Maria Pleiborn: “Hur hållbar är vår bostadsmarknad idag?”

Maria Pleiborn: “Hur hållbar är vår bostadsmarknad idag?”

KRÖNIKA. De senaste åren har bostadsbyggandet i Sverige ökat rejält. Vi bygger fler bostäder per år för varje år som går. Vi ställer också högre och högre krav på våra nya bostäder. Produktionskostnaderna ökar kraftigt. Är dessa krav och ökade kostnader en garant för att det vi bygger idag blir hållbart?

Jag svarar definitivt nej på den frågan.

Takten i vår bostadsproduktion idag innebär att vi utökar vårt bostadsbestånd med ungefär en procent per år. Vid årsskiftet förra året hade Sverige 4,8 miljoner bostäder och bostadsbyggandet under året nådde upp till drygt 42 000 nya bostäder. De flesta var nya lägenheter i flerbostadshus – 17 000 hyresrätter och 14 000 bostadsrätter – och drygt 11 000 var småhus. De allra flesta nya lägenheterna i flerbostadshus ligger i nya stora stadsdelar i våra storstadsområden eller större städer. Dessa områden har ofta stämplats som hållbara och kallas miljöstadsdelar. Kommunerna har särskilda krav för energianvändning under husens livstid och markanvisningarna sker både till de som bygger bostadsrätter och hyresrätter så att det blir ”blandade” stadsdelar.

Konkurrensen om mark i goda lägen har varit skarp vilket resulterar i höga markpriser. I våra storstadsregioner har markpriserna fördubblats de senaste tio åren. Tillsammans med ökade byggkostnader innebär det att nya bostäder blir dyra bostäder för hushållen. När de totala produktionskostnaderna ligger över 55 000 kr/kvm för bostadsrätter och över 30 000 kr/kvm för hyresrätter förstår man att bostäderna inte blir billiga för hushållen att bo i. Då innebär det också att de ”blandande” stadsdelarna inte blir särskilt blandade avseende vilka hushåll som har råd att bo där. I våra nya stadsdelar har bara den etablera medelklassen råd att bo.

Flera utredningar har konstaterat att de nya stadsdelarna inte håller måttet avseende den ekologiska hållbarheten. Byggproduktionen tär på klimatet och man når inte upp till målen för maximal miljöpåfrestning (till exempel 55 kWh/m2) under byggnadernas livstid. Ett ytterligare problem blir ju tydlig i och med att de stora nya områdena enbart bebos av en relativt homogen målgrupp. De är klart segregerade områden! Blandningen uteblir om man bortser från husens fasader.

Våra ambitioner att social hållbarhet uppnås genom att blanda upplåtelseformer i nya bostadsområden lyckas inte. Men vi har fler problem med social hållbarhet på bostadsmarknaden. Och då handlar framför allt om vårt befintliga bostadsbestånd och hur vi använder det. Äldre etablerade hushåll bor i allt högre utsträckning kvar i sina småhus. 50 % av hushållen över 65 år bor i småhus idag. I många kommuner är den vanligaste boendeformen för ensamstående över 80 år ett småhus. Ensamstående pensionärer bor på 110 kvm bostadsyta per person – i genomsnitt! Samtidigt finns det 2-rumsbostäder som bebos av flera barnfamiljer samtidigt – trångboddheten ökar.

Vår ambition inom äldreomsorgen är att de äldre ska ”få bo kvar hemma”. Men hur socialt hållbart är en sådan ambition? Är det inte rimligare att se till att det finns goda bostäder för äldre att flytta till som både är mer lättskötta, lagom stora och där man som ensamstående kan finna trygghet genom sociala kontakter? Idag anger allt fler äldre att ensamheten är ett stort problem, det är dyrt för dem att flytta och det finns inget lämpligt att flytta till. Med en sådan politik används inte vårt bostadsbestånd på ett optimalt sätt. Tänk om barnfamiljer i högre utsträckning skulle få möjlighet att flytta till ett småhus. Tänk om de skulle sköta om det bättre och tänk om de skulle installera mer hållbara system för uppvärmning etc. Idag underhålls en stor andel av småhusen där äldre bor inte på ett optimalt sätt. Det är varken miljömässigt eller ekonomiskt hållbart. Och ensamheten som breder ut sig vid sidan av trångboddheten är inte socialt hållbar.

Maria Pleiborn
Demograf och Senior rådgivare på WSP Analys & Strategi

Relaterade artiklar