• fredag , 23 februari 2018

Hållbarhet med besinning eller in absurdum

Den 31 juli 1776 utfärdades en Kunglig förordning som reglerade en viktig del av överintendentens kontrollverksamhet för att det uppsatta målet ”at förse Riket med beständige och prydlige Byggnader” skall vinnas. Detta mål har gällt ända fram till våra dagar för statens byggande.

Idag räcker inte denna devis utan har kompletterats med ”Hållbar och grön arkitektur” utan att någon reflekterar över vad som egentligen menas med detta. För ett antal år sedan när miljöfrågor började debatteras blev ordet miljö ett modeord och kom att användas i tid och otid i alla sammanhang. Det räckte med att etiketten miljö sattes på en vara för att ge den en legitimitet och sedan kunde säljas hur som helst. Det saknades vidgående definitioner om vad som krävdes för att en produkt får kallas ”miljövänlig”.

En miljöbil definieras av nationella och i vissa fall även kommunala nätverk där tjänstevikt och koldioxidutsläpp ingår. Miljöpåverkan i en bils tillverkningsprocess bedöms däremot inte.  Detta är ointressant argument vid val av bilmärke eftersom bilen inte tillverkas här utan i något annat land (sic!).

En grön byggnad är betydligt svårare att definiera än en miljöbil. Dels har en byggnad större livslängd, är mer komplicerad och har betydligt fler komponenter än en bil. Dessutom sätts en byggnad ihop på plats av delar som var för sig har miljöpåverkan vid tillverkningen. För att få kalla en byggnad för grön krävs därför betydligt mer än klängväxter på fasaden, köksträdgård och sedum på taket.

En miljöcertifiering av en byggnad är en bedömning av vilka miljömässiga kvaliteter den besitter. Det finns olika nationella och internationella certifieringssystem både vad gäller energi, inomhusmiljö och material samt för projekterings- och driftstadiet. En sammanhållen vidgående definition för en grön byggnad finns däremot inte.

Hållbarhet är ett relativt nytt ord på modet som numera ofta används vårdslöst. För en arkitekt av äldre generation känns det som att uppfinna hjulet på nytt, dock med ett annat namn. Redan under utbildningsåren lärde arkitekturstuderande om ekologiskt byggande med naturliga material som åldrades värdigt som t.ex. trä, natursten och tegel. Ledstjärnan både vid projektering och byggande var framför allt att inom givna ekonomiska ramar sträva efter kvalitet. Allt detta ingick redan då i processen som idag vårdslöst benämns miljömässig hållbarhet.

I resonemanget om hållbarhet hittar man inte längre begreppet kvalitet som istället ersatts med återvinning. Anledningen kan vara att från nationalekonomisk synpunkt är begreppet kvalitet enbart tillväxthämmande. En produkt som går sönder kort tid efter inköpet måste ersättas med en ny som därigenom gynnar tillväxtindustrin som skapar nya arbetstillfällen. I avsaknad av kvalitet blir återvinning en integrerad del i hållbarhetsprocessen.

På 60-talet när jorden fortfarande var oändligt platt och alla restprodukter kunde skyfflas över kanten, präglades uttrycket ”köp, slit och släng. I avsaknad av kvalitet skulle en parafras av detta uttryck numer med rätta kunna vara ”köp, släng och återvinn”.

Är inte hållbarhet det nya modeordet utan innehåll som miljö en gång var? Även arkitekter använder ibland tanklöst ordet bl. a. i reklamsyfte. I ett av senaste numren av medlemstidningen Arkitekten återkom ordet hållbarhet i olika sammanhang inte mindre än sju gånger.

Strukturalismen som utvecklades i slutet på 60-talet inom Byggnadsstyrelsen var en bärande arkitekturteori om kvalitet, generalitet och föränderbarhet som har giltighet än idag. Funktionskraven är ständigt under utveckling och kan komma att ändras under en byggnads livstid. Genom att studera olika byggdelars livslängd strukturerades en byggnad i byggnadsknutna och verksamhetsknutna byggdelar. Strukturen på byggnadsknutna byggdelar som har lång livslängd (t.ex. stomsystem) måste vara generell så att verksamhetsknutna delar med kort livslängd (t.ex. icke bärande väggar och installationer) skall kunna förnyas flera gånger med enkelhet under en byggnads livstid.

Byggnadsstyrelsen initierade även ett nytt långsiktigt ekonomiskt tänkande. Investerings- och förvaltningskostnader sammanfördes som kommunicerande kärl och ingick i byggnadens livstidskalkyl (dyrare investering resulterade i billigare förvaltning och vice versa). Denna metod stannade tyvärr kvar på idéstadiet. Statens rigida finansieringssystem för investering resp. förvaltning av egna hus tillät inte sammanslagning eftersom finansieringen kom ur olika kassor (anslag).

Inom byggandets lagar och regler finns även motsättningar. Miljömässigt kvalitativt byggande kostar pengar. För en arkitekt ingår i begreppet hållbarhet förutom kvalitet, miljö och teknik även byggnadens estetiska gestaltning och dess skickliga planlösning. Lagen om offentlig upphandling (LOU) som började gälla 2007 och baserades på ett EU-direktiv med syftet att upphandlande myndighet (t. ex. stat, kommun och landsting på bästa sätt ska använda offentliga medel för inköp (värdet av offentlig upphandling i Sverige uppskattas till ca 500 miljarder SEK/år). Samtidigt började offentliga myndigheter att upphandla arkitekttjänster genom s.k. prekvalificeringar utan föregående tids- och kostnadskrävande allmänna arkitekttävlingar. Vad finns det i LOU som öppnade möjligheten för en sådan tolkning?

För upphandling av en arkitekttjänst uppstår en märklig situation. I alla upphandlingar krävs endast att arkitekten skall ha genomfört ett likvärdigt projekt i en likvärdig ort under den senaste 2- ibland 3-års perioden. Är detta en tillräcklig garanti för god kvalitet och hållbar arkitektur?

Arkitekturen har blivit en färskvara med ”bäst före datum”. Eftersom nya innovativa idéer, som verkligen behövs vid hållbart byggande inte efterfrågas vid upphandling enligt LOU utesluts automatiskt större delen av arkitektkårens unga arkitekter vid varje upphandling.

Varken gedigen yrkeserfarenhet eller innovativa idéer kan få genomslag när dessa motarbetas av LOU. Allmänna arkitekttävlingar som sen långt tillbaka varit arkitekters forum för nya idéer saknas. Arkitektur berör alla. Hur kan man upphandla en byggnad om man inte ens vet hur den kommer att se ut?

Hur är det möjligt att tala om hållbarhet i en snabbt föränderbar värld när det som var nytt igår redan är föråldrat idag och historia i morgon? Hållbarhet måste i första hand vara en attitydfråga, ett sätt att leva. När denna attityd får genomslagskraft kommer alla andra frågor som idag diskuteras under rubriken hållbarhet att kunna lösas utan svårighet.

Hando Kask
Arkitekt SAR/MSA

Lars Seitz
Arkitekt

Kask Arkitekter