blev även nominerad till årets ROT-pris för hur man lyckats ta tillvara historiska värden och ändå vara samtida. Inte minst hyllas museets nya betongtrappa, la pièce de résistance.

Material på rätt plats

Tidigare fanns en mindre trappa i byggnaden, berättar Odd Johansen, men eftersom ”alla betydelsefulla museer bör ha ett imponerande trapphus” tronar nu en bred trappa i ljus betong, centralt placerad i museet. Den är platsgjuten mellan entréplanet och det övre planet, ett arbete som krävde stor precision. En unik gjutform byggdes på plats. Serneke beskriver hur man för att klara tyngden av det nya trapphuset fick påla hela vägen ner till berget. Betongväggarna för trappan blev bärande för betongvalvet. Eftersom man ville gjuta väggarnas fulla höjd i ett svep för att minimera skarvar tog gjutningen 17 timmar.

Det ligger som bekant mycket resurser och energi bakom tillverkningen av betong, och valet av materialet är noga genomtänkt, menar Odd Johansen.

– Det här är det största tillägget vi gjort till i byggnaden. Tanken är att det inte ska stå i ett par decennier, det här ska hålla en lång tid framöver och tåla mycket belastning som ju en trappa gör där många kommer att passera. Och är det något man ska använda ett slitstarkt material som betong till så är det väl det här.

Trappan har tre olika ytor: djup relief, slät och slipad. Taket ovanför trappavsatsen har försetts med lameller i ett ljust träslag som knyter an till betongväggarnas reliefer i trapphuset. Materialen förstärker känslan av en nautisk och nordisk kulturmiljö och smälter in i den ursprungliga byggnadens estetik. För att få in mer dagsljus har en 36 kvadratmeter stor taklanternin monterats ovanför trappan. Himlens klarblå kulör framträder tydligt genom det glasade taket. Det blir också ett vackert och varierande ljusspel beroende på årstid och tid på dygnet.

En symbolisk vandring

Vid sidan av de praktiska skälen har trappan inte minst ett starkt symboliskt värde för själva museiupplevelsen.

– Gestaltningen symboliserar hur vi på nedervåningen visar kulturarvet under vatten och på övervåningen har vi med perspektivet ovan ytan. Tanken är att man som besökare dyker ner i Östersjöns dunkel och får känslan av att simma upp mot vattenytan när man möts av solstrålarna i trappan, berättar Odd Johansen.

Han känner sig stolt och glad över slutresultatet efter flera år av planering och renovering, säger han.

– Jag är otroligt nöjd med hur vi har fått till helheten och hur vi på ett fint sätt har tagit byggnaden in i modern tid. Det känns fantastiskt att ha fått göra ett museum om kulturarvet under havets yta, det är verkligen en makalös kulturskatt att upptäcka. Jag hoppas att vi lyckas inspirera våra besökare till att nyfiket kika ner mot vattnet och fundera på vad som döljer sig där nere på havets botten.